Jürgen Habermas

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Jürgen Habermas (2007)

Jürgen Habermas, född 18 juni 1929 i Düsseldorf, Tyskland, är en tysk sociolog och filosof. Vid sidan av Theodor Adorno och Max Horkheimer är Habermas den mest namnkunnige filosofen från Frankfurtskolan. Habermas verksamhet har syftat till en allmänteori om mänskligt samspel i samhället, kallad universalpragmatik; hans tillvägagångssätt har varit eklektiskt.

Habermas studerade på universiteten i Göttingen (1949-1950), Zürich (1950-1951) och Bonn (1951-1954) och doktorerade 1954 i Bonn med avhandlingen Das Absolute und die Geschichte. Von der Zwiespältigkeit in Schellings Denken ("Det absoluta och historien. Om ambivalensen i Schellings tänkande"). Han habiliterade sig 1961 i Marburg med det numera klassiska verket Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft ("Borgerlig offentlighet. Kategorierna 'privat' och 'offentligt' i det moderna samhället"). Därefter tillträdde han en professorstjänst i filosofi vid universitetet i Heidelberg där han var verksam till och med 1964.

Han är även en av de främsta idégivarna till den deliberativa demokrati-diskursen. Han är i likhet med sina kolleger Ulrich Beck och Claus Offe anhängare av tanken på en medborgarlön (basinkomst).

2001 tilldelades han Friedenspreis des Deutschen Buchhandels.

Förnuft och rationalitet

Habermas skiljde sig åt från sociologer som Max Weber genom att säga att det finns mer än en typ av förnuft, varav det Max Weber beskrev var det instrumentella förnuftet; "de mest effektiva medlen för att uppnå vissa mål".[1] Habermas teori om det kommunikativa handlandet berör även en annan typ av förnuft, som han beskriver som ett ömsesidigt utbyte mellan individer och en demokratisk potential i moderna samhällen, nämligen det kommunikativa förnuftet. Han menade att Weber fokuserade på endast en rationalitetsform och då missade att de sociala och kulturella sfärerna skiljer sig åt i och med att dessa har undergått en rationalitetsutveckling som skiljer sig åt sinsemellan i sina giltighetsanspråk. Utifrån Webers värdesfärer för vetenskap, moral och rätt och konst går Habermas vidare och säger att dessa bygger på sanning, normativ riktighet respektive sannfärdighet. Detta baserar han på sin teori om universalpragmatik och menar att den kommunikativa rationaliteten finns i alla dessa tre sfärer, vilket tyder på att de allihopa är resultatet av en rationaliseringsprocess.[2]

Den kommunikativa rationaliteten är alltså den grundläggande i samhällets utveckling, och speciellt i rationaliseringen av människans vardagsvärld. Man förlitar sig mindre på auktoriteter utan använder sig av en rationell argumentation människor emellan, jämfört med att som i tidigare samhällen förlita sig på vedertagna tolkningar som var svåra att utsätta för kritik. Kritiken mot rationaliseringen inriktade Habermas på ett så kallat "subsystem" vari det instrumentella handlandet tränger in i livsvärlden och alltmer påverkar det kommunikativa handlandet. Den ekonomiska världen och makten tränger sig in och påverkar livsvärlden på ett negativt sätt, vilket Habermas talar om som det "modernas paradox". Det som uppstod av en rationaliseringstendens i livsvärlden har nu vuxit till sig och riskerar att tränga undan livsvärlden i sig.[3]

Referenser

  1. Per Månsson. Moderna samhällsteorier. s. 309
  2. Per Månsson. Moderna samhällsteorier. s. 331
  3. Per Månsson. Moderna samhällsteorier. s. 336



Personliga verktyg