Kanadas generalguvernör
Från Rilpedia
Kanadas generalguvernör (engelska: Governor General[1], franska: Gouverneur(e) général(e)) är den kanadensiska monarkens representant. Det brittiska samväldets 16 riken, varav Kanada är ett, har en gemensam monark, för närvarande drottning Elizabeth II. Som drottningens vicekung betraktas de facto generalguvernören som Kanadas statschef. Generalguvernören blev genom 1947 års privilegiebrev i drottningens namn överbefälhavare över Kanadas militära styrkor.
Eftersom Kanada är en konstitutionell monarki är generalguvernörens uppgifter främst ceremoniella och den verkliga politiska makten utövas istället av Kanadas parlament som består av drottningen, senaten, underhuset och premiärministern. I praktiken utövar generalguvernören nästan uteslutande sin makt på anmodan från premiärministern eller dennes kabinett och även om Kanadas drottning även är Storbritanniens drottning, lägger sig varken hon eller den brittiska regeringen i Kanadas angelägenheter. Officiellt utses generalguvernören av drottningen men hon tillsätter alltid den person som premiärministern föreslår och alla konstitutionella förändringar som rör generalguvernören kräver, i praktiken, enhetligt stöd från provinsparlamenten, snarare än den kvalificerade majoritet som vanligen krävs för ändringar i författningen.
Generalguvernör sedan den 27 september 2005 är Her Excellency the Right Honourable/Son Excellence la très honorable Michaëlle Jean och hennes make His Excellency/Son Excellence Jean-Daniel Lafond.
Innehåll |
Historia
Den franska kolonisationen av Nordamerika inleddes redan under 1580-talet, men Nya Frankrike, som förutom Kanada även bestod av Louisiana och Akadien, började inte växa förrän under första hälften av 1600-talet. Upptäcktsresanden Samuel de Champlain blev den förste inofficielle guvernören av Nya Frankrike omkring 1613. 1636 blev Charles Huault de Montmagny den förste personen som officiellt tillsattes på posten. Ursprungligen administrerades Nya Frankrike av Compagnie des Cent-Associés, men Ludvig XIV tog kontrollen över kolonin 1663 och tillsatte dess förste generalguvernör samma år, Augustin de Saffray de Mésy.
Frankrike förlorade de flesta av sin nordamerikanska territorier, inklusive Kanada, till Storbritannien med utgången av sjuårskriget (1756–1763). Genom kungliga brittiska kungörelsen 1763 (Royal Proclamation of 1763) bytte Kanada namn till Province of Quebec samtidigt som guvernörsposten inrättades. Generallöjtnant Jeffrey Amherst styrde provinsen under krigets sista år. Den förste civile administratören blev James Murray som tillträdde 1764. Nova Scotia och New Brunswick förblev separata provinser med egna guvernörer men under 1780-talet accepterade den brittiske premiärministern William Pitt och hans regering idén att provinserna skulle styras av en gemensam guvernör och den förste som tillträdde posten blev Guy Carleton. Han hade dock bara direkt inflytande över Nedre Kanada och Övre Kanada, New Brunswick och Nova Scotia styrdes av viceguvernörer. Då Övre och Nedre Kanada slogs samman till Provinsen Kanada 1840 hamnade kontrollen i provinsen hos generalguvernören.
Generalguvernörens roll ändrades i grunden med revolterna 1837 (Rebellions of 1837). Strax efter upproret beslutade den brittiska regeringen att bevilja de kanadensiska provinserna egna regeringar vilket fick till följd att både generalguvernörens och viceguvernörernas roller främst blev formella – den verkliga makten överfördes till de demokratiskt valda församlingarna och deras premiärministrar. Detta förhållande fortlevde även sedan Kanada omvandlats till en dominion 1867. Generalguvernören och viceguvernörerna i provinserna förblev den brittiska kronans lokala representanter men den verkliga politiska makten delades mellan Kanadas premiärminister och premiärministrarna i provinserna.
