Krim
Från Rilpedia
Krim (ukrainska: Крим; ryska: Крым; krimtatariska: Qırım) är en halvö på Svarta havets norra kust som politiskt utgör en autonom republik inom Ukraina. Halvön har en yta på cirka 25 500 kvadratkilometer och har omkring 2,3 miljoner invånare (år 2005).[1] Huvudstad är Simferopol. Andra större städer är Sevastopol, Kertj, Jevpatorija, Jalta och Feodosija. Det största språket på halvön är ryska, följt av krimtatariska och ukrainska, men endast ukrainska har officiell status.
Halvön omgärdas i väster och söder av Svarta havet, i öster av Azovska sjön. Den förbinds med fastlandet i norr via ett smalt näs. Landskapet domineras av de ner mot sydkusten brant sluttande Krimbergen i söder, med en bördig kustremsa mellan dem och havet, samt ett flackt stäppland i norr. Krims viktigaste näringar är turismen, som baseras på ett flertal badorter i sydkustens varma klimat, samt jordbruk och industri, med produktion av bland annat vin, frukt och tobak samt järnmalmsbrytning.
Grekiska kolonier grundades på 600-talet f.Kr. på halvöns sydkust och blev grunden för det bosporanska rike som kom att bestå genom antiken. Under medeltiden behärskades den norra delen av halvön av olika nomadiska folkslag, medan Bysans av och till var i besittning av kuststäderna. Efter mongolernas ankomst till halvön på 1200-talet upprättades Krimkhanatet, som senare blev en vasallstat under Osmanska riket. De krimska khanerna besegrades på 1700-talet av ryssarna, som tog halvön i besittning. Mellan 1854 och 1856 utkämpades Krimkriget mellan Ryssland och en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike och Osmanska riket. Efter Sovjetunionens bildande hörde Krim först till den ryska delrepubliken, men tillföll den ukrainska 1954 och förblev ukrainskt vid landets självständighet 1991.
Innehåll |
Etymologi
Det finns flera teorier om etymologin till namnet Krim. Namnet på halvön antas ha kommit från den ort som idag kallas Staryj Krym, "Gamla Krim", vilken var Gyllene hordens huvudort på Krim, och varifrån betydelsen sedan utvidgats till att syfta på hela halvön.
En teori härleder namnet från det turkspråkiga ordet kyrym för "vall" eller "vallgrav", möjligen som en översättning av grekiska τάφρος, "dike", vilket ursprungligen var namnet på Perekop. Vidare tyder Solcati, det italienska namnet för staden Staryj Krym, på en översättning, då det betyder "diken". Namnet kan senare ha förstärkts av grekiska κρημνός, "stup", och/eller arabiska كريم, karim, "generös".[2][3]
Andra varianter härleder namnet från det mongoliska eller tatariska ordet kerim, "fästning",[4] från krimtatariska qrym, "klippa", eller från namnet på kimmerierna,[5] den folkgrupp som levde på halvön på 700-talet f.Kr. Den nuvarande namnformen qırım kan även översättas som "min kulle" på krimtatariska (qır, "kulle", och suffixet -ım, "min").
Grekerna kallade under antiken Krim för Chersonesos Taurike, "Tauriska halvön", i kortform Tauris eller Taurida, på latin Taurica, vilket gett upphov till namnet Taurien om regionen.
Geografi
Krimhalvön skjuter ut ifrån det numer ukrainska fastlandet på Svarta havets nordkust. Den avgränsas i väst och syd av Svarta havet och i nordöst av Azovska sjön. Den har rombliknande form, och sträcker sig omkring 321 kilometer i öst-västlig riktning mellan koordinaterna 44° 23' och 46° 10' N samt omkring 177 kilometer i nord-sydlig riktning mellan 32° 30' och 36° 40' Ö.[6] Den har en yta på mellan 25 500 och 27 000 km², beroende på mätning.[1][7] Kusten är omkring 1000 kilometer lång.[8] Av ytan upptas ungefär 72 % av fält, 20 % av bergsland och 8 % av sjöar eller annat vatten.
I nordväst skiljs Krim från fastlandet av Karkinitviken. Halvön förbinds i norr (till oblastet Cherson på fastlandet) via det omkring 5 till 8 kilometer breda Perekopnäset.[6][1] Öster om Perekop och åt sydöst längs med kusten sträcker sig Syvasj, känt som "ruttna havet", en stor, grund lagun omgiven av ett system av grunda bukter och våtmark såsom en förlängning av Azovska sjön öster därom, skilt från den senare genom sandlandtungan Arabat.[9][6] Den östligaste förlängningen av Krim är Kertjhalvön, mellan Azovska sjön i norr och Svarta havet i söder, som avslutas i det 4 till 40 kilometer breda Kertjsundet (eller Yenikalesundet), Azovska sjöns utlopp i Svarta havet, mittemot den ryska Tamanhalvön.[10] Halvöns sydligaste spets utgörs av udden Sarytj.[11][6] Krims sydvästkust utgörs av Kalamitаbukten.[6] Den västligaste punkten är udden Tarchankut.[12]
I söder går de skogsklädda Krimbergen, stora plattoppade kalkstensklippor, som sträcker sig från sydöstkusten och 8–12 kilometer inåt land.[6][9] Hela bergsområdet sträcker sig som mest ungefär 55 kilometer in från kusten.[13] Bergen börjar vid Krims sydvästligaste punkt, Kap Fiolente (antikens Parthenium, på vars spets det Artemistempel där Ifigenia tjänstgjorde som prästinna sägs ha legat),[6] för att gå mot nordöst och snabbt nå höga höjder innan den senare långsamt tonar bort strax innan Kertjnäset. Dessa berg skyddar den sydliga kuststräckan mot nordliga vindar.
