Islands historia

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk.

Den här artikeln behandlar Islands historia.

Island som fristat (874-1264)

Koloniseringen (874-930)

Den tidiga kolonisationen av Island beskrivs i verket Landnámabók. Under mitten av 800-talet reste nordbor regelbundet till Färöarna. Några av dem drevs av havets vindar till Island. Bland dessa fanns svensken Gardar Svavarsson, som kallade det Gardarsholm (Garðarshólmr) och norrmannen Naddoddr, som gav ön namnet Snæland ("Snöland").

Namnet Island myntades av norrmannen Floke Vilgerdsson (Flóki Vilgerðarson), också känd som Korp-Floke (Hrafna-Flóki), som bodde en vinter på Barðaströnd vid Breiðifjörður. Han anses vara den förste nordbo som avsiktligen gav sig av till Island.

Det har hävdats, men ej arkeologiskt belagts, att det före nordbornas ankomst till Island redan fanns en mindre bosättning av iriska anakoreter på ön. Bland annat skriver Ari Þorgilsson i Íslendingabók på 1100-talet att nybyggarna fann små klockor av den sort som irländska munkar brukar använda. Några sådana har dock inte bevarats, och inte heller har nutida arkeologer funnit något motsvarande.

Den första permanenta bosättningen - Reykjavik (Rökviken) - på Island etablerades, enligt Landnámabók, 874 av Ingólfur Arnarson på samma plats där Islands huvudstad ligger idag. Arkeologiska studier bekräftar att det fanns en bosättning på platsen på 870-talet. Under de närmaste åren följde många norrmän, och även ett fåtal danskar och svenskar, i hans fotspår. Antingen kom dessa direkt från Skandinavien eller från bosättningarna på de brittiska öarna. De senare hade med sig irländska slavar och tjänare. Enligt Íslendingabók koloniserades Island på endast 60 år. Bland orsakerna till emigrationen från Norge har nämnts både Harald Hårfagers styre, vilket inte skall ha tilltalat alla norrmän, samt helt enkelt överbefolkning.

Nybyggarna organiserade sig i härader, där en jordägare utsågs till gode (som utförde bloten) och tingsföreståndare. Jordägarnas självständighet var stor, och gemensamma beslut fattades på ting. 930 samlades representanter för alla häraden under ledning av Ulfljot till ett gemensamt ting - alltinget (alþingi). Därefter mötte detta årligen vid Þingvellir för att fastställa lagar, avgöra dispyter och döma brottslingar. Lagarna var inte nedskrivna, utan lagsagomannen (logsogumaðr) memorerade dem. Ulfljot utsågs till den förste lagsagomannen. De första lagarna var troligen baserade på den norska Gulatingslagen. Med tiden indelades stora och folkrika häraden i flera godord. Flera härader kunde också gå samman om ett gemensamt ting vilket då kallades för tingslag.

Släktfejdernas och författningsbildningens tid (930-1030)

Ovissheten om alltingsdomstolens befogenhet vållade blodiga strider, till och med på själva tinget, och till följd av detta beslöts 965, på förslag av Thord Gellir, att landet skulle indelas i fjärdingar, var och en omfattande vissa av öns 13 tingslag och var och en med sin egen högsta domstol på alltinget. Indelningen i fjärdingar gällde ännu under tidigt 1900-tal. Fjärdingarna var: sydlänningarnas (Sunnlendingafiórðungr) mellan Jökulsá på Solheimasand under Eyjafjöll och Hvalfjorden; västfjordsbornas (Vestfirdingafiórðungr) till Bitrufjorden; nordlänningarnas (Norðlendingafiórðungr) till Langanes samt östfjordsbornas (Austfirðingafióðungr). Indelningen var dock inte fullständigt territoriell. Varje bonde kunde nämligen ställa sig under vilken gode som helst och på så sätt ansluta sig till en annan fjärding än den som han bodde i. (Om fjärdingsdomarna, se Allting). Vid samma tid ordnades tidräkningen. Dittills hade man räknat året till 364 dagar (12 månader om 30 dagar var och 4 skottdagar, aukanætr); men på förslag av Thorstein Surt beslöts att dessutom en skottvecka skulle inskjutas för vart sjunde år. Denna tidräkning, med senare införda rättelser, kom att bibehållas jämsides med den romerska ända in på 1900-talet.