Generalguvernörens roll påverkades starkt under 1920- och 1930-talen som en följd av King-Byng-affären. 1926 begärde den liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King att generalguvernören Julian H.G. Byng skulle upplösa parlamentet. Generalguvernören åberopade dock det allmänna val som hållits bara några månader tidigare och vägrade bevilja premiärministerns begäran. Denne avgick följaktligen och Byng valde Arthur Meighen till hans efterträdare. Inom några veckor förlorade dock Meighens konservativa regering en förtroendeomröstning i underhuset vilket tvingade generalguvernören att upplösa parlamentet och utlysa nyval. Valet vanns med bred marginal av Mackenzie King som återtog regeringsmakten och började verka för att ompröva generalguvernörens roll.
Vid en Imperial Conference senare samma år accepterade Storbritannien, Kanada och andra brittiska dominier Balfourdeklarationen som slog fast att de brittiska protektoraten likställdes med Storbritannien. Generalguvernörerna skulle fortsättningsvis ha en rent representativ roll istället för att agera som den brittiska regeringens företrädare, en roll som istället övertogs av överkommissarien (The High Commissioner). Med statuten i Westminster 1931 utökades principen om likställdhet mellan Storbritannien och de forna kolonierna. Statuten fastslog att varje dominion var ett kungarike i egen rätt och att den brittiska monarken var monark över flera separata kungariken parallellt. Även om Kanada i och med det erkändes som ett oberoende land, var generalguvernören även fortsättningsvis engelsman. Sedan termen "dominion" övergivits kunde till slut den förste kanadensiske generalguvernören, Vincent Massey, tillträda 1952.
Under Roland Micheners ämbetstid (1967–1974) genomgick ämbetet en rad betydande förändringar. Han släppte efter på etikettsregler och formaliteter, till exempel övergavs seden att buga inför generalguvernören. Michener fortsatte dock att bära den traditionella tjänsteuniformen men blev den siste generalguvernören som gjorde det. Micheners resa till Trinidad och Tobago 1971 blev det första utländska statsbesöket av en kanadensisk generalguvernör. Händelsen ledde först till en kontrovers eftersom, menade man, monarken och inte generalguvernören var Kanadas statschef. Inom kort hade dock seden accepterats och idag representerar generalguvernören ofta sitt land utomlands.
Generalguvernörens roll kan fortfarande orsaka viss polemik i Kanada. Organisationer som Citizens for a Canadian Republic ("Medborgare för en kanadensisk republik") arbetar för att förändra och "demokratisera" ämbetet som ett sätt att bana väg för ett presidentskap likt de i Irland och Indien. Å andra sidan har monarkin och dess representant generalguvernören sina tillskyndare i organisationer som Monarchist League of Canada ("Kanadas monarkistiska förbund"). Sedan misslyckandena med Meech Lake-avtalet 1987 och Charlottetownavtalet 1992 har konstitutionella frågor fått en undanskymd plats i den kanadensiska politiken. Frågan om monarkins vara eller inte betraktas som polariserande och har hamnat i skymundan bakom mer allvarliga konstitutionella problem som Quebecs självständighetsrörelse. Republikanerna i Kanada har därför mindre inflytande än i till exempel Australien.
Tillsättning
Monarken tillsätter generalguvernören i enlighet med premiärministerns önskemål. Under åren 1867–1952 var alla generalguvernörer brittiska medborgare och medlemmar i den brittiska aristokratin. Den siste brittiske generalguvernören i Kanada blev Harold Alexander (1946–1952). Han efterträddes av den förste kanadensiske generalguvernören Vincent Massey och efter honom har alla generalguvernörer varit kanadensare. Av tradition innehas posten alternerande av engelsk-kanadensare respektive fransk-kanadensare. Från och med tillsättningen 1967 har premiärministern överräckt ett enda namn till drottningen istället för den lista som tidigare överlämnades.
Generalguvernörens roll är opolitisk men har ofta innehafts av före detta politiker. Sedan 1952 har tidigare diplomater, kabinettsmedlemmar och talmän i underhuset besuttit posten. Den förra generalguvernören Adrienne Clarkson, tidigare författare och TV-ankare, var den första på posten utan vare sig politisk eller militär bakgrund. Hon var också den första asiatiske kanadensaren och den andra kvinnan på posten efter Jeanne Sauvé (1984–1990). Den tredje kvinnan på posten blev Michaëlle Jean som tillträdde 2005 som den första svarta kanadensaren.