Den yttersta kedjan, Jajlabergen, reser sig abrupt från ett av Svarta havets djupaste områden strax utanför kusten (som mest 2000 meter under havsytan) till en höjd av 600 till 750 meter. Den högsta toppen är Roman-Kosj på 1545 meter över havsytan; näst högsta toppar är Demirkapu (eller Kemal-egherek) på 1536 meter, Tjatyrdag på 1527 meter och Lapata på 1406 meter. Bakom den huvudsakliga bergskedjan finns också flera mindre parallella kedjor. Den första av dessa bakom Jajla uppgår till mellan 450 och 580 meter. Denna den andra kedjan har liksom den första brant stupande klippor mot sydöst men endast svaga sluttningar åt nordväst; i de förra finns tusentals små grottor där människor tros ha levt sedan paleolitikum. Flera mindre vattendrag korsar landskapet i raviner. En räcka mindre åar kastar sig, speciellt aktivt under vårfloden, utför bergens sluttningar, däribland Tjernaja, Belbek, Katja och Alma ner i Svarta havet, samt Salghir med dess biflöde Karasu ("svart vatten" på krimtatariska) i Syvasj. Bördiga dalar korsar bergen och skiljer de olika kedjorna åt; en 16–19 kilometer bred dal skiljer den första bergskedjan från den andra och en annan 3–5 kilometer bred dal skiljer den andra från den tredje, som reser sig 150 till 250 meter. En fjärde, lägre kedja kan anas i sydväst. I de högsta delarna av dessa berg finns flera plana bergsbetesmarker, genomkorsade av en mängd bergspass. Under vintern täcks många av topparna i snö, men denna når sällan söder om dem.[6][13]
Bortsett från bergsområdet i söder består landskapet på Krim till 75 procent av låglänt och flack stäpp, en sydlig fortsättning på den pontiska stäppen, med ringa ytvatten. Klimatet där är tempererat och torrt, med varma somrar och kalla vintrar samt låg nederbörd. Sträng blåst är vanligt, liksom, på vintern, snöstormar och frost. Under tidig vår är de norra stäpperna rika på gräs och liljeväxter, men under juli och augusti torkar den mesta växtlighet bort, och luften fylls av dammoln. Stora delar av norra halvön är saltimpregnerade, och saltsjöar är vanligt förekommande (uppåt 400 stycken, de största söder om Perekop); i dessa områden växer mycket lite annat än malörter och sodaörter. På sydvästkusten finns två sjöar: Sasyk och Donuzlav. Kustområdena mot Svarta havet, undantaget den bergiga sydkusten, och framför Azovska sjön, kännetecknas av smala, sandiga landtungor som skjuter ut i vattnet; den största av dessa är Arabat, som skiljer vattenområdet Syvasj från Azovska sjön, och som är runt 120 kilometer lång men i genomsnitt endast 8 kilometer bred.[6][13][7]
Nederbörden på halvön är generellt låg, med något mer i bergstrakterna i söder än i norr, och den varierar även kraftigt från år till år. Klimatet är betydligt torrare och generellt svalare på stäppen i norr än i bergen och kustlandet i söder.[6] Medeltemperaturen i regionen norr om bergsområdet ligger i januari på +1-2°C, i juli på +24°C; på sydkusten är medeltemperaturen i januari +4°С, i juli +24°С.[8]
Den smala remsan mellan Jajlabergen och havet, mellan det sydligaste Sarytj till Feodosija i nordöst, domineras av kuperad terräng fylld av bördig grönska. Klimatet där är milt medelhavsklimat med varma somrar och milda vintrar, där sommarvärmen mildras av brisen från havet; under mars, april och maj förekommer tjocka dimmor. Vegetationen är subtropisk med cypresser, pinjer, hassel och andra nötträd, lager, mullbär, fikon, oliver och granatäpplen, och där magnolia, oleander (rosenlager), tulpanträd, begonia, myrten, kamelia, mimosa och många fruktträd odlas i det fria, samt med skogar av ek, björk, alm, gran, tall och andra barrväxter på de högre bergssluttningarna.[6] Totalt finns på Krim uppemot 2700 arter vilda växter.[14] Vingårdar, tobaksodlingar och fruktodlingar samt fiske, gruvdrift och framställning av eteriska oljor ur växter för främst parfymtillverkning är viktiga näringar i regionen.[1][7] Bland annat produceras det mousserande vinet Krimsekt, även kallat "rysk champagne", som blivit ett känt märke och en viktig exportprodukt.
Krims sydkust kallas stundom "Ryska rivieran" och hyser många bad- och kurorter med mineralrika källor. Flera städer ligger längs kusten, däribland Alupka, Jalta, Gurzuf, Alusjta, Sudak och Feodosija (av dessa är speciellt de fyra första mycket viktiga turistorter).[7][13] Vidare finns där flera krimtatariska byar, moskéer, kloster, ryska palats för tsarfamiljen och adeln samt antika grekiska och medeltida bysantinska befästningar.[6] Under Sovjettiden var regionen ett semesterparadis för det politiska toppskiktet och främmande dignitärer; många av ledarna hade sina datjor i området, och där finns även semesterkomplex som ursprungligen tjänade som sommarkolonier för de sovjetiska prominentas barn, däribland Artek.