Under ständiga ättefejder, som dock sällan utkämpades med flera än 12 eller 24 män, framskred stats- och rättsutvecklingen. Den tid då Skapte Thóroddsson var lagsagoman (1003-1030) var synnerligen orolig, men vid dess slut var fristatsförfattningen i huvudsak färdigbildad. Det sista ledet fogades till rättsförfattningen 1004, då en kassationsdomstol, femtidómur "femtedomen" (se Allting), upprättades på alltinget. Dessutom blev holmgång avskaffad 1006. Samtidigt blev formerna för lagrättans lagstiftningsverksamhet fastställda.

Den isländska fristaten var en aristokratisk rättsstat. Ingen samfundsplikt kunde avtvingas någon utom genom rättegång och dom. För verkställandet av domen måste den som vunnit målet själv sörja. Rättegång var formen för allt offentligt liv. Därigenom nådde den isländska rätten en utomordentlig utveckling. Den blev en självständigt utbildad produkt av samnordiska rättsgrundsatser. Det märktes i synnerhet på familjebandets genomgripande betydelse inte bara i civilrätten, utan också i kriminalrätten, så tillvida som processen, särskilt i dråpsmål (eptirmál), och deltagandet i betalning av böter noga avmättes efter släktskapsförhållandet till parterna i målet. Det visades också i den hänsyn som togs till den personliga hederskänslan, bland annat vid bestämmande av straff, och på själva rättegången, vars grundtanke var att en rättstvist skulle vara en öppen kamp med rättsmedel i stället för med vapen (sedan 1006) mellan fria och myndiga män under åsyn och medverkan av samfundsmedlemmarna. Ingen överhetsperson uppträdde som parternas vägledare. Lagsagomannen skulle endast om han tillfrågades om vad som var lag i tvivelaktiga fall. Vid rättegången krävdes närvaro av ett stort antal tingsmän dels som domare, dels som vittnen, dels som medlemmar av kviðr, den nämnd som till ledning för domarna skulle avgöra den anklagades skuld eller oskuld, dels slutligen som väktare över ordningen vid tinget. Därför var också en niondedel av tingsmännen i godordet pliktig att följa goden till tings.

Islänningarna hade under denna tid livlig kontakt med utlandet. De besökte som vikingar, köpmän, skalder och kämpar i stort antal kungar och hövdingar överallt i Norden och på de brittiska öarna samt även i Normandie, Gårdarike och Konstantinopel. Men som stat hade Island ingen beröring med andra riken eller deras härskare. Olof den helige gjorde emellertid 1025 ett misslyckat försök att locka islänningarna att överlämna Grimsö till honom.

Kyrkoordnings- och välmaktstiden (omkr. 1030-1200)

Kristendomen fördes först till Island av islänningar som vistats utomlands. En sådan, Thorvald den vittfarne (Þorvaldr viðforli) från Skagafjord, hade med sig en sachsisk biskop, Fredrik, men deras omvändelseförsök misslyckades, och de måste dra bort. En annan, Stefnir Thorgilsson, for till Island på uppmaning av Olof Tryggvesson 996-997, men det gick inte bättre för honom. Olofs nästa ombud, den tyskfödde, stridslystne prästen Dankbrand (Þangbrandr), förmådde 997 en stor östländsk hövding, Hall Thorsteinsson, och sedan flera andra stormän att ta dopet, men väckte genom flera dråp så stor ovilja, att han måste lämna Island 999. En av hans proselyter, Hjalte Skeggesson, blev så också landsförvisad, då han smädat gudarna på alltinget, och drog till Norge, dit hans trosfrände Gizurr vite kort därefter följde honom. Följande år återvände de till Island vid alltingstiden och lyckades med Halls hjälp genomdriva religionsfrågans avgörande, som överläts åt lagsagomannen, en nordländsk hövding Thorgeirr från Ljósavatn, efter vars utslag både hedningar och kristna lovade att rätta sig. Han förkunnade då som lag, att alla skulle låta döpa sig, och sålunda blev kristendomen lagfäst år 1000. Först efter släktfejdernas slut vann kristendomen emellertid insteg i sinnena. Godarna och andra bönder byggde kyrkor på sina gårdar och blev antingen själva präster eller höll präster vid dem: det hedniska folkliga prästadömet övergick till ett likaså folkligt kristet. Främmande missionsbiskopar - Are nämner 11, bland dem flera irer - besökte Island; år 1056 fick det sin egen biskop, Isleif Gizursson, (död 1080). Hans son och efterträdare, Gizurr Isleifsson (1082-1118), genomdrev, med hjälp av prästen och hövdingen Sæmund frode på Oddi och lagsagomannen Markús Skeggesson, införande av tionde 1096 och skänkte sin gård Skálholt till biskopssäte. Med hans hjälp upprättades ett andra biskopsdöme för nordlandsfjärdingen, med säte på Hólar ("at Hólum"); dess förste biskop blev Jón Ogmundsson (1106-21). Vid bägge biskopssätena inrättades prästskolor. Omkring 1120 grundlade biskop Jón det första klostret, benediktinklostret Thingeyri vid Húnaflói, som invigdes 1133. Senare inrättades fyra augustinkloster för munkar och ett nunnekloster. Gudstjänsten var inrättad på vanligt romersk-katolskt sätt med latinsk sång, men predikan hölls ofta på modersmålet. Såväl prästskolorna som klostren blev säten för betydande kyrklig lärdom, bland vars gynnare särskildt nämnes biskop Thorlákr Thórhallsson i Skálholt (1177-93). Vid 1100-talets slut fick Island sina egna helgon: Thorlákr (1198), landets förnämsta helgon, och Jón (1200).

