Meänkieli

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Stop hand orange.svg
 Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll.


tornedalsfinska
meänkieli
Talas i Sverige
Region Tornedalen
Antal talare 40 000 - 70 000
Klassificering uralaltaiskt

 uraliskt
  finsk-ugriskt
   östersjöfinskt
    finskt

     tornedalsfinska
Officiell status
Officiellt språk i Sverige (minoritetsspråk)
Språkkoder
ISO 639-2 fiu
ISO 639-3 fit

Meänkieli, var tidigare dialekter av finska, och kallades tornedalsfinska (torniolaksonsuomi) i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. I Gällivare kommun kallades dialekten där gällivarefinska (jellivaaransuomi) i den västra delarna av kommunen och lannankieli i de östra, beroende på dialekternas olikheter i de två områdena. I Kiruna kommun hade dialekten fyra benämningar jukkasjärvifinska (jukkasjärvensuomi), vittangifinska (vittankinsuomi), men också lannankieli eller rätt och slätt finska (suomi). Alla de här dialekterna av finska, i alla ovannämnda kommuner, har tillsammans år 2000, med beslut i Sveriges riksdag erkänts status av att vara ett eget språk – meänkieli. Finskan i Finland kallades i alla kommuner finlandsfinska (suomensuomi). Alla är varianter av finska som utvecklades på svensk sida efter Sveriges förlust av sin östra landsdel 1809, som senare blev Finland.

Meänkieli är en finsk-ugrisk språkvarietet, som har påverkats av de svenska språket. Språket är sedan år 2000 ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

På grund av den förda språkpolitiken har meänkieli bibehållit många ord som inte längre förekommer i den finska som efter 1809 utvecklades öster om gränsälven Torne älv. Det är inte endast antalet svenska lånord som avviker från standardfinskan. Skillnader mellan standardfinska och meänkieli finner man bland annat i fonologi, morfologi, syntax och lexikon. Många av dessa drag är dock typiska för olika finska dialekter.

Meänkielis särdrag, samt en rad språksociologiska faktorer, och att ett eget skriftspråk växt fram, har under de senaste årtiondena lett fram till slutsatsen att det utgör ett separat språk. I Finland uppfattas meänkieli däremot som en dialekt av finskan (och faktum är att man knappt kan märka någon skillnad mellan meänkieli som talas i Övertorneå och den finska dialekt som talas på andra sidan älven i finska Övertorneå). Skillnaden mellan språk och dialekt anses idag vara mer en politisk och språksociologisk fråga än en lingvistisk definition. Språklig, etnisk och kulturell identifikation påverkar relationen mellan språk och dialekt. Inte minst förekomsten av ett eget skriftspråk har betydelse.

Benämningen meänkieli, präglat av författaren Bengt Pohjanen betyder särskrivet (meän kieli) "vårt språk/tungomål", bygger på en äldre, informell lokal tradition att markera skillnaden mot finskan i Finland ("finlandsfinska", som man i det lokala språkbruket kallade samtliga i Finland talade varieteter). Under 1980-talets senare del började man använda termen meänkieli i mer formella sammanhang för att beteckna det som tidigare oftast hetat tornedalsfinska. Ordet tornedalsfinska kan fortfarande användas som namn, men sedan ordet meänkieli användes, i riksdagsbeslutet 1999 som i princip stadfäste dialekten som ett språk, har det fått allt större spridning, i forskning och läroböcker som hos myndigheter och andra officiella instanser.

Innehåll

Historik

Delar av Tornedalen befolkades av finsktalande grupper från östra och västra Finland senast under 1100-talet — det vet man eftersom språket i Tornedalen blandar dialektdrag från dessa landsdelar. År 1809 blev Tornedalen uppdelad mellan två nationer när Finland blev ryskt. Först på 1800-talet, efter rikssprängningen, började finskan i Finland utvecklas till ett enhetligt, fullständigt skriftspråk, framför allt under inflytande från språket i sydvästra Finland. Genom en ganska hård språknormering, bland annat i skolorna, arbetades nordliga och östliga drag bort ur skriftspråket, och ett finskt nationalspråk skapades. Denna utveckling har tornedalingarna på svensk sida inte varit en del av i någon högre grad. Den riksfinska de lärde sig genom privat läsning, per radio eller på besök i södra Finland uppfattades mest som ett inlärt, om ock inte främmande, språk.

Under 1800-talet gjordes försök att försvenska tornedalingarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen redan infört på egen hand för sina skolor. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala finska även på rasterna, och straffades om de ändå gjorde detta. Någon generell föreskrift om finskt talförbud fanns inte - men ändå utgick ett särskilt påbud 1957 att inte förbjuda att finska talas, vilket gör att detta år räknas som början till slutet på språkförtrycket.

Många tornedalingar fick modersmålsliknande färdigheter i svenska, vilket var det primära syftet med politiken, men de fick å andra sidan ingen utvecklad läs- eller skrivfärdighet i finska. En språkpetitition skrevs 1928 av ett antal lärare som menade att man lär sig svenska bättre om man även kan skriva och läsa på modersmålet, men dess argument blev kraftigt motarbetade av stora delar av samhället, och petitionärerna hade heller inte något starkt stöd för sina krav bland tornedalingarna själva. Dock bidrog petitionen till en senare omsvängning av politiken.[1]

Det förekom inte något betydande motstånd mot den förda språkpolitiken bland tornedalingarna. Det finns flera möjliga tolkningar av detta tidigare bristande intresse för finskan. En är att språkpolitiken förorsakade en stigmatisering av minoritetsspråket och -identiteten, något som förekommit i minoritetsregioner över hela Europa. En annan tolkning är att tornedalingarna såg den samhälleliga nyttan av goda svenskkunskaper och ensidigt prioriterade dessa framför färdigheter i finska.

