Manierism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Manieristisk)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Manierism är en stildefinition som härrör från italienskans maniera, som ursprungligen betyder "stilfullhet" och betecknar grace, jämvikt och harmoni. Vanligen förknippas dock ordet "manierism" med konst och konstnärer som öppet visade överdriven skicklighet, virtuositet och nyckfullhet.

Innehåll

Tidsbestämning

Manierismen har tidigare felaktigt kallats senrenässans. Manierismen anses dock vara en av stilarna inom senrenässansen. Manierismen uppstår omkring 1520 och var en reaktion mot i synnerhet högrenässansens honnörsord harmoni, symmetri och balans. Manierismens tidigaste uttryck är sannolikt Michelangelos vestibul till Biblioteca Laurenziana (1523) i Florens. Arkitekten laborerar här med högst oortodoxa arkitektoniska element och detaljer.

Stildefinition

Manierismen kännetecknas huvudsakligen av klara färger, utarbetade kompositioner, överdrivna former och dramatisk rörelse. Manierismen utgör en kontrast mot högrenässansens harmoni, ordning och perfektion, i synnerhet på det sätt den utmärks hos Rafael.

En annan definition av manierismen pekar i stället på kontrasten mellan den realistiska och perspektivistiska avbildningen under högrenässansen med dess välbalanserade människogestalter och många senare konstnärers avsiktliga förvrängning av proportioner och rumsillusion. Dessa förvrängningar, som hade emotionella och konstnärliga avsikter, har under 1900-talet fått utgöra en egen stil kallad manierism, utan ordets negativa värderingar. I denna betydelse av ordet lyfter man fram friheten för de individuella konstnärerna efter 1520 som innebar att konsten, för första gången i konsthistorien, började handla om sig själv. Manierismen har kallats de intellektuellas konstperiod i kontrast till högrenässansens regelbundna, aristokratiska uttryck. Manierismen har också kopplats samman med motreformationen, då i opposition till det som uppfattades som protestantismens känslokyla..

Måleri

Greve Orgaz begravning.

Manierismens måleri representeras i synnerhet av El Greco, som i sin Greve Orgaz begravning (1586) använder virvlande former och färger för att skapa en dynamisk, visionär bild av himlen. El Grecos kompositioner karakteriseras av långsträckta former, svepande rörelser och klara färger. Parmigianino överdriver de mänskliga formerna i Madonnan med den långa halsen (1532). Av konstverkets titel framgår det att madonnans hals är ovanligt lång.

Andra målare inom manierismen är bl.a. Pontormo, Rosso Fiorentino, Bronzino, Tintoretto och Hans von Aachen.

Skulptur

Benvenuto Cellini uppvisar i Frans I:s saltkar (1539-1543) en prakt och grace som är signifikativ för manierismen. Cellini, och flera andra konstnärer, använder sig av estetisk form för att vädja till betraktarens känslor. Giambologna hyllar i sin skulptur Sabinskornas bortrövande (1581-1583) rörelse och dramatik genom verkets sammanflätade konturer och våldsamma kraft. Giambologna använder överdrivna gester och förmedlar på detta vis en sprudlande känsla av energi.

Arkitektur

Till manierismens främsta arkitektoniska verk räknas, förutom den redan nämnda vestibulen i Biblioteca Laurenziana, Giulio Romanos Palazzo del Tè (1527-1534) i Mantua. I fasaden låter han frisens triglyfer hänga ner samt applicerar i fönsteromramningarna slutstenar utan funktion. Arkitektkolleger, som ville vara trogna den vitruvianska traditionen, riktade skarpt kritik mot dessa detaljer. I Rom ritade Baldassare Peruzzi Palazzo Massimo alle Colonne (1532-1536) med fasadens kontrastrika utformning.


Personliga verktyg