Krims kustlinje bryts av flera bukter och naturliga hamnar. Dessa ligger på kusten mot Karkinitviken väst om Perekop, i sydväst vid Kalamitabukten, med hamnarna i Jevpatorija och Sevastopol, vid Arabatbukten på nordsidan av Yenikalenäset (eller Kertjnäset), som förbinder Kertjhalvön med resten av Krim, samt vid Feodosijabukten (eller Kaffabukten) på sydsidan av Yenikalenäset med bland andra hamnen i Feodosija.[6]
Fisket är viktigt längs kusterna; bland fiskar märks röd och grå multe, sill, makrill, piggvar, tungefiskar, rödspätta och andra plattfiskar, vitling, braxen, kolja, sardin, gädda, skarpsill, ål, lax och stör.[6]
Bland mineralförekomster märks fosforrik järnmalm vid Kertj samt fältspat och salter och även porfyr, kalksten (och ur denna utvecklad marmor), olja, kol, naturgas, koppar, mangan, bly och diorit.[1][7][6] Den brytbara berggrunden utgörs av 250 lager om 27 olika mineraler.[15]
Historia
Antiken
Paleolitiska boplatser har påträffats, såsom grottan Kijik-Koba. De indoeuropeiska kimmerierna tros ha bebott halvön från 700-talet f.Kr. men de fördrevs av skyterna på 600-talet f.Kr. En liten grupp kimmerier som tog skydd i bergen levde dock kvar och blev senare kända som taurierna. Från skyterna finns bevarade ett flertal kurganer, gravhögar, som finns utspridda på den krimska stäppen. Under samma århundrade började grekiska kolonisatörer bosätta sig på kusterna, däribland dorer från Herakleia Pontike vid Chersones (Chersonesos) och joner från Miletos vid Feodosija och Pantikapaion (Panticapaeum; dagens Kertj, vid Kertjsundet, som även kallas Kimmeriska Bosporen).[6][1]
Halvön enades på 480-talet f.Kr. under de grekisk-skytiska spartokiderna från deras säte i Pantikapaion. År 438 f.Kr. utropade sig arkonten av jonerna till kung över Kimmeriska Bosporen, känt som det bosporanska riket, en stat med handelspolitisk betydelse som behöll förbindelser med Aten och försåg den staden med vete och andra varor. Under 400-talet omnämndes Krim, för första gången, av den grekiske historikern Herodotos såsom "Taurien".[6][1]
Krims inland var länge fortfarande skytiskt och under 100- och 200-talet f.Kr. flyttades den skytiska statens centrum från Dnjeprområdet till Krim. På 100-talet gick skyterna under Skiluros och dennes son Palakos i krig mot de grekiska städerna i ett försök att lägga beslag på Krims hamnar.[16][17][18] Den siste av de bosporanska kungarna, Pairisades V, satte sig år 114 f.Kr. i protektoratställning under kung Mithridates VI Eupator av Pontos på grund av trycket från skyterna.[6] I gengäld skickade den pontiske härskaren trupper till Krim under generalen Diofantos' ledning. År 107 f.Kr. dödades Pairisades i en skytisk resning under Saumakos, och Mithridates kunde efter att ha besegrat skyterna försäkra sin överhöghet på Krim.[19][20]
Efter Mithridates VI:s död gav år 63 f.Kr. dennes son Farnakes II det kimmeriska kungadömet till Pompejus såsom tack för stödet den romerska republiken gett i Farnakes' krig mot sin far. År 15 f.Kr. återställdes området till kungen i Pontos, men ansågs hädanefter vara en romersk tributstat.[6] Efter flera decennier av krig mellan skyter och det bosporanska riket besegrades skyterna år 193 av Sauromates II som även lyckas rensa Svarta havet på pirater.[19][21]
Medeltiden
På 100-talet e.Kr. började de första sarmaterna bosätta sig i norra delen av halvön. På 200-talet gick det bosporanska riket under till följd av sarmatiska och alanska påtryckningar. Omkring år 250 e.Kr. hade goter invandrat och Krim blev ett ostrogotiskt lydrike. I söder bosatte sig även en grupp alaner. Goterna på Krim, senare kallade krimgoter, kom att finnas kvar på halvön fram till 1700-talet.[1] År 258 härjades flera kuststäder av gotiska pirater; gotiska sjöräder i Svarta havet och Medelhavet utgick senare från Krim.[22][23] Bysans expanderade på Krim under 300- och 400-talen, och feodala furstendömen som Theodoro och Eski-Kermen framkom.[24] Hunnerna kom till halvön 376 och förblev där under 400-talet, då de även följdes av spridda grupper khazarer, kumaner och tatarer samt bulgarer på 500-talet, innan Bysantinska riket i mitten av 600-talet återtog de grekiska kolonierna på den södra delen av halvön.[6][1]
Under 700-talet besattes delar av halvön av kumaner och petjeneger. På 800-talet besatte khazarer den sydöstra delen av halvön, men dessa fördrevs av kumanerna på 1000-talet. I mitten av 900-talet erövrades östra Krim av Svjatoslav I av Kievriket och området underställdes staden Tmutarakan. År 988 intog Vladimir I den då bysantinska staden Chersones och lät sig senare omvändas till kristendomen där. Bysans återtog åtminstone delar av halvön 1016. Kiptjaker invaderade halvön 1050 och besatte åtminstone delar av den för uppemot två hundra år framåt (den mamlukiske sultanen Baibars ska ha varit antingen kiptjak eller tjerkess och fötts i den kiptjakiska staden Solchat, dagens Staryj Krym, på Krim).[6][1][25]
På 1200-talet installerade sig på halvön först venetianer, men dessas kolonier övertogs dock snart av deras rivaler i Genua, vilka etablerade sig i Cembalo (nuvarande Balaklava), Soldaia (nuvarande Sudak) och framför allt i Kaffa (nuvarande Feodosija) och utvecklade där betydande och blomstrande handelscentrum, som bestod fram till osmanernas ankomst år 1475. År 1237 nådde mongolerna halvön och med dem flera mongol-, turk- och tatarfolk. Krim kom ungefär 1402 under Gyllene horden som höll det under senare delen av medeltiden.[6][1]
Krimkhanatet
Under 1200-talet bosatte sig olika stammar av turk- och mongolfolk, vilka kom att utgöra grunden till vad som idag är krimtatarerna, i de norra och centrala delarna av halvön.[6][1] Bland dessa turkfolk fanns en liten befolkning judiska karaimer som främst levde kring fortet Çufut Qale (även Qırq Yer).[26] Islam blev Gyllene hordens statsreligion 1313, och året därpå uppfördes en moské i Solchat på Krim.[27] Efter att ha besegrats av Timur Lenk år 1395 försvagades Gyllene hordens inflytande i området.[28] År 1428 kom Haci Giray, en ättling till Djingis khan tillika pretendent till Gyllene hordens tron, till Krim från sin exil i Litauen och hade 1430 tagit makten över turkfolken där. Då ett långt krig för Krims oberoende förts kunde Haci Giray upprätta ett eget rike, kallat Krimkhanatet, år 1441 eller 1443. Han flyttade sitt residens från Çufut Qale och han och hans efterföljande regerade Krimhalvön och dess omgivningar (med undantag för några genuesiska besittningar) från Bachtjysaraj på centrala Krim.[6][29][30]