En medverkande faktor torde vara tornedalingarnas vilja att förbli svenska medborgare. Någon separatiströrelse, med till exempel anslutning till Finland som mål (något man varnade för på centralsvenskt håll), har det aldrig funnits ens en antydan till i Tornedalen. Sådana idéer fanns däremot i olika nationalistiska rörelser i Finland[2], och det är också från Finland som de skarpaste protesterna mot svenska statens språkpolitik kommit.

Folklig aktivitet för ett erkännande av meänkieli som språk kan överhuvudtaget inte noteras förrän mot slutet av 1970-talet. Då började emellertid en folkrörelse växa, med alltmer betydande inslag av meänkieli i föreningsliv, tidningar, lokal teater och litteratur och så vidare. Forskning i meänkieli bedrevs bland annat vid Stockholms universitet (av t ex Erling Wande och Birger Winsa[3]). På 1990-talet började man vinna ett mer allmänt erkännande av språket som meänkieli, inte dialekten tornedalsfinska. Både namnet och statusen som språk blev officiella i och med riksdagsbeslutet 1999 (se nedan).

Till historiken kan tilläggas att meänkieli länge varit ett vanligt predikospråk i laestadianismen, vilket säkert varit till hjälp för språkets överlevnad.

Utbredning

Meänkieli talas främst i kommunerna Pajala, Haparanda, Övertorneå samt Kiruna och Gällivare. I de två sistnämnda kommunerna talas språket huvudsakligen på landsbygden, medan svenskan har en starkare ställning i tätorterna. Språket är även sedan tidigt 1950-tal, när den stora utflyttningen började, relativt väl representerat i Luleå, Stockholm, Umeå och andra orter där många tornedalingar slog sig ned. I finska Tornedalen är meänkieli en finsk dialekt bland övriga dialekter i Finland, men har på senare tid fått ökad status pga att den tornedalsfinska dialekten har status som språk på den västra sidan om gränsälvarna.

Antal talare av meänkieli

Uppskattningsvis talas/förstås språket av 25 000 –40 000 personer i Norrbotten. Omkring 35 000 (2004) i Norrbotten lyssnar dagligen på lokalradiosändningar på meänkieli som sänds från Pajala. Sedan 2005 sänds även barnprogram på meänkieli i rikstelevisionen.

Enligt en enkätstudie som genomfördes på uppdrag av Sveriges Radio (Sisuradio) 2006 fann man att det i Sverige finns minst 150 000 personer som förstår eller kan tala meänkieli, av totalt 469 000 i Sverige som talar eller förstår finska och/eller meänkieli.[1] Många av dessa som förstår meänkieli är födda i norra Finland. Åtskilliga har enbart passiva färdigheter i meänkieli. Få ungdomar i Tornedalens nedre dalgång talar i dag meänkieli som dagligt umgängesspråk. I några gränsbyar i Kiruna kommun samt nordligaste delen av Pajala kommun är dock meänkieli fortfarande ett ofta talat språk även bland ungdomar.


Meänkieli som skriftspråk

Meänkieli består av tre talade varieteter: torneälvdalsdialekt, vittangidialekt/jukkasjärvidialekt samt den något mer avvikande gällivaredialekten. I Kiruna finns det en mindre rörelse som betecknar språkvarieteten som lannankieli och på svenska kvänska, medan språkvarieteten i Gällivare kommun kallas för jellivaaransuomi på meänkieli. Meänkieli i skriven form baserar sig främst på den talform som brukas i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Skillnaderna mellan dialekterna är inte omfattande, utom för den språkform som talas i Nattavaara med omnejd, men som numera har allt färre talare. Skillnaderna i skriftspråket är obetydliga. Det är framförallt korta illativ- och vissa partitivformer som skiljer lannankieli från meänkieli, t ex säger man talhon, medan man i meänkieli säger talhoon 'till huset'.

Språkliga särdrag i meänkieli

Meänkieli, som vissa finska dialekter, har bevarat språkdrag som inte längre förekommer i standardfinskan, men har även utvecklat egna särskilda drag.

Morfologiskt och fonologiskt, eller med andra ord i grundstrukturen som är minst föränderlig för yttre social påverkan, är meänkieli snarlik många finska dialekter och i synnerhet givetvis dialekterna i norra Finland. I huvudsak är strukturen fortfarande baserad på de nordfinska, öst- och västfinska dialekterna. Men medan standardfinskan trängt in allt djupare i de finska dialekterna har meänkieli bevarat drag som förr fanns i nord-, väst- och östfinska dialekter och dessutom fått en del influenser från svenska språket i framförallt fonologin, men även i viss mån i ordföljd och en del morfologiska drag.

Ett exempel är ägarändelsen för andra person singularis (din mamma, pappa) som i standardfinska låter äitisi, isäsi, medan man på meänkieli säger mammasti, pappasti. Ägarändelse -sti är fortfarande levande, särskilt i några ord, medan de flesta finska dialekter (om inte alla?) använder -si som enda språkdrag för att markera denna ägarändelse.