Den isländska kyrkan var från 1104 underordnad ärkebiskopen i Lund och från 1152 ärkebiskopen i Nidaros samt följde i mycket den allmänna västeuropeiska utvecklingen. Dock bibehöll den under hela fristatstiden sin folkliga prägel. Sålunda var prästernas äktenskap laggiltiga; kyrkor och prästgårdar fortfor att vara enskild egendom; biskopsvalet företogs av stiftets präster, det vill säga det låg i verkligheten i kyrkoägarnas, hövdingarnas händer; kyrkorätten lämpades efter den nationella rätten; biskopens domsrätt var inskränkt till kyrkliga tjänstesaker, och ingen kyrkorättslig bestämmelse gällde utan att vara godkänd av lagrättan, i vilken biskoparna fick säte och stämma på ämbetets vägnar. Genom personlig överlägsenhet kunde biskoparna ("kungarna på Island", som Adam av Bremen kallar dem) utöva stort inflytande på samhällsutvecklingen. Under kristendomens inflytande härskade tidigare än på andra ställen i Norden fred i landet; farligare tingstvister blev sällsynta. Den isländska rätten utarbetades under denna tid till det fullständiga system, som vi lär känna i Grágás (Grågås). Medan Bergthórr Hrafnsson var lagsagoman (1118) började lagarna upptecknas. Detta försiggick under förra hälften av 1100-talet. Islands materiella kultur, särskilt jordbruket, nådde sin höjdpunkt, och folkmängden var omkring 100 000 personer 1096.

Upplösningsliden (omkring 1200-64)

Genom arv och köp samlades allt flera godord i enskilda mäns och ätters händer. Därigenom rubbades grunden för den isländska samhällsordningen. För de få och jämförelsevis långt mäktigare stormännen måste de övriga bönderna böja sig. Lagen måste vika för makten, och i samma mån som den romersk-hierarkiska andan tog överhand hos kyrkans män, försvagades därjämte kristendomens inflytande. Följden av allt detta blev ett sedligt förfall. Tidens historia vimlar av trolöshet, edsbrott, olyckliga, av politiska skäl ingångna och åter upplösta äktenskap; blodiga strider utkämpades, men de fördes inte som i de forna släktfejdernas tid med tolfter av huskarlar, utan med små bondehärar om 1 000 man och mera. Genom allt detta förbereddes och påskyndades fristatens undergång. Tidevarvet har efter den mest begåvade och stridslystna av dess stormansätter, sturlungarna, fått namnet "sturlungaåldern" (Sturlungaöld).

