Från Rilpedia

Ivar Axelsson till Lillö, (Skåne), svenskt och danskt riksråd. Död 1 oktober 1487. Son till Axel Pedersson (Tott) och Cathrine Krognos.

Ivar Axelsson nämns första gången under Kristofer av Bayern, kom 1457 med Kristian I till Sverige, men synes under de följande åren ha uppehållit sig mest vid danska hovet. Sedan hans bröder Olof och Filip 1464 avlidit, begav han sig till Gotland, som sannolikt lämnades honom som pantlän sommaren 1466, då han sändes till Sverige för att underhandla med ärkebiskop Jöns Bengtsson och hans parti om Kristian I:s återuppsättande på tronen. Någon fiendskap mellan honom och nämnde konung rådde således icke denna tid. I Sverige kastade han sig genast in i partipolitiken och drogs genom sitt gifte (sept. 1466) med Magdalena Karlsdotter, en dotter till Karl Knutsson (Bonde), över till dennes anhängare. Troligen har han från denna tid varit svensk rådsherre, fast han ej uttryckligen namnges som sådan förrän efter Karl Knutssons död. Med den danske konungen bröt han fullständigt, då han i maj 1467 förklarade honom krig. Strax därefter kom han med en flotta över från Gotland till Sverige och lämnade sin broder Erik kraftig hjälp mot danskarna och deras vänner. I utbyte gjorde hans bror honom till fogde på Stegeborg.

Hans framgångar ledde till, att Karl Knutsson för tredje gången blev konung. Lönen uteblev icke. Han gjordes 1468 av svenska rådet till ett slags medregent åt sin svärfar och erhöll försäkran, att han efter dennes död skulle ensam få övertaga styrelsen, till dess man kunde ena sig om en konung eller hövitsman. Vid Karl Knutssons frånfälle trädde han dock villigt tillbaka, förmodligen därför, att han icke kunde räkna på behövligt stöd från allmogens sida, och understödde Sten Sture den äldre, till vilken han länge stod i vänskapligt förhållande. Den 25 maj 1472 fick han genom beslut av riksrådet i Söderköping Stegeborgs slott och län som förläning på livstid.

Mest vistades han efter 1470 på Gotland, där han betedde sig som självständig furste, än plundrande hanseatiska och holländska fartyg, än tillsammans med sin broder Erik förande krig med livländska ordensstaten. Trots vänskapen med Sten Sture sökte han dock ordna försoning med Kristian I och erkände sig slutligen 1476 inneha Gotland som förläning av Danmarks krona.

Men om hans förhållande till Kristian härefter blev bättre, inträdde i stället 1481 en brytning med den svenske riksföreståndaren, emedan hans broder Erik vid sin död egenmäktigt anförtrott slottsloven på sina finska borgar åt sina bröder Ivar och Laurens. Sedan emellertid den sistnämnde dött, kom det 1483 till en förlikning, enligt vilken den förre skulle för sin livstid behålla Raseborg och dess län, men utbyta släktens övriga besittningar i Finland mot Öland. Svenska rådsmöten besökte han ännu 1484, men säges vid ett sådant ha försökt att få sin måg Arvid Trolle till riksföreståndare i stället för Sten Sture, öppen strid mellan de förre vännerna utbröt 1487.

Herr Sten bemäktigade sig då Stegeborg och Raseborg och kom i besittning även av Öland. Samtidigt överlämnade Ivar Axelsson Gotland till konung Hans och drog sig tillbaka till sina gods i Skåne.

Se även

• Släkten Tott

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).