Traditionen påbjuder att generalguvernörens ämbetstid inte ska understiga fem år men drottningen kan på premiärministerns begäran förlänga tjänsten. Detta har också skett vid några tillfällen, till exempel skulle Adrienne Clarksons ämbetstid gått ut 2004 men premiärministern Paul Martin ansåg att situationen i underhuset med en minoritetsregering gjorde det önskvärt att ha en erfaren generalguvernör på posten varför Clarkson fick sitta kvar. Tidigare har George Vanier och Roland Michener fått sina ämbetsperioder förlängda under liknande omständigheter. Generalguvernörer kan också avsäga sig uppdraget, vilket bland annat skedde då Roméo LeBlanc avgick av hälsoskäl 1999.
Om generalguvernören dör eller lämnar landet under mer än en månad övertar Högsta domstolens överdomare (Chief Justice of the Supreme Court) generalguvernörens befogenheter och plikter, eller om även överdomarens post är vakant, den äldste andradomaren (Puisne Justice). Detta har skett vid två tillfällen då generalguvernörer avlidit: 1940 övertog överdomare Lyman Poore Duff generalguvernörens roll och 1967 gjorde Robert Taschereau detsamma.
Politisk roll
Generalguvernörens makt är lika omfattande på pappret som den är kringskuren i verkligheten. Generalguvernörens ämbete regleras av författningen och konstitutionella konventioner och ämbetets makt är rent symbolisk och nominell. Om generalguvernören av någon anledning skulle få för sig att använda sin makt skulle det utlösa en folkstorm och en konstitutionell kris i Kanada – med andra ord ett politiskt självmord och slutet för ämbetet i sig. Generalguvernören tillämpar bara sitt kungliga prerogativ på anmodan från premiärministern eller någon av dennes ministrar som i sin tur står ansvariga inför underhuset vars makt utgår från folket.
När så krävs är det generalguvernörens plikt att utnämna en ny premiärminister. En oskriven konvention säger att generalguvernören vid parlamentets öppnande ska utnämna den person som har störst stöd i underhuset. Om något parti har egen majoritet utnämner generalguvernören dess partiledare. Om inget parti har egen majoritet kan ett antal partier bilda en koalition varpå generalguvernören utnämner den av koalitionen utsedda ledaren. Koalitioner är emellertid ovanliga i kanadensisk politik och i en situation med ett underhus utan vare sig ett parti med egen majoritet eller en existerande koalition utnämner generalguvernören vanligen, om än inte nödvändigtvis, ledaren för kammarens största parti.
Generalguvernören tillsätter även ministrarna i regeringen, men bara i enlighet med premiärministerns önskemål. I praktiken är det alltså premiärministern som utövar den reella makten över regeringsbildandet och generalguvernörens befogenhet att avsätta premiärministern har aldrig tagits i bruk.
Konstitutionella uppgifter
Som representant för Kanadas monark kan generalguvernören utöva all makt som kronan av hävd åtnjuter. Då monarken personligen är närvarande i landet kan denne dock personligen utöva den makten. Några befogenheter ligger dock exklusivt på monarken, till exempel rätten att ändra antalet platser i senaten.
Det är generalguvernören som sammankallar, ajournerar och upplöser Kanadas parlament. De parlamentariska sessionsperioderna inleds med parlamentets högtidliga öppnande då generalguvernören i senaten, i sitt anförande från tronen, förkunnar den nya regeringens dagordning. En sessionsperiod, eller sittning, ajourneras vanligen efter ett år. Mandatperioden avslutas högst fem år efter parlamentets öppnande genom att generalguvernören upplöser parlamentet och åtföljs alltid av allmänna val till underhuset. Alla dessa befogenheter utövar generalguvernören endast på anmodan från premiärministern. Det är idag oklart vilken situation som skulle kunna föranleda generalguvernören att neka en begäran från premiärministern. Senaste det hände var 1926 under King-Byng-affären.
Alla nya lagar antas i monarkens namn och för att en lag ska gå igenom krävs ett "kungligt bifall" (Royal Assent). Detta bifall ges vanligtvis av generalguvernören som inför ett lagförslag, på pappret, har tre valmöjligheter. Generalguvernören kan:
- Ge sitt bifall varpå lagförslaget antas.
- Hålla inne sitt bifall varpå förslaget faller.
- Vidarebefordra ärendet till monarken så att denne personligen kan ta ställning till förslaget.