Ett av de mest karaktäristiska dragen i meänkieli är den så kallade h-metatesen, eller omkastningen av språkljud, som förekommer på en rad positioner men framförallt i alla illativ- och passivformer, exempelvis sanothaan 'det sägs', Pajalhaan eller Pajahlaan 'till Pajala'. Den äldre finska formen, som till exempel förekommer i Kalevala, talohon (in i huset) har i modern finska ersatts med taloon medan meänkieli således har talhoon.

Ett annat allmänt fenomen i östfinska dialekter är stadieväxlingen t:0 (mot det t:d som har blivit högfinskans), till exempel sota:soan 'krig:krigets', pöytä:pöyän 'bord:bordets'. kaheksan 'åtta', fi kahdeksan. Detta språkdrag är allmänt i meänkieli, förutom ett sällan förekommande t:d i gällivarefinskan.

Ett allmänt västfinskt drag som även är allmänt i meänkieli är -tt- i vissa ord där standardfinskan har -ts-, t ex mettä 'skog', Ruotti 'Sverige', itte 'själv', etc. På finska blir det således metsä, Ruotsi och itse.

Meänkieli, som andra finsk-ugriska språk, är ett i hög grad syntetiskt språk, det vill säga orden får en tilläggsändelse där analytiska språk, som svenskan, använder pre- eller postpositioner: talossa 'inne i huset', talosta 'ut ur huset', talhoon 'in i huset'. Dock är språket något mer analytiskt än standardfinska. Man säger pöyän päälä 'på bordet', medan man på standardfinskan skriver pöydällä. Pöydän päällä används dock även i finskt talspråk och uttalas i de flera östfinska dialekter som i meänkieli.

Svenska språket har även påverkat språket mer djupgående och skapat en del fraser som finnar har svårt att förstå: tullee yhtä koska 'kommer när som helst, vilken sekund som helst', syö ylös ruoka 'ät upp maten'. Andra svårförståeliga fraser är: ruumis liikkuu 'magen fungerar, är i skick', älä raiskaa ruokaa 'slösa inte, kasta inte bort mat',ota tyskyssä 'ta allt på en gång', osasin kohta 'jag träffade nästan (med till exempel gevär)'.

Men ett par språkliga drag förekommer inte i finska dialekter. De aspirerade fonemen /p/, /t/ och /k/ och sje-ljud. Således säger finnen kapitaali, temppeli, tortta, medan tornedalingen säger khaphithaali, thämppeli och thoortta. Det andra avvikande draget är att tornedalingen uttalar, till exempel skyltti 'skylt' som /schyltti/, medan finnen säger kyltti. Dessa influenser är från svenska språket. (Orden "kapitaali" och "tortta" förekommer knappt i allmänfinskan, men är med här som exempel.)

Det vardagliga och informella talspråket är — likt språkbruket i andra minoritetsregioner — överhuvudtaget rikt på kodväxlingar och lånord från svenskan. Naturligt tvåspråkiga tenderar ofta att i informellt tal bland lika tvåspråkiga vänner byta språk mitt i en mening och använder ofta lånord från det dominerande språket. Kodbyte förekommer när talaren inte integrerar lånordet fonetiskt eller morfologiskt utan behåller det långivande språkets struktur. Lånord är integrerade ord.

En artikel om tornedalsfinska på tornedalsfinska av språkforskaren Birger Winsa heter Täälä blandathaan sprookit [2] (en blandning således av "Här blandar vi språken" och "Täällä sekoitetaan kielet").

Meänkieli-ord

Meänkieli har pga mindre påverkan från standardsfinskan behållit en stor mängd ord som tidigare förekom relativt allmänt i nordfinska dialekter och i öst- och västfinska dialekter. I moderna Finland finns det dock ingen dialekttalare som känner igen alla dessa ord som har sina rötter i en mängd äldre dialekter i Finland och Karelen.

Man kan räkna upp några allmänna ord som inte förekommer i standardfinskan eller inte i exakt samma betydelse som till exempel adverben, heti 'snart', varsin, paikala 'genast', piiain 'kanske', kohta 'nästan', rohki 'verkligen'.

Allmänna substantiv, kroppsord och naturtermer som till exempel autto 'låglänt impediment med grandunge, ofta med en bäck och hjortronväxter', vaara 'berg', pitkänen 'åska', kaltio 'kallkälla', hia 'ärm', väylä 'älv', joki 'å', oja 'bäck', niva 'strömdrag', suanto 'sel', saajo 'myrholme','vaarain 'hallon', hukka 'varg', joukhainen 'svan', rakenus 'byggnad; höhässja', vuopio 'älvfjord, långsmal vik', vuoma 'flark', levä 'gungfly', liima 'alg', hilla 'hjortron', hankisääski 'harkrank', kirsisääski 'vårmygga', kiiski 'insekt', hytiäinen 'liten knott', koppaskiiski 'skalbagge', hämppi 'spindel', raiska 'rovfågel, rovdjur, asätare', ryyppönen 'gråsparv', uu 'stut, spec fågelholk', aihki 'gammal tall', porri 'massaved', pölkky 'timmerstock', räkäpuu 'frodvuxet träd', krenkku 'sågbock', kuosto 'torrträd med barken kvar, halvtorr fura', kartano 'gårdsplan', maakäräjä 'landsting', sivvut 'kroppsida vid midja', ruumis 'kropp; lik', kalvonen 'handled', fenka 'näringsbrist, utmattning', henki 'person; ande', nokka 'näsa', pokka 'vad' , jäsen 'led, lem', rääme 'skrufs, ögongojs', kläppi 'barn; unge', knapsu 'man som utför kvinnogöra (betydelseutveckling pågår och ordet används i mer positiva sammanhang)', ummikko 'enspråkig person', moron 'godmorgon', plakkari 'ficka', poovi 'bröst', kräpä 'pratsam, talför' etc.

