Kritik av relativitetsteorin

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Kritik av relativitetsteorin från etablerade forskare var ett övergående fenomen som huvudsakligen hörde till 1920-talet, men som i Nazityskland fick en kortlivad återkomst i slutet av 1930-talet.

När den moderna fysiken (relativitetsteorin, kvantmekaniken) lanserades i början av 1900-talet hade vetenskap och teknik ett enormt framgångsrikt århundrade bakom sig. Under 1800-talet hade kemin, mekaniken, ångmaskinen och elektriciteten utvecklats från enkla experiment till ingenjörskonst. De flesta grundämnen hade upptäckts och hela kontinenter hade kartlagts. Ångfartyg, järnvägar, den elektriska telegrafen och telefonen hade knutit samman länder och kontinenter. Bessemerprocessen hade revolutionerat stålproduktionen och portlandcement och betong hade revolutionerat byggnadskonsten. Centrala gestalter i detta bygge var kemister, fysiker, ingenjörer och uppfinnare. Genom att tillämpa Newtons teorier, hade uppfinnare och konstruktörer börjat kontrollera världen. Världsutställningarna i Paris 1889 och Chicago 1893 hyllade deras verk, liksom science fiction-författare som Jules Verne. Tekniska högskolor hade etablerats och nått hög status.

Mot denna bakgrund framstod relativitetsteorin som tillkrånglad och abstrakt. Den stred mot Newtons mekanik och gjorde märkliga förutsägelser om rymdresor som saknade stöd i empiriska försök. Förståelsen krävde en mycket mer avancerad matematik än de flesta ingenjörer behärskade. Kritiken lät inte vänta på sig, och tog många former.

Även om Einstein utarbetat sina teorier redan 1905 respektive 1915, hade relativitetsteorin inte väckt någon större uppmärksamhet i den anglosaxiska världen före eller under första världskriget. Hans upphöjelse till fysikens förnyare tog fart 1919 när astrofysikern Arthur Eddington gjorde observationer som tycktes bekräfta relativitetsteorin. Den 14 december 1919 var Einsteins porträtt omslagsbild på Berliner Illustrirte Zeitung. I den kulturpessimistiska stämningen efter första världskriget utlöste detta en storm av protester från vetenskapsmän så väl som lekmän. De har kommit att kallas "antirelativister".

En av de tidigaste kritikerna var den tyske självlärde biokemisten Paul Weyland. Han publicerade 1920 under namn av föreningen "Arbeitsgemeinschaft deutscher Naturforscher zur Erhaltung reiner Wissenschaft e. V." (tyska naturforskares arbetsgrupp för bevarandet av en ren vetenskap) 20 föredrag med kritik mot relativitetsteorin. Den 24 augusti 1920 höll han och Ernst Gehrcke tal vid Berliner Philharmonie på temat "Betrachtungen über Einsteins Relativitätstheorie und die Art ihrer Einführung" (betraktelser över Einsteins relativitetsteori och sättet för dess införande). Vid en andra tillställning den 2 september samma år talade även ingenjören Ludwig Glaser. Vid naturforskarkongressen i Bad Nauheim den 23 september 1920 ägde en ökänd debatt rum mellan Philipp Lenard och Albert Einstein. Weyland skrev ett referat om debatten i Deutsche Zeitung, som också publicerades i den högerkonservativa Monatsschrift für praktische Politik, där han tog ställning för Lenards linje.

Den tyske experimentalfysikern Ernst Gehrcke, som fram till 1946 var föreståndare för optiska avdelningen vid Physikalisch-Technischen Reichsanstalt zu Berlin och även senare medarbetare vid Berlins provningsanstalt (Berliner Eichamt), hade redan 1911 ifrågasatt Einsteins teori. Senare utgav han böcker som Die Massensuggestion der Relativitätstheorie (1924).

Motståndet mot "matematiseringen" av fysiken slog också över i antisemitiska angrepp på Einstein, Hermann Minkowski och andra försvarare av den nya fysiken. Relativitetsteorin avfärdades som "judiska spetsfundigheter" av bland andra de båda Nobelpristagarna Philipp Lenard och Johannes Stark, som i stället propagerade för en fysik som skulle vara begriplig och ren. Detta låg i tiden, med völkischrörelsen som var en förelöpare till nazismen. Genom sina häftiga antisemitiska utspel förlorade Johannes Stark 1922 sin professur vid RWTH Aachen. Flera antirelativister såg detta som beviset för att relativitetsteorin var del av den judiska världskonspirationen.

I USA samlades många av Einstein-kritikerna av den svenskamerikanske ingenjören Arvid Reuterdahl, som 1921 grundade en Academy of Nations för detta syfte. Han hade också kopplingar till den öppet antisemitiske bilmagnaten Henry Ford. Bland annat anklagade Reuterdahl Einstein för att ha plagierat hans egna teorier om rumtiden. Gehrcke anslöt sig till Reuterdahl och bildade en tysk avdelning av Academy of Nations. Till Reuterdahls anhängare i Sverige hörde juristen Sten Lothigius och den pensionerade mekanikprofessorn Edvard Westin. Westin skrev protestbrev mot att Albert Einstein skulle få Nobelpriset. En annan svensk kritiker var Harald Nordenson.

Den mesta kritiken mot relativitetsteorin från etablerade forskare avklingade under 1920-talet. Men efter nazisternas maktövertagande fick den en återkomst i Tyskland. Samma år som Nürnberglagarna trädde i kraft, 1935, fick Philipp Lenard ett forskningsinstitut uppkallat efter sig och han utgav en lärobok i "tysk fysik" (Deutsche Physik, 4 delar, 1936) som gav namn åt hans "icke-judiska" variant av denna vetenskap. Men redan 1940 samlades tyska fysiker och enades om att dämpa denna politisering av fysiken.

I takt med att astronomiska observationer, atombomber, kärnkraftverk och rymdresor gett praktiska bevis för teoriernas giltighet har det blivit ohållbart att förkasta den nya fysiken på så lösa grunder. När det numera dyker upp hänvisningar till att Einstein skulle ha plagierat eller förfalskat sina resultat eller när relativitetsteorin kallas "Einsteinism" kan man vara säker på att avsändaren inte alls intresserar sig för fysik, utan enbart för antisemitism.

Källor

Personliga verktyg
På andra språk