Ingemar Johansson

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Ingo)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För andra betydelser, se Ingemar Johansson (olika betydelser).
Ingemar Johansson
Ingemar Johansson

Ingemar Johansson
Född 22 september 1932
Göteborg, Sverige
Död 30 januari 2009 (76 år)
Onsala, Sverige
Yrke/uppdrag Boxare
Maka Birgit Lundgren
Edna Alsterlund
Barn 5 st
Föräldrar Jens och Ebba Johansson
Ingemar Johansson
Boxning

Nation: Sverige Sverige

Olympic Rings.svg

Olympiska medaljer

Silver 1952 Helsingfors
SM-medaljer
Guld 1952
Guld 1951
Guld 1950
Junior-SM
Guld 1949

Jens Ingemar "Ingo" Johansson, född 22 september 1932 i Göteborg, död 30 januari 2009 i Onsala, var en svensk amatör- och professionell boxare som var världsmästare i professionell tungvikt 1959-1960. När 1900-talets främste svenske idrottsman skulle utses av Svenska Idrottsakademin kom "Ingo" trea efter Björn Borg och Ingemar Stenmark.[1] Hans storebror Rolf Johansson spelade tre matcher för GAIS i allsvenskan säsongen 1957-1958.[2]

Innehåll

Åren som amatör

Ingemar Johansson växte upp i stadsdelen Johanneberg i Göteborg med sin pappa Jens och mamma Ebba och flera syskon. Fadern arbetade som murare och sonen kom att jobba som stenläggare innan han kunde livnära sig som professionell boxare[3].

Johansson gick med i Redbergslids Boxningsklubb som 13-åring. Det blev också hans enda svenska klubb. Han debuterade vid klubbmästerskapet för juniorer 1947. Det var en uppvisningsmatch utan domslut mot Carl Eric Lövgren. Den riktiga debuten i en tävlingsmatch kom vid Göteborgs juniormästerskap i februari 1948, mot en så kallad defenceboxare vid namn Uno Jacobsson som var sju år äldre. Johansson var en boxare som hade bra fotarbete, utmärkt jabb och ett fruktat knockoutslag redan som femtonåring.[4] Ingemar gick direkt fram och klippte till och så var den första segern vunnen. Hans första match inför en större publik kom den 24 september 1948, då han inför 5 000 åskådare på Svenska Mässan i Göteborg knockade tvåan i svenska juniormästerskapets tungviktsklass samma år, Stig Johansson i den första ronden. År 1949 följde flera segrar och året avslutades med svenska juniormästerskapet efter två knockoutsegrar. På våren 1950 erövrade Johansson sitt första av tre raka svenska mästerskapet i tungvikt, då han i finalen besegrade Bengt Modigh, Djurgårdens IF. På hösten samma år vann Ingemar Johansson tre meriterande landskampssegrar mot Aldo Pellegrini, Italien, Bjarne Olsen, Norge och Herluf Hansen, Danmark .[5]

OS-skandalen i Helsingfors 1952

Johansson deltog som amatör i OS i Helsingfors 1952 och tog sig fram till final där han mötte den store amerikanen Ed Sanders. Han blev diskvalificerad för passiv boxning vilket ansågs vara en stor skandal 1952 av IOK, det Amerikanska boxingsförbundet samt den svenska pressen .[1] Johansson tvingades lämna arenan under publikens busvisslingar med ett enormt polisbeskydd. Den svenska landslagstränaren Sven Thoren blev så arg att han förbjöd Ingemar att lämna Helsingfors, sade att han inget hade att göra på avslutningsceremonin och att han aldrig någonsin skulle få vara med i den svenska OS-truppen igen. Både i Finland och Sverige började han kallas för "Springemark" och han blev anklagad för att vara en fegis och landsförrädare,[källa behövs] det skulle dröja hela 30 år innan han fick sin silvermedalj när det upptäcktes att IOK inte hade rätt att frånta en idrottare sin medalj.[6] Även den traditionella flaggningen förbjöds av IOK för osportsligt uppförande i ringen, något som uppskattades av den svenska pressen.[7]

Proffskarriären

Efter OS blev Johansson professionell och debuterade 5 september 1952 som professionell i en uppvisningsmatch mot Olle Tandberg, den riktiga debuten skedde 5 december 1952 i hemstaden Göteborg. Han vann på knockout i fjärde ronden mot fransmannen Robert Masson. Han hade fått den i svenska boxningskretsar legendariske Edwin Ahlqvist som manager och tränaren hette Nils Blomberg. Samarbetet mellan denna trio skulle vara hela karriären.