Allmänna adjektiv som till exempel tuore 'fuktig', veres 'färsk', liepeä 'svag, mild (till exempel kaffe)', saura 'mödosam, uthållig', ilmanaikhainen 'onödig, undgänglig', hööli 'rejäl, frikostig, bjudsam', hälppä 'glupsk', kranttu 'petig, kräsen, noggrann', ulkokullattu 'tillgjord, förkonstlad', praamelias 'skrytsam'.

Allmänna verb som till exempel porista 'prata', saarnata 'predika; prata, tala', jurota 'slira', sopsata 'få fäste', säämätä 'slita, nöta', perustaa 'bry sig', pohottaa 'skymta', marsia 'gå', tolvata 'trava, springa fort', nulkuttaa 'lunka', laukkoa 'springa', mennä tyrhmään 'svimma', menehtyä 'svimma', pyörtyä 'gå vilse', saaloa 'flåsa', osata 'träffa, skjuta rätt', raiskata 'slösa meningslöst, kasta bort ngt värdefullt', maikkua 'vaka (om fisk)', ruveta 'nappa', kuorustaa 'rulla upp, vika upp (ärmar)', heivata 'upphöra, avsluta'.

Den något avvikande matkulturen har skapat en del särskilda termer som finnar har svårt att förstå innebörden av, till exempel kahvijuusto 'kaffeost', kalakakko 'fiskpalt', och äldre maträtter som till exempel kiiseli 'hårt vitt hembakat bröd kokt i varm mjölk' och delikatessen pylsy 'blodkorv av ren-, komage'.

En del lånord har inkommit från engelskan: kaara 'amerikanare, stor bil tillverkad i USA', kämppä 'koja, enkel stuga', hoopota 'rumla'. Se vidare i Nordkalottfinsk ordbok [3].

Vissa lånord betecknar ursprungligen ett varumärke: hiiappi 'lyftkran på lastbi (märke Hiab)'. exi 'fritidsyxa (märket Exi)', frikku 'motorvärmare (märket Frico)', toy 'tuggummi (märket Toy)' etc.

Gamla svenska lånord är t ex kartiini 'gardin', lööki 'lök', kööki 'kök', potati 'potatis', muuruutti 'morot', hantuuki 'handduk', kranni 'granne', kahveli 'gaffel', vekkarikello 'väckarklocka', hulikaani 'huligan', blaisku 'blask; blaskig (kaffe)' etc.

Därtill finns det stora mängder svenska välintegrerade lånord som finnar har svårt att förstå, till exempel tafsi 'fisketafs', kastspöö 'kastspö', förkaasari 'förgasare', kruua 'gruva', växeliloova 'växellåda', styyka 'stuga', ööversyyni 'översyn', teevee 'tv', daatturi 'dator', biili 'bil', etc. Givetvis har tornedalingen svårt att förstå motsvarande standardfinska ord; liksom tusentals moderna standardfinska ord.

De flesta gamla arvorden i meänkieli återfinns i arkivbelägg i de äldre finska dialekterna, (hilla, hankisääski osv) eller i gammal standardfinska (hukka) eller i aningen olika betydelser i moderna dialekter (vaara = fjäll, används i Uleåborgs län och Kajanaland samt Lapplands län för kullar och berg under trädgränsen. Rakennus = byggnad osv). Många av orden i meänkieli är dock inlånade från samiskan och återfinns därför bara i nordfinska dialekter, till exempel autto.

I allmänhet stavas väldigt många ord i meänkieli som man uttalar samma ord, som i många fall uttalas på samma sätt i flera finska dialekter, men stavningen skiljer sig i förhållande till skrivsättet i standardfinskan. Till exempel skriver (åtminstone Bengt Pohjanen) ordet för 'opera' (på finska ooppera) som uuppera, för att ge rätt uttal av o-ljudet.

Meänkieli har bidragit med ett ord till svenska språkets utveckling: knapsu 'feminin man som utför kvinnosysslor' (ett gammalt ord som håller på att få en ny mening).

Förutom de dialektala orden i meänkieli som har sina rötter i äldre finska dialekter och inlån från samiska, svenska och i viss mån norska finns det några enstaka ord som inte med lätthet kan härledas till finska dialekter eller andra språk. I några orter använder man ordet tutna för att beteckna 'uggla, hök'. Det ordet har man än så länge inte kunnat härleda till finska dialekter eller samiskan. Terrängord som saajo 'myrholme' och vinsa 'skogsklädd kulle' har likaså en begränsad spridning, men förekommer i nordfinska dialekter. Av ortnamn är åtminstone Matarenki/Matarinki fortfarande oklar i både betydelse och ursprung.