De genuesiska handelsstäderna på halvön erövrades av den osmanske generalen Gedik Ahmet Pascha år 1475 och från och med 1478 var de krimeiska khanerna nominellt underställda såsom vasaller till Osmanska riket och de betalade tribut till sultanen.[29] År 1497-98 drev krimtatarerna på osmansk order ut de polacker som trängt in i Moldavien.[31] År 1502 besegrade Krimkhanatet den siste khanen av Gyllene horden, vilket beredde vägen för Tsarrysslands erövringar av Kazankhanatet (1552) och Astrachankhanatet (1556).[29] I striderna mellan de olika osmanska pretendenterna på Beyazit II:s tron år 1511 gav Krimkhanatet hjälp till Selim som till slut kom att stå som segrare.[32] År 1569 anföll Krimkhanatet Astrachan, som då kommit under Ryssland. År 1571 ledde Mohamed Khairi, på order av Devlet I Giray, en krimtatarisk hord norrut och Moskva plundrades och brändes. År 1578 understödde krimtatarerna den osmanska armén i ett krig mot Persien.[29] Under 1500- och 1600-talen företogs vidare räder in i Ukraina och togs sammanlagt uppemot två miljoner rekryter och krigsfångar tillbaka till Krim, men dessa räder motstods i stort av zaporogerna (kosackerna från staden Zaporizjzja). Snart blev Ryssland allt mäktigare och i rysk-turkiska kriget 1676-81 kunde en fast gräns genom fastställas till Dnjepr.[33] Under rysk-turkiska kriget 1686-1700 erövrades Perekop år 1697.[13] År 1736 invaderades halvön av ryssarna och Bachtjysaraj förhärjades.[13][34] Den osmanska dominansen över krimkhanerna varade fram till 1774 då osmanerna efter det rysk-turkiska kriget 1768-1774 tvingades avsäga sig makten över halvön i freden i Kutschuk-Kainardji.[13]
Under Tsarryssland
Efter att de besegrats av Alexander Suvorov år 1777 kom krimkhanerna under rysk överhöghet.[6] År 1783 annekterades Krim av Katarina II, "från och med nu och för all framtid";[4] detta erkändes av Osmanska riket i freden i Jassy 1792 (1791 enligt julianska kalendern).[35] Den ryska svartahavsflottan etablerades i Sevastopol och krimtatariska landegendomar konfiskerades och gavs till inflyttade ryssar vilket ledde till utvandring av krimtatarer, främst till Osmanska riket.[1][6]
Halvön blev först en del av oblastet Taurien (Tavritjeskaja oblast). Tsar Paul I lät ersätta detta med provinsen Nyryssland (Novorossija) år 1796 eller 1797. Genom ett ukas utfärdat av Alexander I år 1802 skapades guvernoratet Taurien (Tavritjeskaja gubernija), där förutom Krim även ingick ett större område norr om halvön.[36] Omkring år 1805 började tyska kolonister, kallade krimtyskar, invandra till halvön.[37]
Krimkriget ägde rum mellan 1854 och 1856 mellan Ryssland å ena sidan och Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien å den andra. Det utkämpade till största del på Krim och innebar rysk förlust. Detta hade som följd att krimtatarerna i större utsträckning kom att emigrera till Osmanska riket. Rysk-turkiska kriget 1877-1878 startade en ny våg av utflyttning som kom att pågå till 1902. Utvandringen medförde brist på arbetskraft och regeringen var till slut tvungen att ta in arbetare från andra provinser.[38] Många ättlingar till krimtatarer återfinns idag i Dobrudzja och Anatolien.
I samband med ryska revolutionen upphörde guvernoratet att fungera och krimtatarerna utropade i december 1917 en självständig republik med Numan Celebicihan som president; området kom att bli del av den nya ukrainska staten då denna utropades den 22 januari 1918 men behöll en relativ autonomi. Redan samma månad kom dock kommunisterna till makten på halvön och den krimtatariske presidenten avsattes, sattes i fängelse och avrättades den 23 februari.[39] Sovjetmakten föll dock temporärt och under ryska inbördeskriget var Krim ett fäste för den anti-bolsjevikiska Vita armén som där under general Pjotr Wrangel höll emot Röda armén till 1920.
Sovjettiden
Den 18 oktober 1921 skapades den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en del av Ryska SFSR. Konstitutionen gjorde både ryska och krimtatariska till officiella språk. Krimtatarerna utgjorde vid denna tid 25 procent av befolkningen.[40]
År 1923 beslutade det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté att omlokalisera en stor del av judarna i Vitryssland och Ukraina till Krim. Detta möttes 1927 av protester bland invånarna på Krim och 1934 upprättades i stället en judisk region i Sibirien (se Judiska autonoma länet).[41] Under 1929 genomdrevs en russifieringpolitik på Krim och krimtatarernas och deras språks ställning inskränktes. Under 1930-talet förekom avrättningar och deportationer av krimtatariska intellektuella och av det muslimska prästerskapet, varigenom många drevs i exil till Sibirien och Centralasien.[42][4] Krim drabbades under det sovjetiska styret av hungersnöd, först 1921-22 och sedan igen 1931-33 (denna hungersnöd drabbade stora delar av Sovjetunionen, särskilt Ukraina, se Holodomor).[43]
Under andra världskriget var den nazityska ledningen angelägen att erövra och kolonisera halvön som en del i planen att låta flytta in tyskar till Östeuropa. Det var tänkt att Krim skulle bli ett tyskt område under namnet Gotenland, anspelande på de germanska krimgoterna, och att sydtyrolerna, en grupp tyskar i norra Italien, skulle flytta dit.[4] Stalin lät å sin sida deportera omkring 50 000 krimtyskar på halvön, först till Rostov oblast och sedan vidare till Kazakstan.[44][45] Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941 och under sommaren försökte de under svåra förluster avancera över Perekopnäset till Krim. Den tyska armén bröt sig igenom i september (i Operation Trappenjagd) och hade i oktober ockuperat det mesta av Krim, undantaget staden Sevastopol som höll ut till 4 juli 1942 (och senare blev en av de städer i Sovjetunionen som utnämndes till "Hjältestad").