Europamästare

Johansson radade upp segrar och 1956 erövrade han EM-titeln via en knockoutseger i trettonde ronden över italienaren Franco Cavicchi. Ingemar försvarade EM-titeln under hela 1957 och hösten 1958 fick han en chans att möta amerikanen Eddie Machen. Matchen gällde kvalificering för att få möta världsmästaren Floyd Patterson. Matchen gick 14 septemberNya Ullevi inför 53 614 åskådare (rekord för svensk arenaidrott).[4] Ingemar vann över den obesegrade amerikanen via knockoutseger i första ronden. Matchen startade klockan 19.14 och 2 minuter och 16 sekunder senare var den över.

Världsmästare

Den 26 juni 1959 knockades Johansson Floyd Patterson och blev världsmästare.

Johansson mötte den 26 juni 1959 Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och besegrade honom på knockout efter två minuter och tre sekunder av den tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchen direkt i radio via Radio Luxemburg, eftersom Sveriges Radio av moraliska skäl inte ville sända en professionell boxningsmatch.[8] Uppståndelsen i Sverige var enorm. När han kom hem till Göteborg efter matchen möttes han av 25 000 åskådare på Ullevi som bara kom för att få se den nye världsmästaren. Han fick aldrig Bragdguldet. Det borde han självklart fått 1959, och jurysammanträdet borde ha varit över på rekordtid. Istället gick det till fotbollspelaren Agne Simonsson efter två mål i landskampen mot England som gav en historisk 3-2 vinst på Wembley. Johansson blev Sportsman of the Year 1959 i Sports Illustrated och Nyhetsbyrån AP korade honom till årets störste idrottsman i hela världen 1959. Han blev Stor grabb och hedersledamot av RBK 1959. Kvisttofta bryggeri i Vallåkra döpte en läsk efter honnom; Ingo-drickan, den bytte senere namn till Zingo.[källa behövs][Ifrågasatt uppgift]

Patterson fick emellertid revansch ett år senare på Polo Grounds i New York. Inför en publik på 31 000 åskådare sänkte Patterson Johansson med en otäck knockout. Ingo låg utslagen på golvet med ryckande vänsterben och det tog 10 minuter innan han kunde lämna ringen. En tredje match mellan de båda gick i mars 1961 i Miami, Florida. Där lyckades Johansson slå ner Patterson två gånger i första ronden, men den regerande mästaren kom tillbaka och vann på knockout i sjätte ronden.[9]

Johansson fortsatte karriären med sikte på att återta EM-titeln och så småningom få en ny chans att återta VM-titeln. Han återtog EM-titeln när engelsmannen Dick Richardson besegrades på knockout, 2 minuter och 13 sekunder in i åttonde ronden den 17 juni 1962. Den 21 april 1963 mötte han engelsmannen Brian London i Stockholm och vann på poäng efter 12 ronder. Men detta var en moralisk förlust för Johansson eftersom han blev nerslagen i sista ronden och räddades av gong-gongen. Dagen efter var rubriken på DN:s löpsedel: "Vakna Ingo. Du vann!".[10] Ingo boxades aldrig mer efter det.

Proffsmatcher[11]