Meänkieli i dag

Formell status

I dag är meänkieli erkänt som ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk, en status den fick av Sveriges riksdag den 2 december 1999. Meänkieli och finska har territoriell status i Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. (Samiska har territoriell status i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog.) Varje individ, oberoende språkfärdighet, medborgarskap eller modersmål, har rätt att begära muntlig, och viss skriftlig, service på meänkieli (eller finska) i dessa nämnda kommuner i alla kontakter med statliga, kommunala, regionala, nationella myndigheter som verkar i området eller som har ansvar för olika frågor som berör området, till exempel Länsstyrelsen i Norrbottens län. I kommunerna berör språklagen myndigheter som till exempel domstol, polis, apotek, arbetsförmedling, systembolag, kommunal service etc. Föräldrar till förskolebarn kan begära förskollärare som talar meänkieli (eller finska) i förskolan. Äldre personer kan begära muntlig service på meänkieli (eller finska) i all äldrevård. I grundskolan kan man begära tvåspråkig utbildning på meänkieli (eller finska) eller undervisning i modersmålet som ämne (meänkieli eller finska).

Språkets/dialektens användning

Det är i dag i högre grad äldre personer som talar mer genuin meänkieli. Yngre personer i svenska Tornedalen som kan finska, talar en variant som anses vara mer lik standardfinska, påverkad av det skriftspråk de lärt sig, och finsk radio och TV, som kan tas emot i Tornedalen.

Det finns inte någon dagstidning som skriver på meänkieli.[4] Den största dagstidningen i området, Haparandabladet skriver på svenska och standardfinska. En krönika per vecka förekommer på tornedalsfinska. I SR:s lokalradio sänds en knapp timme på vardagar. SVT sänder i mycket begränsad utsträckning program på meänkieli[4].

Eftersom en viktig skillnad mellan språk och dialekt är att ett språk används i skrift i större utsträckning, medan en dialekt mest talas och inte skrivs, blir tolkningen att meänkieli har en svag ställning som språk.

Vissa skolor i Tornedalen föröker lära ut skriftlig tornedalsfinska, men det råder brist på läromedel, särskilt avseende användning av meänkieli i andra ämnen än språkundervisningen[4]. Man kan använda finska läromedel, men då lär man ut finska istället. Normalt används givetvis svenska språket i all undervisning utom i ämnet meänkieli. Ett språk måste generellt sett läras av barnen, skriftligt och det väl, annars dör språket ut på lång sikt, eftersom språket inte används så mycket om få kan använda det bra i skrift.

Meänmaa och gränsöverskridande samarbete ökar

Som ett integrationsprojekt och ett ökat kulturellt och språkligt samarbete och närmande av meänkieli, finska språket och tornedalsfinska som dialekt i östra Tornedalen har begreppet "Meänmaa" (Vårt land) börjat användas. Initiativtagare var Bengt Pohjanen och sedan 2008 används Meänmaa officellt av bl a Kolari-Pajala i ett gemensamt projekt, och en idé som uppnår ökande intresse också hos tornedalingarna på den finska sidan av älven och även i finska nyheterna i SVT:s Uutiset. Syftet är mångfaldigt. Man vill främja och utveckla både språk, ett civilt samhälle som arbetar över gränsälven, kulturverksamhet och marknadsföra regionen Meänmaa. Man har numera även en gemensam flagga - Meänflaku - och flaggdag som utropades vid gemensam flagghissning den 15 juli 2007. Sedan tidigare finns det en Meänmaa teatteri och en vidareutveckling av konceptet togs när man även bildade en förening med medlemmar från bägge sidor om gränsälven, Meänmaa yhistys. En ny tidskrift har tillika skapats: Meänmaan aatospaja med underrubriken Meänmaan aviisi, skriven på meänkieli och finska, som kom ut med sitt första nummer under 2009.[4]

Det fjärde steget togs av Meänmaa förening när man bildade Meänmaan Kieliraati i mars 2009, som är en fortsättning av det språkråd som bildades 1988 på initiativ av författaren Bengt Pohjanen inom STR-T, men som 2008 lades ner för att ingå som del av DAUM:s verksamhet i en så kallad referensgrupp, vilken består av tjänstemän och politiker. Den ursprungliga språknämnden har således fått nystart inom föreningen Meänmaa, vars svenska benämning är Meänmaa Språkråd, som f.n. har 17 ledamöter från finska och svenska Tornedalen, Nordnorge och Rumänien. Man vill samla både kulturverksamma, aktivister, småföretagare och akademiker som arbetar med meänkieli, finska och kvänska i alla dess språkformer. Språkrådets ledamöter besitter en omfattande språkvetenskaplig, akademisk, kulturell och litterär kompetens. Genom att öka kontakterna mellan de olika språken och dialekterna på Nordkalotten menar man att närkontakten mellan språken och dialekterna stärker och stimulerar ömsesidigt. Meänmaa Språkråd arbetar med meänkieli som språk och som dialekt, samt verkar för att utveckla finskspråkig kulturverksamhet på bägge sidor om Meänmaa och för att bidra till utvecklingen av kvänska och de nordfinska dialekterna på Nordkalotten. Stor betoning läggs således på att stärka gränsöverskridande kulturverksamhet inom teater, musik, sång, litteratur och film som framförs på meänkieli och/eller finska. Förutom spårkplanering ingår även allmän språkvårdande och övrig språkbefrämjande verksamhet i Språkrådets uppgifter.