Nazistiska Einsatzgruppe D under Otto Ohlendorf dödade under ockupationen omkring 130 000 personer, däribland samtliga judar (50 000 till 60 000) och romer på halvön, samt tiotusentals krimtatarer, och i april 1942 förklarades halvön vara ”judefri”.[4][46] Den civila regeringen på Krim leddes av den tyske generalkommisarien Alfred Eduard Frauenfeld, som bland annat lät öppna krimtatariska skolor.[4] Från 1 september 1942 administrerades halvön som Generalbezirk Krim und Teilbezirk Taurien ("generaldistriktet Krim och deldistriktet Taurien"). Distriktet upphörde den 23 oktober 1943 då Röda armén intog distriktshuvudstaden Melitopol. I april 1944 återtogs halvön av sovjetiska trupper.
Mellan den 18 och 21 maj 1944 deporterade sovjetregimen totalt omkring 194 000 krimtatarer från Krim, utav en total krimtatarisk befolkning 1939 på 218 000,[47] sedan de anklagats för att ha samarbetat med de nazistiska ockupationsstyrkorna. Även om det uppskattas att ungefär 20 000 personer hade ingått i de lokala frivilligkårer som tyskarna upprättade, hade hela omkring 50 000 stridit för Röda armén.[4] Uppskattningsvis 42 000 av dem dog av svält och sjukdom då de i boskapsvagnar transporterades per järnväg till Centralasien och Sibirien.[47] Många moskéer och andra krimtatariska byggnader stängdes och förstördes eller användes som stall, affärer eller lagerlokaler.[48] Efter krimtatarerna deporterades runt den 26 juni 1944 även 14 500 greker, 12 000 bulgarer och 11 300 armenier.[49] Den 30 juni 1945 ombildades den autonoma republiken till ett oblast inom Ryska SFSR. Ett dekret som stadfäste detta samt deportationerna av krimtatarer utfärdades den 25 juni 1946.[44]
I Jalta på södra Krim hölls i februari 1945 Jaltakonferensen mellan de allierade ledarna Churchill, Roosevelt och Stalin i andra världskrigets slutskede.
Den 19 februari 1954 överfördes Krims oblast från RSFSR till Ukrainska SSR, enligt Högsta sovjets dekret på grund av "geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina".[50] Överlåtelsen presenterades av den i Ukraina uppväxta sovjetledaren Nikita Chrusjtjov som en gåva till Ukraina[4] på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654 då det kosackiska Ukraina övergick från Polen till Ryssland.[51]
Överlämnandet bröt mot de dåvarande konstitutionerna för RSFSR (från 1937) och Sovjetunionen (från 1936). De instanser inom RSFSR som fattade besluten hade enligt republikens dåvarande grundlag inga befogenheter för att göra detta. Enda sättet att ändra RSFSR:s territorium skulle ha varit en folkomröstning inom RSFSR, vilket inte genomfördes. Staden Sevastopol hade dessutom genom en ukas den 29 oktober 1948 klassats som underställt republikanskt styre (d.v.s. direkt under Moskva) och hade egen administration och budget. Enligt den ryska sidan idag omfattades inte Sevastopol av överlämnandetexten från 1954.
Krimtatarerna återfick gradvis vissa av sina rättigheter efter Stalins död 1953. Slutligen fick de den 5 september 1967 officiellt erkännande och var då inte längre att betraktas som förrädare. Då var flertalet bosatta i Uzbekiska SSR och de fick inte lov att återvända till Krim förrän den 14 november 1989. På fyra år återvände cirka 250 000 krimtatarer, vilket är ungefär hälften av det totala antalet i det forna Sovjet.[47]
I dagens Ukraina
I en folkomröstning den 20 januari 1991 röstade 93,26% för att skapa en autonom sovjetrepublik Krim oberoende från Ukraina. 81,37% av Krims befolkning deltog i folkomröstningen. [52] Den 26 juni bildade krimtatarerna ett politiskt råd i Simferopol för att företräda det krimtatariska folket.[53] Överlåtelsen av Krim till Ukrainska SSR innebar att halvön blev del av Ukraina vid dettas självständighet efter Sovjetunionens kollaps 1991. Stora delar av den ryska majoritetsbefolkningen på halvön motsatte sig detta, vilket ledde till spänningar mellan Ryssland och Ukraina.[54] Då den forna sovjetiska svartahavsflottan, som tingades av båda länderna, opererade från halvön fanns en viss oro för väpnade skärmytslingar. Krim förklarade självstyre den 5 maj 1992 och en ny konstitution som avskaffade de sovjetiska epiteten genomfördes av parlamentet i Simferopol. Efter protester från det ukrainska parlamentet ändrades dagen därpå konstitutionen till att uttrycka att Krim ingick som en autonom republik i Ukraina.[55] Staden Sevastopol, med den rysk-ukrainska flottbasen, fick särskild administrativ status.