Det första förebudet till en ny ofredstid var Hvamm-Sturlas tvist med Jón Loptsson 1181, vilken dock bilades. Under den följande människoåldern inträffade bland annat Gudmund Dyres strid och den stora "Önundarbrenna" 1197, Kolbeinn Tumasons dråp 1208, Hrafn Sveinbjörnssons dråp 1213; även vållade biskop Gudmund Arason på Hólar (1202-37) ofred i många år som egendomslösa hopars anförare gentemot bönderna och hövdingarna. Emellertid hade Hvamm-Sturlas söner, Þórðr, Sighvatr och Snorre, blivit mäktiga män; de kom efter hand i strid med andra stormän och med varandra. En tvist mellan sturlungarna och oddimännen var nära att föra till öppen strid på alltinget (1216), men bilades av biskopen i Skálholt. Senare förekom sammanstötningarna oftare och blev blodigare. Odda- och Haukadalsätterna råkade i arvstvist, varvid män av den förra ätten dräpte haukadalingen Björn Þorvaldsson (1221). Snorre Sturlasson understödde först oddimännen, men förolämpades av dem och slöt sig 1225 till haukadalingarna, som under Snorres måg, Gizurr Þorvaldsson, hävdade sin övervikt på sydlandet, så mycket mera som sturlungarna råkat i inbördes strid, nämligen Snorre och hans son, Órækja, med Sighvatr och dennes son, Sturla. Dessa strider, i vilka även den tredje brodern, Þórðr, och många andra hövdingar drogs in, ledde därtill, att Snorre fördrevs från sin gård Reykholt (1236) och slutligen från Island, varefter han begav sig till Norge (1237). Därefter kämpade Gizurr med Sighvatr och Sturla, vilka slutligen 1238 vid Örlygsstaðir blev slagna och dödade. År 1239 återvände Snorre till Island trots kung Håkans förbud, varigenom han ådrog sig dennes ovänskap; och emedan han var närmast till att hämnas sin bror och brorson, blev han även Gizurrs fiende. På kung Håkans uppmaning överföll och dräpte Gizurr Snorre (1241).

Redan 1229 hade Snorre, för att förekomma ett av den norske riksföreståndaren Skule jarl tillämnat tåg till Island, lovat att förmå islänningarna att godvilligt ge sig under Norge, men därefter ingenting gjort vid saken. Sedermera hade såväl Sturla Sighvatsson som Gizurr gjort kung Håkan liknande löften. Efter Snorres död fortsatte de inre striderna, under vilka Sighvatrs andre son, Þórðr, den äldre Þórðrs son, Sturla, och dennes brorson, Thorgils Skarði, trädde i förgrunden. Efter Þórðrs död (1257) och Þorgils' fall (1258) stod omsider Gizurr som segrare; han blev 1258 kung Håkans man och jarl samt förmådde med våld och goda ord Islands bönder att ge sig under Norges kung (1262-64). Genom den då ingångna överenskommelsen (sáttmáli) bestämdes, att Norges kung skulle vara Islands herre och uppbära skatt av landet, men inte att Island skulle vara en del av Norges rike; kungen skulle ge islänningarna fri seglats på Norge och årligen låta minst sex norska skepp besöka Island. Vid Gizurrs död (1268) försvann jarlsvärdigheten, och därefter styrdes Island av kungliga sysslomän, varmed följde tingslagsindelningens avskaffande och syssloindelningens införande.

Alltinget fortfor att vara domstol och att ha ett slags lagstiftningsmakt; men både den dömande och lagstiftande myndigheten utövades av lagrättan, som dåmera bestod av 36 röstberättigade, av sysslomännen utnämnda medlemmar och som till ordförande fick inte en vald lagsagoman, utan en kunglig förtroendeman, enligt norsk sed kallad "lagman". Den förste lagmannen blev 1272 Sturla Thordsson (Þórðarson), vilken i Norge slutit sig till kung Magnus Lagaböte (1263-80) och blivit hans skald och sagoman. Slutligen ombildades de gamla lagarna. Sedan ett första förslag, lagboken Járnsíða (1272), förkastats såsom alltför norskt, blev en ny, av konungen 1280 stadfäst lagbok, Jónsbók godkänd på alltinget på lagmannen Jón Einarssons förord. Med åtskilliga sedermera gjorda förändringar gällde den i mer än 500 år. Vissa föreskrifter från Jónsbók gäller ännu i dag.