Det finns således numera två föreningar och två tidskrifter som arbetar för att värna meänkieli, varav den ena (Meänmaa) aktivt söker stärka och utveckla samarbetet över gränsälven och riva den existerande kulturgränsen mellan svenska och finska Tornedalen. Metoderna för att riva kulturgränsen är att stärka det gränsövergående civila samhället, främja goda kulturevenemang med deltagare från bägge sidor om gränsälven och från den samiska gruppen. Bland annat har två mycket populära operor spelats under flera somrar längs gränsälven, producerade av föreningen Meänmaan Teatteri med styrelseledamöter från bägge sidor av älven och med växlande ordförandeskap. 2009 sätter Meänmaan Teatteri upp en Krigsopera i Haparanda. Kulturen används således som självändamål och ett instrument för andra underliggande syften. Bengt Pohjanen är ansvarig utgivare av tidskriften, ordförande för Meänmaa föreningen och drivande person i operorna och i Meänmaan Teatteri.


Parallella aktiviteter för att utveckla språket/dialekten

Föreningen som började att arbeta för erkännande av den forna finska dialekten som språk och verka för språkets utvecklande och bevarande ärSvenska tornedalingars riksförbund — Tornionlaaksolaiset, STR-T, som grundades 1982.

Den andra linjen i utvecklingen av meänkieli leds av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) i samråd med STR-T. Man har under 2008 bildat en referensgrupp med politiskt valda representanter från varje kommun, samt ledamöter utsedda av STR-T. Det framgår inte i dokumenten hur denna referensgrupp ämnar arbeta med meänkieli i samråd med DAUM och STR-T. Alla i referensgruppen kan dock inte meänkieli och gruppen leds av enspråkiga. Samtalsspråket om hur man skall främja meänkieli är därför svenska.

STR-T försöker även att etablera lokala avdelningar i varje kommun i syftet att öka samråd och dialog mellan STR-T och beslutsfattare om frågor som berör meänkieli och dess associerande kultur. I Pajala har en lokalgrupp bildats.

Adjunkten Matti Kenttä, författarna Bengt Pohjanen och Mona Mörtlund, Tornedalsteatern, STR-T, flera musikgrupper, universitetskurser i meänkieli, Sveriges Radios meänkieliredaktion i Pajala (Meän raatio) , Finska institutionen vid Stockholms universitet, flera riksdagsledamöter, m fl personer, föreningar och institutioner har kraftigt bidragit till att göra språket mer erkänt. Kurser i språket ges vid Stockholms universitet, Luleå tekniska universitet och Umeå universitet.

Författaren Bengt Pohjanen skrev den första romanen på meänkieli (Lyykeri, 1985), den första pjäsen (Kuutot, 1987), har tagit initiativet till Meän akateemi, skrivit många romaner, översatt evangelierna, sånger ur Kalevala och under flera år kåserat på meänkieli i Haparandabladet. Pohjanens kortfilm, Fylla moppe, har visats på TV i flera länder och deltagit vid internationella filmfestivaler, vunnit pris och spridit kunskap om hur det var att växa upp med tornedalsfinska som modersmål.

Författaren Mikael Niemi, har inte meänkieli som modersmål, men hans bok Populärmusik från Vittula, liksom filmatiseringen av boken och filmen Elina - som om jag inte fanns (manus baserad på en bok av Kerstin Johansson i Backe), har bidragit stort till att sprida kunskap om och förståelse för språket och den tornedalsfinska folkgruppen. I ännu en bok, nämligen i kriminalromanen "Mannen som dog som en lax" av Niemi belyses meänkielis situation i dagens Tornedalen på ett än mer ingående sätt.

Varken Niemi eller Johansson har dock meänkieli som modersmål, inte heller har de skrivit på meänkieli eftersom de inte talar språket. Gunnar Kieri skriver på svenska men har meänkieli som modersmål. Pohjanen är trespråkig författare, med meänkieli som modersmål. Båda har ingående skildrat erfarenheten att som meänkielitalande ha en uppväxt och skolgång på svenska.[5]. Bengt Pohjanens senaste roman Smugglarkungens son, Norstedts, 2007, är självbiografisk och ger en bild av hur det var att växa upp som meänkielispråkig i svenska Tornedalen i efterkrigstidens Sverige.


Liet Lavlut och internationella sångtävlingar på minoritetsspråk

Merge-arrow.svg
 En eller flera användare anser att denna text bör infogas i Liet-Lávlut. (Diskussion)

Den senaste utvecklingen för att främja minoritetsspråk inom kulturdomäner är det hastigt växande intresset för sångtävlingar på minoritetsspråk. SWEBLUL [5]är en förening som representerar de fem svenska minoritetsspråken samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch. SWEBLUL arrangerade den första internationella sångtävlingen för minoritetsspråk i Sverige 2006: Liet Lávlut.[6]. Den 16-19 oktober 2008 arrangerade SWEBLUL, Europarådet[7], Kulturförvaltningen i Luleå, sånggruppen Jord m fl Liet Lavlut som nu vuxit till att vara Europas största kulturfestival för minoritetsspråk med drygt 15000 besökare under fyra dagar på Kulturens hus i Luleå. Förutom att skapa ökat intresse för minoritetsspråk är syftet även att få in minoritetsspråk i ekonomiska domäner och därigenom skapa olika självbärande strukturer för minoritetsspråk. Kulturturism har sannolikt en stor potential i Nordkalotten och där kan samiska, meänkieli och finska bidra till utvecklingen.