Den 30 januari 1994 valdes ryssen Jurij Mesjkov, som propagerade Krims närhet till Ryssland, till Krims president. I september hade en maktkamp mellan presidenten och parlamentet utbrutit. Efter upprepande krav från det ukrainska parlamentet i Kiev att lagstiftningen i Krim skulle underställas den ukrainska hotade Ukraina att dra tillbaka Krims autonoma status helt och i november upplöste det ukrainska parlamentet flera lagar som stadfästs i Krim. Den 17 mars 1995 avvecklades den krimska presidentposten av det ukrainska parlamentet.[56]
Efter Sovjets upplösning fortgick konflikter mellan Ukraina och Ryssland angående Sevastopols och svartahavsflottans tillhörighet. Ett vänskapsavtal mellan Ryssland och Ukraina slöts 1997, i och med vilket Ryssland sedan dess hyrt en plats i militärhamnen i Sevastopol. Avtalet löper på tjugo år och löper ut 2017.[57] Gränsdragningen i Kertjsundet är fortfarande omstridd.[58] Den 23 december 1998 antogs republikens nuvarande konstitution, vilken erkänner Krim som en autonom republik inom Ukraina.[59]
Efter att Viktor Jusjtjenko vunnit det ukrainska presidentvalet den 21 november 2004, där 82 procent av befolkningen på Krim röstade för dennes motståndare Viktor Janukovitj, lät den förre byta ut all myndighetspersonal på Krim, för att "byta ut regimen och dess representanter".[60]
När amerikansk trupp landsattes i hamnen i Feodosija i juni 2006 gav detta upphov till stora demonstrationer i staden. Protesterna riktade sig mot den amerikanska militära närvaron, vilken ses som ett brott mot konstitutionen då Krims parlament ej godkänt det, samt mot NATO och den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenkos planer på att få Ukraina med i försvarsalliansen.[61][62]
Demografi
Sammanlagt har halvön 2 033 700 invånare enligt folkräkningen år 2001. Folktätheten är enligt officiell siffra 78 personer per kvadratkilometer.[63] Enligt uppskattning från år 2005 bodde där då cirka 2,3 miljoner;[1] enligt en annan uppskattning 2 005 127 invånare år 2007.[7]
Större städer på Krim är Simferopol (342 500 invånare år 2005), Sevastopol (360 000 invånare; bas för den rysk-ukrainska Svartahavsflottan), Kertj (152 200 invånare), Jevpatorija (105 200 invånare), Jalta (90 000 invånare) och Feodosija (69 200 invånare 2004). Andra städer är Dzjankoj, Alusjta, Krasnoperekopsk, Saky (Saki), Alupka, Armjansk, Balaklava, Bachtjisaraj, Bilohirsk (Belogorsk; Karasubazar), Staryj Krym och Sudak, med flera. Enligt en mätning bor omkring 1 274 300 personer, eller 62,7 %, i städer, medan resterande 759 400 personer, 37,3 %, bor på landsbygden.[64] Statistiskt sett finns 16 städer, 56 samhällen och 957 byar.[65]
Enligt folkräkningen 2001 är de viktigaste etniska grupperna ryssar (58,32 % av halvöns befolkning), ukrainare (24,32 %), krimtatarer (12,1 %), vitryssar (1,44 %), tatarer (0,54 %), armenier (0,43 %) och judar (0,22 %). Mindre grupper, om cirka 0,2 % vardera, är polacker, moldavier och azerier; grupper om cirka 0,1 % är uzbeker, koreaner, greker, tyskar, mordviner, tjuvasjer, romer, bulgarer, georgier och marier.[66] Det finns uppskattningsvis runt 1200 krimtjaker och 800 karaimer.[67][68]
Det viktigaste språket är ryska (77 % av befolkningen), därefter krimtatariska (11,4 %) och ukrainska (10,1 %);[69] dock är endast ukrainska officiellt erkänt av de ukrainska myndigheterna, även om ryska de facto är officiellt, även på myndighetsnivå, i republiken. Försök att ukrainisera regeringsarbete och undervisning har varit mindre framgångsrika på Krim än i andra främst ryskspråkiga delar av Ukraina.[70] Bland mindre språk märks tatariska, vitryska, armeniska, ungerska, polska och rumänska.
De slaviska grupperna ryssar, ukrainare och bulgarer med flera, samt greker, är främst ortodoxt kristna. Många armenier tillhör Armeniska apostoliska kyrkan. Krimtatarerna och vissa andra grupper är främst sunnimuslimer, varför Krim anses vara Ukrainas muslimska centrum. Judar, krimtjaker och karaimer hör traditionellt till den judiska religionen.[71] Det finns även protestantiskt kristna.
Historiskt har Krim varit befolkad av en mängd folkslag, bland vilka märks goter, kallade krimgoter, från omkring 250 f.Kr. fram till 1700-talet samt av krimtatarer från 1400-talet. Enligt den sovjetiska folkräkningen 1939 hade Krim 1 126 429 invånare, varav 51,5 procent var ryssar och 25,9 procent krimtatarer. Enligt folkräkningen 1989 uppgick krimtatarerna på Krim till endast 38 000 personer, detta efter att de åter börjat återvända efter exilen i Centralasien.
Befolkningen avtog från uppskattningsvis 2 549 800 år 1991[72] till 2 033 700 år 2001.[63] Antalet födslar per år minskade från 32 600 år 1990 till 15 200 år 2000.[73] Orsaken är den ekonomiska recessionen på 1990-talet, som medfört ett antal sociala problem (se vidare under ekonomi).
Administration
Den geopolitiska entiteten Krim är en autonom parlamentarisk republik inom Ukraina. Det lagstiftande organet är parlamentet ("Krims högsta råd"), med hundra ledamöter. Detta antar beslut och resolutioner föreskrivna att verkställas inom republiken.[74][75] Det exekutiva organet representeras av ministerrådet, det vill säga regeringen, som leds av premiärministern, och som är ansvarigt inför och tillsätts och avsätts av parlamentet med den ukrainska presidentens godkännande. Enligt den officiella ukrainska definitionen bestäms auktoriteten hos, utformningen av och verksamheten i parlamentet av den ukrainska konstitutionen och ukrainska lagar samt enligt normativa legala handlingar utfärdade av parlamentet i ärenden som anses ligga inom dess juridiska kompetensområde.[76] Republiken saknar president och nominell statschef är Ukrainas president. Republiken har egen flagga och statsvapen samt en egen konstitution, men lagarna är anpassade efter den ukrainska konstitutionen och sedan det ukrainska parlamentet 1994 hotat att upplösa Krims autonoma status fattas inga beslut i Krim som strider mot ukrainsk lagstiftning.