Island under Norge och Danmark

Biskopsväldets tid (1264-1550)

Inte så mycket kungen som hierarkien ärvde hövdingarnas makt. Den myndige Skálholtbiskopen Arne Thorláksson ("Staða-Arne" eller Prästgårds-Arne, 1269-98), som redan 1275 lyckades genomdriva en ny "kristenrätt", vilken betydligt utvidgade biskoparnas makt, genomdrev även med våld och användande av kyrkans straff, att prästgårdarna (staðir) och kyrkorna övergick från böndernas i kyrkans ägo. För samma mål verkade Hólarbiskopen Jörund (1267-1313) i sitt stift, och omkr. 1300 var förändringen genomförd i hela landet. En följd av densamma var, att prästvalet blev biskopens ensak. Vidare genomdrev Arne förbud mot de andligas giftermål. Slutligen utsträcktes kyrkans domsrätt inte bara till mål som rörde kyrkans män och gods, utan även till alla äktenskaps- och sedlighetsbrott. Då kyrkan ständigt som straff ålade höga böter, blev denna domsrätt tillika med dispensationer och avlat (införd 1275) en huvudkälla till kyrkans rikedom.

En tid blomstrade det kyrkliga livet - i romersk-katolsk mening - under jämförelsevis goda biskopar, framför allt under den fromme och lärde Laurentius i Hólar (1324-1330). Två nya kloster stiftades, och Island fick ett tredje helgon: Gudmund Arason. Men efter hand förvärldsligades kyrkan alltmera, och årsböckerna fylls med berättelser om kyrkliga processer samt om osedliga och rovgiriga biskopar. Dessa var i allmänhet utlänningar, såsom den från Uppsala fördrivne, tyskfödde Jöns Gerekesson (Jón Gerreksson). Under de ytterst härsklystna biskoparna Olaf (1459-1499) och Gottskálk (d. 1520) i Hólar samt Stefan i Skálholt (1491-1519) nådde missbruken sin höjd, och ett lekmannaförsök att hämma dem misslyckades, då det därpå syftande, av 23 nord- och västländska bönder fattade, s.k. Leiðarholmsbeslutet (1517) inte biträddes av det övriga folket eller understöddes av kungens ombudsman.

Även den världsliga styrelsen försämrades, överenskommelsen med kungen förnyades i början flera gånger (1302, 1319), varvid islänningarna betingade sig, att lagmän och sysslomän skulle vara infödda, att ingen ny skatt fick påläggas och att kungen årligen skulle sända till Island sex skepp med livsförnödenheter. Men dessa villkor hölls inte: skeppen uteblev ofta; både sysslomän och lagmän var ganska ofta utlänningar. Kungens skatteindrivare och befallningsmän, de s.k. hirdstyrarna ("hirðstjórar"), var ävenledes ofta utlänningar, som inte sällan förpaktade skatten samt tillät sig de största godtyckligheter och utpressningar. Enstaka ätter kunde stundom samla stor förmögenhet, synnerligast Vatnsfirðingaätten (Björn Jorsalafare, Lopt Guttormsson och Björn Thorleifsson, d. 1467); men dylika män tycks som oftast ha gjort gemensam sak med kungens tjänare.

En mycket viktig orsak till Islands tillbakagång under denna period var de upprepade, förfärliga naturkatastroferna: jordbävningar, vulkanutbrott, missväxt och farsoter, framför allt "svartidauði" (digerdöden) 1402-1404, vilken skall ha bortryckt 2/3 av folkmängden, så att denna antagligen inte var större än 20-30 000 personer. Under 1400-talet tillväxte befolkningen ånyo, men minskades åter betydligt genom den stora pesten ("plágan mikla") 1493-1494. Under sådana hemsökelser och en dålig regering måste gammalt välstånd och materiell kultur gå under. Med skeppsfartens förfall kom också all handel i utlänningarnas händer, på samma gång som kungarna började betrakta all handel på ett "skattland" som sin ensak, varav de borde draga största möjliga fördel. Under början av 1400-talet råkade den isländska handeln i hansestädernas händer. Till handelns förlust kom omkr. 1500 förlusten av fisket, emedan hamburgarna då anlade faktorier på Island och slog under sig fisket, så att de isländska fiskarna blev deras dåligt avlönade tjänare.