Även i sång- och kulturfestivaler på minoritetsspråk utvecklas kulturen som sitt eget självändamål, men används även som ett instrument för andra underliggande syften: kulturell och ekonomisk utveckling av regionen, stimulera besöksnäringen, öka minoritetsspråkens status, skapa en marknad för sång och musik på minoritetsspråk, skapa nätverk mellan minoritetsregioner, etc. (Se diskussion om språket som del av en associerande kultur och socialt kapital i Winsa 2005.) Men ett mer ekonomiskt synsätt på minoritetsspråk försvåras av att även länets beslutsfattare har svårt att frigöra sig från nedärvda attityder om minoritetsspråk och uppfattar allt som oftast Norrbottens flerspråkighet och mångfald som ett problem snarare än som en möjlighet.

Meänkieli i framtiden: språkvård och språkläror

Författaren Bengt Pohjanen och adjunkten Matti Kenttä skrev den första grammatiken för meänkieli. Senare utvecklades den grammatiken av Pohjanen och språkvetaren Eeva Muli (2006, 2. uppl. 2007). Den heter Meänkieli rätt och lätt. Boken är också en lärobok i meänkieli. Pohjanen och Kirsti Johansson har också skrivit Den tornedalsfinska litteraturen 2007. Diskussionen om grammatik, ordförråd och ortografi har under 1980-talet förts i ett slags inofficiell språknämnd, olika arbetsgrupper av frivilliga, länge under Pohjanens ledning. Enligt dokumenterade protkoll på STR-T fanns sedan 1997 en Språknämnd, bestående av Bengt Pohjanen, Kerstin Johansson, Matti Kenttä och Marita Matsson-Barsk. Vid ett seminarium i maj 2002 i Övertorneå (Pohjolan Sanomat måndagen den 26 maj 2002), fick gruppen i uppdrag att utveckla nämnden, vilket gjorts enligt protokoll 17.11.2002 i Pajala. Men denna språknämnd lades ner av STR-T i samråd med DAUM.

Sedan hösten 2007 finns, på Dialekt- och folkminnesarkivet i Umeå, en offentligt anställd, Harriet Kuoppa, med titeln forskningsarkivarie i meänkieli.[6]

Sammantaget har man för att främja meänkieli gett ut ett antal ordböcker på meänkieli, gällivarefinska och nordfinska. Matti Kenttä och Erling Wande har redigerat den första ordboken på meänkieli, Meän kielen sanakirja (1992). Ordboken är slutsåld sedan många år. Birger Winsa, som är den förste docenten i meänkieli, har, förutom ordboken på gällivarefinska, på eget förlag gett ut ett antal kulturordböcker som berör ordförråden inom olika kulturdomäner: jakt, renskötsel, maträtter, fiske, snö, vatten, natur, terräng, andevärld etc.[8] Dessa kulturordböcker inkluderar ord från samtliga nordfinska språkliga varieteter över hela Nordkalotten och är ett sätt att främja ett gemensamt språk- och kulturarv och för att skapa ökad förståelse för språket som en avgjort viktig del av den sociala kulturen. Vad som saknas fortfarande är en mer omfattande ordbok på vardaglig meänkieli och ett lexikon som omfattar samtliga nordfinska varieteter på Nordkalotten.

Utgivningen av ordböcker, språkläror och grammatikor, liksom språkvårdande arbete, visar att meänkieli har under decennier utvecklat en stor mängd normer som baserar sig på den talade språkformen i framförallt Pajala kommun. De avgjort flesta som skriver på meänkieli är födda och uppvuxna i Pajala och Övertorneå kommuner där den talade formen är mycket homogen ifråga om fonologiska och morfologiska språkdrag - blott några enstaka lokala ord och smärre fonologiska språkdrag avviker (Winsa 2005). Det finns ingen som försökt skriva meänkieli med gällivarefinsk bakgrund där språkformen i vissa byar avviker relativt kraftigt från den språkform som talas i Pajala (Winsa 1991). På den språkform som talas i Jukkasjärvi finns det än så länge bara en som skrivit några rader. Enstaka böcker skrivna på någon form av meänkieli av författare bosatta i Kiruna kommun uppvisar en stor blandning i skrivformen med influenser från standardfinska, torneälvdalsfinska och jukkasjärvifinska (se författare i Winsa 2005). Det finns knappt några nytillkomna skribenter på meänkieli och dessa som finns härmar den skrivform som etablerats under decennier. I praktiken är det de aktiva skribenterna som definierar den officiellt etablerade normen. Det finns dock t. ex. olika åsikter om detaljer i ortografi och ordförråd bland både meänkielitalare och de meänkielikunniga språkvetarna. Huvuddragen i meänkielis morfologi och fonologi är man i praktiken enig om bland de flesta aktiva skribenterna. Två svåra frågor är vilka svenska lånord som kan anses helt etablerade och vilka som kan rensas bort, liksom hur man bäst markerar sin särart gentemot finlandsfinskan (i fråga om till exempel stavning).