Datum Motståndare Plats Resultat
5 september 1952 Olle Tandberg Flag of Sweden.svg Bergsjö Uppvisningsmatch[1]
5 december 1952 Robert Masson Flag of France.svg Göteborg Seger på KO i 4:e ronden
7 februar 1953 Emile Bentz Flag of France.svg Göteborg Seger på KO i 2:a ronden
6 mars 1953 Lloyd Barnett Flag of Jamaica.svg Göteborg Seger på poäng efter 8 ronder
12 mars 1953 Erik Jensen Flag of Denmark.svg Köpenhamn Seger på poäng efter 6 ronder (NM-match)
8 december 1953 Raymond Degl'Innocenti Flag of France.svg Stockholm Seger på KO i 2:a ronden
5 november 1954 Werner Wiegand Flag of Luxembourg.svg Göteborg Seger på teknisk KO i 5:e ronden
5 januari 1955 Ansel Adams Flag of Trinidad and Tobago.svg Göteborg Seger på poäng efter 8 ronder
13 febrari 1955 Kurt Schiegel Flag of Austria.svg Stockholm Seger på teknisk KO i 5:e ronden
5 mars 1955 Aldo Pellegrini Flag of Italy.svg Göteborg Seger efter diskvalifikation i 5:e ronden
3 april 1955 Uber Bacilieri Flag of Italy.svg Stockholm Seger på poäng efter 8 ronder
12 juni 1955 Gunter Nurnberg Flag of Germany.svg Dortmund Seger på teknisk KO i 7:e ronden
28 augusti 1955 Hein Ten Hoff Flag of Germany.svg Stockholm Seger på KO i 1:a ronden
24 februari 1956 Joe Bygraves Flag of Jamaica.svg Göteborg Seger på poäng efter 10 ronder
15 april 1956 Hans Friedrich Flag of Germany.svg Stockholm Seger på poäng efter 10 ronder
30 september 1956 Franco Cavicchi Flag of Italy.svg Bologna Seger på KO i 13:e ronden (EM-match)
28 december 1956 Peter Bates Flag of United Kingdom.svg Göteborg Seger på KO i 2:a ronden
19 maj 1957 Henry Cooper Flag of United Kingdom.svg Stockholm Seger på KO i 5:e ronden (EM-match)
13 december 1957 Archie McBride Flag of the United States.svg Göteborg Seger på poäng efter 10 ronder
21 februari 1958 Joe Erskine Flag of United Kingdom.svg Göteborg Seger på teknisk KO i 13:e ronden (EM-match)
13 juli 1958 Heinz Neuhaus Flag of Germany.svg Göteborg Seger på teknisk KO i 4:e ronden
14 september 1958 Eddie Machen Flag of the United States.svg Göteborg Seger på KO i 1:a ronden
? maj 1959 Rolf Johansson Flag of Sweden.svg Oslo Uppvisningsmatch
? juni 1959 Neville Rowe Flag of United Kingdom.svg Stockholm Uppvisningsmatch
26 juni 1959 Floyd Patterson Flag of the United States.svg Bronx, New York Seger på teknisk KO i 3:e ronden (VM-match)
20 juni 1960 Floyd Patterson Flag of the United States.svg New York, New York Förlust på KO i 5:e ronden (VM-match)
6 februari 1961 Cassius Clay Flag of the United States.svg Miami Beach, Florida Uppvisningsmatch, 2 ronder
13 mars 1961 Floyd Patterson Flag of the United States.svg Miami Beach, Florida Förlust på KO i 6:e ronden (VM-match)
? 1961 Dave Rent Flag of United Kingdom.svg Uppvisningsmatch
9 februari 1962 Joe Bygraves Flag of Jamaica.svg Göteborg Seger på teknisk KO i 7:e ronden
15 april 1962 Wim Snoek Flag of Netherlands.svg Stockholm Seger på KO i 5:e ronden
17 juni 1962 Dick Richardson Flag of United Kingdom.svg Göteborg Seger på KO i 8:e ronden (EM-match)
21 april 1963 Brian London Flag of United Kingdom.svg Stockholm Seger på poäng efter 12 ronder

Efter karriären

Efter karriären blev Johansson mycket god vän med sin gamle rival Floyd Patterson. Det skulle dröja ända fram till 2004 innan någon av boxningens stora organisationer World Boxing Association (WBA) och World Boxing Council, (WBC) fick sin nästa vita tungviktsvärldsmästare, då ukrainaren Vitali Klitsjko erövrade den vakanta WBC-titeln efter Lennox Lewis.

Ingemar Johansson genomförde flera maratonlopp under 1980-talet som fick stort massmediautrymme. År 1981 sprang han Stockholm Marathon för första gången, 112 kg tung, på tiden 4 timmar, 40 minuter och 12 sekunder.[12] Året därpå utmanade han sin rival Floyd Patterson att ställa upp. Patterson vann den tävlingen med en tid på 4 timmar, 22 minuter och 53 sekunder mot Ingemars 4 timmar, 55 minuter och 19 sekunder i 31 graders rekordvärme.[13][14] År 1983 var det dags för ett sista revanschmöte mellan de två på maratonslingan, som även detta vanns av Floyd.[15] Ingo har även genomfört New York Marathon, där han gick i mål på tiden 4 timmar och 21 minuter.