Om ett lagförslag antas kan monarken inom två år upphäva lagen. I praktiken ger generalguvernören dock alltid sitt bifall och dessa kungliga befogenheter har aldrig använts.
Ministrar, domare och senatorer på federal nivå tillsätts också av generalguvernören. I praktiken är det dock premiärministern och dennes ministrar som väljer kandidaterna. Generalguvernören tillsätter även provinsernas viceguvernörer, i praktiken i enhetlighet med önskemål från provinsernas premiärministrar. Viceguvernörerna kan, liksom sin federala kollega, istället för att ge sitt bifall till ett provinsiellt lagförslag, vidarebefordra ärendet till generalguvernören. Senast detta skedde var i Saskatchewan 1961. Däremot är generalguvernören varken kunglig representant eller inblandad i tillsättningarna i Kanadas territorier där istället den federala regeringen tillsätter en kommissionär som sin lokala representant. Detta arrangemang kommer sig av att den kanadensiska författningen inte omfattar territoriernas konstitutionella rättigheter.
Generalguvernören har också statschefens förpliktelser och gör statsbesök i utlandet, samt tar emot utländska statschefer, delegater och ambassadörer. Tidigare överlämnade ambassadörer och samväldets överkommissarier sina rekommendationsbrev till drottningen, men sedan 2005 tar istället generalguvernören emot dem – något som upprört landets monarkister.
Generalguvernören är formellt överbefälhavare över landets militära styrkor och befälhavare (Colonel of the Regiment, underställd endast monarken som bär titeln Colonel-in-Chief) över Kanadas tre livgarden: Governor General's Horse Guards ("Generalguvernörens hästgarde"), Guvernor General's Foot Guards ("Generalguvernörens fotgarde") och Canadian Grenadier Guards ("Kanadas grenadjärgarde").
Generalguvernören närvarar också vid banketter och andra högtidligheter och delar ut medaljer och andra utmärkelser, bland annat generalguvernörens litteraturpris. Det har blivit en tradition att avgående generalguvernörer instiftar ett nytt pris eller en ny utmärkelse som får sitt namn efter honom eller henne.
Rangordning och privilegier
I Kanadas rangordning står endast monarken över generalguvernören som, då han eller hon är i tjänst, tituleras "Hans/Hennes excellens" (His/Her Excellency. Dessutom upptas generalguvernörer vid pensioneringen i Drottningens kronråd för Kanada (Queens Privy Council for Canada) om de inte redan är medlemmar i rådet och kan under återstoden av livet ta titeln The Right Honourable ("den högvälborne"). Under tjänstgöringstiden är generalguvernören också "Kansler och förste riddare" (Chancellor and Principal Companion) av Order of Canada samt kansler av Order of Military Merit och Order of Merit of the Police Forces. I dessa egenskaper har generalguvernören rätt att bära dessa ordnars medaljer och insignier.
På generalguvernörens egen flagga finns ett lejon som håller upp ett rött lönnlöv ovanpå en mörkblå grund. Flaggan står högre i rang än alla andra flaggor i Kanada, utom monarkens särskilda kanadensiska flagga. Generalguvernören använder sin flagga på de fordon och byggnader där han eller hon befinner sig. Vid statsbesök används dock den utomlands mer välbekanta kanadensiska flaggan. Generalguvernörens salut består av de första sex takterna i den kungliga hymnen (God Save the Queen) och de första respektive sista fyra takterna i Kanadas nationalsång O Canada. Vid statsbesök utomlands används enbart takterna ur nationalsången.
Generalguvernören uppbär en årlig lön på 110 126 dollar. Det officiella guvernörsresidenset är Rideau Hall i Ottawa. Då generalguvernören har en hustru kallas hon "Chatelaine of Rideau Hall". Ingen motsvarande titel finns för makar till generalguvernörer. Sedan 1872 har också generalguvernören också ett officiellt residens i citadellet i Quebec och brukar uppehålla sig där under några veckor varje år.
Se även
Externa länkar
- Department of Justice. (2004). Constitution Acts, 1867 to 1982.
- Forsey, Eugene. (2003). "How Canadians Govern Themselves."
- The Governor General of Canada. Official website.
- Thomas, Paul G. (2004). "Parliament, Canadian."
Noter
- ↑ I Kanada skrivs Governor General utan bindestreck, till skillnad från Samväldets övriga riken.