Reformationstiden (från 1550)

Den romersk-katolska kyrkan hade - trots allt sitt förtryck - djupt slagit rot i sinnena. Biskoparna, när de var infödda, var i egenskap av de största maktinnehavarna ett stöd mot de nästan alltid utländska "hirdstyrarna". Reformationen stötte därför på lika starkt motstånd som på sin tid kristendomen själv. De första tecknen till reformationen på Island är Jón Einarssons predikan i Skálholts kyrka (omkr. 1530), Oddur Gottskálkssons i hemlighet verkställda översättning av nya testamentet och den hemlige lutheranen Gizurr Einarssons hemkomst från skolan i Hamburg. Biskop Ögmundur Pálsson i Skálholt, som blev blind, utkorade 1536 Gizurr till sin efterträdare och sände honom till Norge att vigas, men Gizurr återkom till Island som evangelisk "superintendent". Han kunde emellertid inget uträtta mot både lekmännens och prästernas motstånd, vilket leddes av biskoparna Ögmundur och Jón Arason i Hólar. Därför, då ett danskt krigsskepp kom till ön (1541), lät Gizurr bringa den blinde Ögmundur i händerna på danskarna, vilka förde honom fången till Danmark. Genom Gizurrs arbete framskred kyrkoreformationen i hans stift därhän, att vid hans död (1548) stiftets präster valde en luthersk biskop: Marteinn Einarsson. Medan denne vistades i Danmark försökte Jón Arason återupprätta den romersk-katolska kyrkan och bryta hirdstyremakten samt var ett par år så gott som enväldig på Island. Men 1550 blev han jämte sina bägge söner tillfångatagen och halshuggen, varefter den av danskt krigsfolk biträdde hirdstyren Otte Stigssön förmådde bönder och ämbetsmän att svärja konungen trohetsed, och en evangelisk biskop,Reformationen genomdrivs av den Danska kungen. Den siste katolska biskopen halshuggs. Ólafur Hjaltason (d. 1569), insattes i Hólar (1552). Han gav Island en evangelisk kyrkohandbok och psalmbok (1555), och gudstjänsten inrättades i överensstämmelse därmed. Fullt genomförd blev reformationen först av biskop Guðbrandur Þorláksson i Hólar (1571-1627), understödd av de lärde Skálholtbiskoparna Gísli Jónsson (1557-1587) och Oddur Einarsson (1588-1630). Island fick en fullständig bibelöversättning (1584), psalmbok (1589) och graduale (1594). Som kyrkolag gällde först den danska ordinantian (av 1539), sedan den norska (av 1607). Den världsliga styrelsen och lagskipningen fortgick i de gamla formerna.

Den danska monopolhandelns tid (1602-1786)

För att bryta det hamburgska handelsoket lade danska regeringen den isländska handeln i händerna på danska köpmän. Början skedde 1602, då borgarna i Köpenhamn, Helsingör och Malmö erhöll uteslutande privilegium på handeln på Island mot en ringa avgift till kronan. Stränga straff drabbade de islänningar som handlade med främmande skeppare eller fiskare. Än bortförpaktades handeln till bolag (1619, 1684, 1733, 1743, 1763), än drevs den för kunglig räkning (1757-1763, 1774-1786). Ett par gånger sökte konungen träffa roten till det onda genom att hjälpa islänningarna att skapa en egen handelsflotta (1670, 1758), men bägge gångerna strandade försöket på deras armod. Monopolsystemet medförde ständig förlust för landet, som därjämte hemsöktes av stora naturkatastrofer: jordskalv, vulkanutbrott, hårda vintrar, missväxt och farsoter. Tre gånger under 1700-talet hade Islands folkmängd höjt sig till 50 000, men sjönk till följd av dylika hemsökelser med respektive 18 000, nära 10 000 och över 10 000, sista gången efter de förfärliga vulkanutbrotten vid Skaptá (1783). Redan vid 1700-talets början hade Árni Magnússon (handskriftsamlaren) och Páll Vídalín (lagman), vilka undersökt landet för upprättandet av en ny jordebok och funnit 1200-1300 gårdar öde, framhållit handelns frigivande som enda medlet till Islands räddning. Senare framställdes samma tanke ofta. År 1786 förklarades handeln på Island äntligen fri för alla konungens undersåtar, varjämte statens handelsfaktorier, varuupplag och skepp såldes till fria köpmän långt under deras värde, så att staten då skall i allt ha på Island offrat 1 200 000 kronor. Islands statsrättsliga förhållande till Norge var formellt inte ändrat sedan 1264, då ön blev norskt skattland, men i själva verket hade Island förvandlats till ett danskt "biland", som styrdes från Köpenhamn. Enväldet infördes på Island 1662, genom den inte fullt lagliga, med vapenhot framtvungna hyllningen i Kópavogur; därmed lades visserligen all lagstiftningsmakt i kungens hand, men Island förblev likafullt ett särskilt lagstiftningsområde, där norsk och dansk lag inte utan vidare gällde. Den lokala styrelsen utövades (sedan 1685) av "amtmän" (oftast danskar), en för vart amt eller "fjärding", bland vilka den förnämste var "stiftsamtmannen" (alltid en dansk) i Bessastaðir. Under amtmännen indelades landet i 21 sýslur ungefär som idag för rättskipningen.^[1] Det gamla lagskipningsväsendet bibehölls med det undantag att från den årligen vid Öxará sammanträdande "lagrättan" (som sedan 1691 höll sina sessioner inomhus) kunde vädjas till Højesteret i Köpenhamn. Dansk och norsk rätt började, fastän utan laga hemul, tillämpas och utträngde alltmer den äldre isländska rätten. Köpmännen, bland vilka danskt element var allrådande, hade egentligen makten i landet och missbrukade den på ett skamligt sätt.

