Jordartsmetaller
Från Rilpedia
Jordartsmetaller är en historisk, och numera förlegad, benämning på grundämnen vilkas oxider förr kallades jordarter.
Dessa jordarter troddes ursprungligen själva vara rena ämnen, men den franske kemisten Antoine Laurent de Lavoisier kom i slutet av 1700-talet fram till att de i själva verket var föreningar mellan syre och några då ännu okända metalliska grundämnen. Arbetet med att identifiera och utvinna dessa jordartsmetaller i ren form tog fart, och de kom snart att delas upp i två grupper beroende på deras löslighet i vatten:
- alkaliska jordartsmetaller som bildade vattenlösningar liknande alkalimetallerna.
- egentliga jordartsmetaller som var jämförelsevis olösliga i vatten.
Fram till slutet av 1820-talet hade fem alkaliska (barium, strontium, kalcium, magnesium, och slutligen beryllium) och fem egentliga (aluminium, zirkonium, yttrium, cerium och torium) jordartsmetaller identifierats. Beryllium räknades ursprungligen till de egentliga jordartsmetallerna, men eftersom den liksom de alkaliska tillhör periodiska systemets grupp 2 sammanförs det numera, liksom radium, med denna grupp.
Efter ytterligare cirka ett decennium insåg man att det man tidigare kallat cerium i själva verket gick att dela upp i tre separata fraktioner. Ett av dem fick behålla namnet, medan de två nya kallades lantan och didym. På samma sätt visade sig också yttrium bestå av ytterligare två ämnen som kom att kallas terbium och erbium. Alla dessa nytillkomna ämnen, plus zirkonium och torium, kom att kallas sällsynta jordartsmetaller och bilda en underavdelning till de egentliga jordartsmetallerna. Didym visade sig senare vara en sammansättning av flera ämnen (praseodym, neodym, samarium, europium och gadolinium) och namnet avskaffades därför.
Allt eftersom mer och mer grundämnen upptäckts har begreppet egentliga jordartsmetaller som helhet blivit föråldrat och i praktiken slutat användas. Däremot används fortfarande beteckningen sällsynta jordartsmetaller men i en något förändrad betydelse jämfört med den ursprungliga, och omfattar idag skandium, yttrium och alla lantanoiderna (men inte zirkonium och torium eller de övriga aktinoiderna).
Till jordartsmetallerna räknas numera följande grundämnen:
| Atomnr | Kemisk beteckning |
Namn | Upptäcktsår | Upptäckare | Upptäcktsplats |
|---|---|---|---|---|---|
| 21 | Sc | Skandium | 1879 | Lars Fredric Nilson | |
| 39 | Y | Yttrium | 1794 | Johan Gadolin | Ytterby, Stockholms skärgård |
| 57 | La | Lantan | 1839 | Carl Gustaf Mosander | |
| 58 | Ce | Cerium | 1803 | Jöns Jacob Berzelius m fl | |
| 59 | Pr | Praseodym | 1885 | Carl Auer von Welsbach | Österrike |
| 60 | Nd | Neodym | 1885 | Carl Auer von Welsbach | Österrike |
| 61 | Pm | Prometium | 1945 | Jacob A. Marinsky | USA |
| 62 | Sm | Samarium | 1879 | Paul Émile Lecoq de Boisbaudran | |
| 63 | Eu | Europium | 1901 | Eugène-Anatole Demarçay | |
| 64 | Gd | Gadolinium | 1880 | Jean Marignac | Schweiz |
| 65 | Tb | Terbium | 1843 | Carl Gustaf Mosander | Ytterby, Stockholms skärgård |
| 66 | Dy | Dysprosium | 1886 | Paul Émile Lecoq de Baisbaudran | |
| 67 | Ho | Holmium | 1878 | Jacques Louis Soret m fl | Stockholm |
| 68 | Er | Erbium | 1842 | Carl Gustaf Mosander | Ytterby, Stockholms skärgård |
| 69 | Tm | Tulium | 1879 | Per Teodor Cleve | |
| 70 | Yb | Ytterbium | 1878 | Jean de Marignac | Schweiz |
| 71 | Lu | Lutetium | 1907 | Georges Urbain m fl |
De 15 sista ämnena i listan (nr 57–71) brukar kallas lantanoider.
Scandium förutsades på teoretisk grund av Dmitrij Mendelejev, som provisorisk kallade ämnet ekabor (liknande bor).
Det har senare visat sig att dessa grundämnen i själva verket inte är så sällsynta som man först trodde. Alla är mindre sällsynta än exempelvis guld.
Många av jordartsmetallerna har fått stor teknisk betydelse som tillsatsämnen inom halvledaretekniken.