Territoriellt innefattar republiken förutom själva halvön (undantaget Sevastopol kommun) ön Tuzla i Kertjsundet (detta bestrids dock av Ryssland[77]) samt flera mindre öar i Syvasj. Många av öarna i Syvasj hör dock till Cherson oblast, däribland ön Tjutuk samt norra delen av landtungan Arabat.
Sedan 6 april 2004 gäller att landsråden väljs genom majoritetsval och att lokalråd och parlamentet väljs genom proportionella val med partilistor med en undre gräns på 3 procents väljarstöd för representation. Val sker vart fjärde år. Representationen i valen sker genom att varje administrativ enhet står för ett visst antal av de 100 ledamöterna i parlamentet så att varje ledamot bakom sig har mellan 13 500 och 16 500 röstande (exempelvis representeras Simferopols stadskommun av 18 ledamöter, Kertj av 9, Jalta och Simferopol rajoner av 7 var, Jevpatorija och Feodosija av 5 var).[78]
Rättssystemet är helt förenligt med det ukrainska och domstolarna tillhör det gemensamma ukrainska domstolsväsendet.[76]
Politik
I det ukrainska presidentvalet den 26 december 2004 röstade 82 procent av befolkningen på Krim för Viktor Janukovitj (i Sevastopol var den siffran 89 procent).[79] Då den andre presidentkandidaten Viktor Jusjtjenko sedermera blev president är denne i egenskap av den befattningen även nominell statschef i republiken Krim.
Allmänt lokalval hölls på Krim den 26 mars 2006. Den 12 maj 2006 valdes Anatolij Pavlovytj Hrytsenko till ny talman i Krims parlament efter Boris Davydovytj Dejtj, som suttit sedan 29 april 2002. Den 2 juni godkändes Viktor Plakida, ägare till ett energibolag, till att efterträda Anatolij Burdjuhov som premiärminister av 75 av 93 ledamöter i parlamentet, efter att president Jusjtjenko preliminärt godkänt honom 29 maj. Burdjuhov hade suttit sedan 23 september 2005 och var tidigare ledamot av Ukrainas riksbank.[80]
Krim styrs enligt uppgift daterad 29 maj 2006 av en majoritetskoalition bestående av fem partier i parlamentet: "För Janukovytj" (44 ledamöter), "Unionen" (10 ledamöter), kommunistpartiet (9 ledamöter), det pro-ryska vänsterpartiet "Natalia Vitrenkos block" (7 ledamöter) samt "Ne Tak-blocket" (4 ledamöter). Dessa partier förenas politiskt av avståndstagande från den sittande (2006) regeringen i Kiev. Det finns tre viktigare oppositionspartier, som sammanlagt har 26 ledamöter: "Serhij Kunitsyns block" (10 ledamöter), "Julia Tymosjenkos block" (8 ledamöter) samt "Ruch", ett västvänligt konservativt ukrainskt parti (8 ledamöter).[81]
Administrativ indelning
Krim indelas administrativt i 25 regioner: 14 rajoner, med främst landsbygd, och 11 stadskommuner (officiellt "territorier styrda av stadsråd"), som styrs av stadsråd och främst innefattar stadsbebyggelse men även städers omgivningar. Varje region består av storstads-, stads- och bysamhällen. Rajonernas borgmästare utses av Ukrainas president på inrådan av Krims premiärminister; stadskommunernas borgmästare utses i allmänna val. Området kring staden Sevastopol är en ukrainsk kommun med speciell administrativ status och räknas inte som en del av republiken Krim.
- 1. Bachtjisaraj rajon
- 2. Bilohirsk rajon
- 3. Dzjankoj rajon
- 4. Kirovske rajon
- 5. Krasnohvardijske rajon
- 6. Krasnoperekopsk rajon
- 7. Lenine rajon
- 8. Nizjnohirskyj rajon
- 9. Pervomajske rajon
- 10. Rozdolne rajon
- 11. Saky rajon
- 12. Simferopol rajon
- 13. Sovjetskyj rajon
- 14. Tjornomorske rajon
- Stadskommuner:
- 15. Alusjta kommun
- 16. Armjansk kommun
- 17. Dzjankoj kommun
- 18. Jevpatorija kommun
- 19. Kertj kommun
- 20. Krasnoperekopsk kommun
- 21. Saky kommun
- 22. Simferopol kommun
- 23. Sudak kommun
- 24. Feodosija kommun
- 25. Jalta kommun
- 26. Sevastopol kommun (särskild status)
Ekonomi
Liksom i resten av Ukraina är valutan hryvnja. De viktigaste näringarna är turism, jordbruk och industri.[1] Turistsektorn svarar för mellan 38 och 52 procent av Krims BNP.[82] Industrier, däribland tillverkning av maskiner, kemikalier och livsmedel, oljeraffinering och metallindustri, finns främst på den norra delen av halvön samt vid Kertj, som är en av de huvudsakliga industrizonerna med nära 10 procent av Krims industri, framför allt med brytning av järnmalm som sedan främst skeppas till industriområdena i Mariupol och runt Donetsk (ukrainska delen av Donbass). Saltvatten från Syvasj tillgodoser de kemiska industrierna vid Krasnoperekopsk och Saky. De industriella naturtillgångarna utnyttjas främst för byggnadsmaterial (60 procent) och för framställning av kolväten (15 procent). Det finns ett antal stenbrott, främst för brytning av kalksten och diorit.[7][9]
På stäpplandet norr om Krimbergen bedrivs omfattande jordbruk med odling av vete, solrosor, sojabönor, majs, fodergrödor och grönsaker,[1][7] samt i mindre utsträckning korn, råg, havre, potatis och betor, främst sockerbetor; hållandet av hästar, får, nötboskap och fjäderfä för kött, mjölk och ägg förekommer också (boskapshållning är även den speciellt traditionella näringen, då även av häst). På den bördiga sydvästkusten odlas vin, frukt och tobak; gruvdrift och framställning av eteriska oljor är andra viktiga näringar i regionen. De flesta städer sysslar i någon form med förädling av jordbruksprodukter, framför allt vintillverkning.[7] Den krimeiska jordbrukssektorn motsvarar ungefär 35 procent av Ukrainas totala vinproduktion, 10 procent av den totala fruktproduktionen och 5 procent av den totala veteproduktionen. Fiske är även viktigt längs halvöns kuster.