Sedan 1980-talet har lokalradion i Pajala använt meänkieli som officiellt språk och tillsammans med det ökande bruket av formellt tal på meänkieli har det bidragit till utvecklingen av en formell meänkieli som står i stundtals i bjärt kontrast till den mer varierande informella meänkieli som talas och brukas på olika sätt inom olika domäner (Winsa 1998, 2005). Frekvensen lånord varierar således med den särskilda kontexten där meänkieli används (Winsa 1998). Formell meänkieli innehåller avsevärt färre svenska lånord som ofta ersätts med standardfinska ord. På grund av ovanan att höra meänkieli i formella sammanhang förväxlar dock många felaktigt detta språkbruk med finlandsfinska. I mer formella sammanhang undviks även kodbyten och så kallat onödiga lån (det vill säga lånord som ersätter ett befintligt ord på meänkieli, till exempel moone). Det finns en strävan i formella domäner att hävda högre status på meänkieli genom att använda standardfinska ord i stället för svenska lånord, åtminstone i fråga om relativt nya ord och samhällstermer, där ett finskt ord har precis samma betydelse (till exempel föörskuula — esikoulu). Denna utveckling för meänkieli närmare standardfinskan och indikerar att en hög frekvens svenska lånord i meänkieli associeras med låg status och bör undvikas i formella sammanhang. Toleransen för en hög frekvens av svenska lånord och kodbyten är således låg bland tornedalingarna och det förklarar således den ganska kraftiga skillnaden mellan formell och informell meänkieli. Skriven meänkieli följer närmast utan undantag i samtliga texter en formell meänkieli. (Se vidare diskussion i Winsa 1998.)

Radion i Pajala använder stundtals både ett inlån från svenska och ett stadardfinskt ord för att försöka få in nya standardfinska ord i meänkieli, t ex kan man säga:"esikoulu eli föörskuula". Men det finns även en del tendenser bland meänkieliaktivister att skapa nya ord för meänkieli som utgår från det talade språket och dess associerande kultur, snarare än att låna in ord från standardsfinska när man inte anser sig kunna använda ett svenskt lånord. Några enstaka exemepel på ord förekommer där man till och med haft ett etablerat standardfinskt ord som ersatts med ett skapat meänkieli ord, t. ex. sananpitäjä 'ordförande' som på meänkieli och standardfinska är puhheenjohtaja respektive puheenjohtaja. Men dessa individuellt påhittade ord har fått föga genomslagskraft i samhället. Mycket få använder dessa enstaka nyskapade ord i vardagligt tal, medan standardfinska ord använts allt som oftast i formell meänkieli pga det språkets högre status och vidare förståelse. Debatten om meänkieli har även medfört att många numera även är uppmärksamma på mängden lånord och onödiga lån och antalet kodbyten i informellt tal. Medvetna språkaktivister blir således alltfler och en mer medveten informell meänkieli har vunnit terräng bland många talare av meänkieli. Dialekter kan förfalla, men man skall vårda språk, menar allt fler tornedalingar.

Referenser

Noter

  1. ↑ Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 258 — ISBN 91-44-04439-9
  2. ↑ Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 170ff
  3. ↑ Winsa, Birger. ”Från tornedalsfinska till meänkieli” (PDF). Finska institutionen, Stockholms universitet. http://www.sweblul.se/sweblul/index.php?option=com_docman&task=doc_download&gid=115&lang=en. Läst 22 juli 2008. 
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 Kuoppa, Harriet (2008-02-29). ”Situationen för minoritetsspråket Meänkieli i Sverige” (PDF). DAUM. http://www.sofi.se/2607. Läst 22 juli 2008. 
  5. ↑ Fler tornedalingar bland Norrbottensförfattarna: www.norrbottensforfattare.se Läst 22 juli 2008
  6. ↑ Meänkieli på Institutet för språk och folkminnen: www.sprakradet.se/meänkieli Läst 22 juli 2008

Källor

  • Elenius, Lars: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund (2006) — ISBN 91-44-04439-9
  • Kenttä, Matti, & Wande, Erling (red.) (1992). Meän kielen sanakirja : [Tornedalsfinsk ordbok]. ISBN 91-87410-09-5 (inb)Övertorneå: Kaamos. 240 s.
  • Pohjanen, Bengt & Muli, Eeva, Meänkieli rätt och lätt, andra upplagan (2007) - ISBN 978-91-89144-36-1
  • Pohjanen, Bengt & Johansson, Kirsti, Den tornedalsfinska litteraturen I (2007)
  • Karlsson, Björn (red.), Bengt Pohjanen - Meän vanhiin (2004) - ISBN 91-89144-18-X
  • Winsa, Birger (1991). Östligt eller västligt? Det äldsta ordförrådet i gällivarefinskan och tornedalsfinskan'. ISBN 91-7146-945-1. Stockholm : Almqvist & Wiksell International. Serie: Studia Fennica Stockholmiensia. Diss. Stockholm.
  • Winsa, Birger (2005). Socialt kapital i en- och flerspråkiga regioner : svenska Tornedalen jämförd med finska Tornedalen och några nordsvenska kommuner. Stockholms universitet. Finska institutionen. ISBN 91-971948-3-2. Stockholm. Department of Finnish, Stockholm University, 2005
  • Winsa, Birger (1998). Language attitudes and social identity : the oppression and revival of a minority language in Sweden Edited by Pauline Bryant. Canberra. Applied Linguistics Association of Australia. Serie: Australian review of applied linguistics. Occasional paper.
  • Winsa, Birger (1997). Från ett vi till ett dem Torne älv som kulturgräns. Ingår i: Korhonen, Olavi: Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien / Olavi Korhonen & Birger Winsa. Umeå. Kulturgräns norr. ISBN 91-88466-08-6.
  • Winsa, Birger (2000). Language planning in Nepal, Taiwan and Sweden. Edited by Richard Baldauf and Robert B. Kaplan. ISBN 1-85359-483-0. Clevedon: Multilingual Matters, cop. 2000. Serie: Multilingual matters, 99-0327043-7; 115 s.

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Me%C3%A4nkieli"
Personliga verktyg