Självständighetssträvandenas tid (1786-1918)

(1798Allthinget flyttar från Thingvellir till Reykjavík.I början av denna period försvann till och med den sista skymten av forntidens självstyrelse, då alltinget upphävdes (1800) och ersattes av en "landsöverrätt" med tre ledamöter. År 1801 upphävdes biskopssätet i Hólar (Skálholts hade 1796 flyttats till Reykjavik), varigenom Island fick endast en biskop, och samtidigt sålde regeringen de betydande biskopsgodsen samt åtog sig att ur statskassan lämna medel för undervisningens behov, som dock aldrig skedde. Under Danmarks krig mot Storbritannien (1807-1814), då Island var lämnat åt sig självt, lät en dansk kaparkapten Jörgen Jürgensen i juni 1809 utropa sig till "Islands beskyddare och högste befälhavare till sjöss och lands", underhöll en livvakt på åtta man och besatte ett fäste vid Reykjavik; men han greps redan i augusti samma år av britterma och fördes från Island. Vid freden i Kiel 1814 undantogs Island uttryckligen från riket Norge, som Fredrik VI avträdde till den svenske kungen Karl XIII, den sista erinringen om att Island en gång lytt under Norge. Under kriget hade man på Island erfarit fördelarna av fri samfärdsel med Storbritannien. Alltmera högljutt började islänningarna därför efter freden yrka på handelns fullständiga frigörelse, och påverkade av den i Europa allmänna nationalitetsrörelsen, började de även längta efter politisk självständighet. Ett allting som en rådgivande representation inrättades 1843; det skulle höras om alla lagar, som rörde speciellt isländska förhållanden, och rådfrågas, innan några danska lagars verksamhet utsträcktes till Island. I samband med enväldets fall i Danmark antog självständighetssträvandena en ännu mera utpräglad form. På ett folkmöte i augusti 1848 på Tingvallarna vid Öxará antogs en adress till kungen, i vilken framställdes fordran på en särskild isländsk nationalförsamling ("Þjóðfundur") för att besluta om grunderna för en isländsk författning och i vilken uttalades hoppet om, att ingenting måtte beslutas rörande Islands förhållande till Danmark utan en sådan församlings samtycke. Regeringen höll dock fast vid att Island var en del av Danmark.

Det självständiga Island (1918-)

Eget land under dansk krona

Den första december 1918 erkändes Island som en suverän stat, men förenad med Danmark under en gemensam kung: Kristian X av Danmark. Island antog en egen flagga, men Danmark fortsatte att sköta utrikesaffärer och försvar.

Andra världskriget

Detta avsnitt är en sammanfattning av Island under andra världskriget

När Danmark blev ockuperat under andra världskriget, så bröts kommunikationskanalerna mellan Danmark och Island. Alltinget valde då en tillförordnad guvernör (Sveinn Björnsson) och beslöt att sköta sin egen utrikespolitik, vilken de utformade som en strikt neutralitetspolitik. I maj 1940 ockuperades dock Island av de allierade styrkorna, och denna ockupation hävdes ej under resten av kriget.

Den 17 juni 1944 utropade Island sig till en självständig republik. Danmark var då fortfarande ockuperat, men den danske kungen skickade ändå gratulationer till det isländska folket.

Referens

1. ↑ Gernandts konversationslexikon, C. & E. Gernandts Förlags Aktiebolag, Koersners boktryckeri Aktiebolag, Stockholm 1895, band 2, spalt 1228.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).