Krims moderna ekonomi formades på 1900-talet utifrån användandet av naturtillgångar. Efter Sovjetunionens fall genomgick den på 1990-talet tillsammans med resten av den ukrainska en ekonomisk reform, vilket innebar en svår recession och tvingade till prioritering inom andra områden än jordbruk och tung industri. Alla sektorer har alltsedan 1985 (fram till 2006) upplevt en produktionsnedgång på mellan 10 och 70 procent. Speciellt industrisektorn har haft en svår nedgång. Krims industri motsvarade 2006 endast 2 procent av inkomsterna av Ukrainas totala industri. Denna sektor hade 60 000 anställda år 2006, att jämföra med 100 000 år 1995, och bland dessa räknas 58 procent i övertrasserade bolag. Antalet företag minskade från 652 år 1995 till 532 år 2000. Produktionen har dock fått ett visst lyft på senare tid och gick upp med 10 procent mellan 1999 och 2000.
Det krimska jordbruket har också gått svårt åt under den senare tidens ekonomiska motgångar. Det hämmas av faktorer gemensamma för hela Ukraina: låg produktivitet, stor förbrukning av gödsel, dålig organisation och otillräckliga avsättningsmöjligheter. Jordbruket använder därför mindre och mindre av landarealen: den odlade arealen minskade från 1 198 000 hektar 1990 till 933 000 hektar år 2000.
Den ekonomiska recessionen har även medfört en rad sociala problem (se även under demografi). Arbetslösheten ökade från 20 procent år 1993 till 28 procent år 2006. Krim är ett av de fattigaste områdena i Ukraina, med en medelinkomst per månad på 225 hryvnja, vilket är 2,5 procent lägre än snittet i Ukraina. Vidare uppskattas att 83 procent av hushållen år skuldsatta, vilket hämmar lokala investeringar.
Krim har dock tjänat på den senare allmänna uppgången i Ukraina och regionens totala produktionsvolym ökade med 20 procent mellan 2000 och 2004. Privatiseringen fortgår och andelen av produktionen som kontrollerades privat var 55 procent år 2003. Staten räknar med inkomster på runt 400 miljoner hryvnja år 2005. Regeringen har på senare tid försökt, om än försiktigt, att återföra en produktiv struktur och har lagt fram flera åtgärder för att återskapa dynamiken i den stapplande ekonomin. Det främsta målet för regeringen har varit att öka tjänstesektorns betydelse i den krimeiska ekonomin efter den modell som centralregeringen i Kiev försökt genomföra. Nya lagar i republiken ger detta företräde framför utvecklingen av turistbranschen.
Infrastruktur
Krim förbinds med fastlandet via tre huvudvägar och tre parallella järnvägar: via Perekopnäset, över Syvasj och över Kertjsundet. Staden Dzjankoj i norr är en knutpunkt för järnvägsnätet; i nordväst förbinds den med järnväg från Cherson via Perekopnäset, i nordöst via passage över Syvasj från Melitopol; från Dzjankoj löper dels en järnvägslinje åt sydväst till Gvardejskoje, varifrån en västlig linje går till Jevpatorija och en sydlig går till Simferopol och vidare till Sevastopol, dels en åt sydöst som i Vladislavovka vid Kertjnäsets rand delas i en sydlig till Feodosija och en östlig som går till Kertj och vidare över Kertjsundet till det ryska fastlandet och Jekaterinodar.
Städer på Krim förbinds med andra främst genom busslinjer. Krim hyser även världens längsta trådbusslinje, som går en sträcka på 96 kilometer från Simferopols flygplats, till Simferopol, över Krimbergen, till Alusjta och Jalta.[83] Jalta, Feodosija, Kertj, Sevastopol och Jevpatorija är förbundna med varandra via färjor på Svarta havet. I Jevpatorija finns spårvagn.
Krim har flera viktiga internationella hamnar som tillhandahåller lasttransport och färjor till andra hamnar längs Svarta havets kuster. Den viktigaste hamnen är den i Sevastopol, som räknas till de viktigaste i Ukraina, och som utöver civil verksamhet även hyser en betydande militärhamn där både Rysslands och Ukrainas svartahavsflottor ligger förtöjda.
Krim har en internationell flygplats, belägen vid Simferopol, och två flygplatser med inrikes- och regionalflyg, i Kertj och Sevastopol. Dessa flygplatser förvaltas av staten och förbinds till bland annat Lviv och Kiev inom Ukraina samt till Moskva och flera andra orter utomlands.[84]
Konstbevattning av den torrare norra delen av halvön möjliggörs genom kanaler. Dessa får vatten främst från Dnjepr, vilket avleds från Kachivkadammen och transporteras söderut till halvön via Norra Krimkanalen, en 402 kilometer lång kanal som löper längs med Azovska sjöns kust diagonalt över halvön.[1][7][85]
Kultur
På Krim finns 15 statliga museer och kulturreservat samt runt 10 privatägda. Simferopol är ett kulturellt centrum. Bland landmärken av kulturell betydelse märks Livadiapalatset (där Jaltakonferensen hölls 1945) utanför Jalta, grottan Mangup Kale, fortet Çufut Kale och khanens palats vid Bachtjysaraj, den antika staden Kerkinitida, klostret Jiva och Dzjumamoskén i Jevpatorija, den antika staden Chersones och krimkrigsmuseet i Sevastopol, palatsen Vorontsov och Massandra i Alupka, den antika staden Pantikapaion nära <