Från Rilpedia

Johan Albrekt Ehrenström, ämbetsman, memoarförfattare, (28 augusti 1762-1847), född och uppväxt i Helsingfors.

1785 reste den 23-årige finlandssvensken till Stockholm, där han vann inträde i kanslikollegiet. Vid samma års riksdag slöt han sig till oppositionen och trädde i nära förhållande till Göran Magnus Sprengtporten, som han efter riksdagens slut följde med till Finland och Ryssland. Sprengtporten övertalade honom att följa med Katarina II:s svit under hennes bekanta kulissfärd till södra Ryssland.

Under vistelsen i Ryssland skildes deras vägar: Sprengtporten gick i rysk tjänst, medan Ehrenström intog motsatt position. Han återvände till Stockholm och blev kungen trogen. Som förberedelse inför Gustav III:s ryska krig skickades han till Livland för att utforska stämningen bland adeln i Baltikum. Året därpå, 1788, utnämndes han till kabinettsekreterare och förde protokollet vid fredsförhandlingarna i Värälä.

I juni 1791 följde han med Gustav III på resan till Aachen, där de tillsammans med en stor skara noblesser skulle ta emot den franska kungafamiljen. Så blev det inte. Kungafamiljen lyckades aldrig ta sig över gränsen till Belgien.

Efter Gustav II:s död 1792 tog Ehrenström avsked och slog sig ner på Djurö i Stockholms skärgård. Som ivrig gustavian övervakades han av den Reuterholmska regeringen. 1793 fängslades han som delaktig i den s k Armfeltska konspirationen och dömdes i september 1794 till schavotteringsstraff och att mista liv, ära, adelskap och gods. Han släpades till schavotten, men benådades där med livstidsfängelse och satt först på Karlsten, sedan på Vaxholms fästning.

1796 blev han åter fri, fick tillbaka sitt adelsskap, och flyttade 1811 tillbaka till Helsingfors. Finland var nu ett av Rysslands storfurstendömen och tsar Alexander I tilldelade honom genast livstidspension och förordnade honom till ordförande i nybyggnadskommittén för Helsingfors som eldhärjats svårt under den ryska erövringen. Ehrenström gjorde stadens stadsplan i gustaviansk stil med sina breda bulevarder och stora torg. Han anlitade också den tyska arkitekten Carl Ludvig Engel för att rita represantiva byggnader för storfurstendömets nya huvudstad. Som statsråd och senator tog han 1825 avsked för att som ekonomiskt oberoende kunna ägna sig åt sina memoarer.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).