De sista åren

Johansson hade efter VM-segern 1959 bosatt sig i Schweiz av skattetekniska skäl. 1979 flyttade Johansson till Miami, där han hade köpt ett motell. Det var här han träffade sin tredje fru, Edna Alsterlund, som var reporter. De gifte sig 1996, men skildes 2003 i en process där några av Johanssons barn var inblandade. Edna hade ansökt om att bli god man för Ingemar, vilket några av hans barn motsatte sig.[16] Johansson hade i april 1999 flyttat hem från Florida och bosatt sig på Dalarö [17].

I januari 2003 flyttade Johansson till ett gruppboende i Saltsjöbaden[18] där han vårdades för den blandning av alzheimer och frontallobsdemens som drabbat honom[19], en sjukdom som kan ha varit orsakad av Johanssons boxningsbakgrund[20]. Efter skilsmässan senare samma år flyttade Johansson till västkusten och bodde de fem sista åren av sitt liv på äldreboendet Bedagården i Onsala i Kungsbacka kommun.

När Floyd Patterson gick bort den 11 maj 2006 kommenterade Ingo detta med orden "Det var tråkigt att höra". Hans syster berättade att Ingo var mycket trött men absolut förstod innerbörden av beskedet.[21] Ingemar avled i sin bostad fredagen den 30 januari 2009, med sonen Thomas i sin närhet. Ingo blev 76 år gammal. Begravningshögtiden skedde i Vasakyrkan, Göteborg 13 februari 2009 och han begravades på Västra begravningsplatsen, där Johansson vilar bredvid sina föräldrar.[22]

Johansson som artist

Ingemar Johanssons popularitet efter EM-segern 1956 ledde bland annat till att han samma år lanserades som grammofonsångare. Ackompanjerad av göteborgsorkestern Sven Tjuslings trio sjöng han följande titlar: Klart till drabbning, Västkustens vals, Sju blomster och Över ängarna.

VM-segern 1959 ledde till att Johansson fick chansen att delta i Hollywoodfilmen; All the Young Men, där han hade en mindre roll.

Bibliografi

  • Sekonderna lämnar ringen, Ingemar Johansson, 1959

Referenser

Noter

  1. 1,0 1,1 ”Ingemar Johansson”. sr.se. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/Mall/amnessida.asp?programID=1602&grupp=4348. Läst 22 oktober 2008. 
  2. gais.se
  3. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9906/23/ingo.html
  4. 4,0 4,1 Gert Malmberg (31 januari 2009). ”"Han orsakade boxningsfeber"”. gp.se. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=128&a=473633. Läst 2 februari 2009. 
  5. Jerneryd, Roland: Göteborgs idrottshistoria 1800-1950, Göteborgs Hembygdsförbund, 1981, sid. 236-237. 
  6. Håkan Malmström (23 augusti 2008). ”Sydsvenskan om boxningen i OS 1952”. sydsvenskan.se. Sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/sport/osminnen/article358890/Hyland-skamdes-som-svensk.html. Läst 22 oktober 2008. 
  7. ”Helsinki 1952 Facts”. sok.se. Sveriges Olympiska Kommitté. http://www.sok.se/inenglish/helsinki1952.4.18ea16851076df63622800011131.html. Läst 2 februari 2009. 
  8. Ulf Nilsson (1 februari 2009). ”Ulf Nilson: Det var natten när Ingemar fick ett fattigt Sverige att explodera av lycka”. Expressen. http://www.expressen.se/sport/ingemarjohansson/1.1451492/ulf-nilson-det-var-natten-nar-ingemar-fick-ett-fattigt-sverige-att-explodera-av-lycka. Läst 18 februari 2009. 
  9. ”World heavyweight champion Ingemar Johansson was a Swede whose defeat of Floyd Patterson led to a classic boxing comeback”. telegraph.co.uk. The Daily Telegraph. 1 februari 2009. http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/4424863/Ingemar-Johansson.html. Läst 3 februari 2009. 
  10. Bengt Hansell (31 januari). ””Ingo” Johansson är död”. sr.se. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/radiosporten/nyheter/artikel.asp?artikel=2604016. Läst 3 februari 2009. 
  11. http://www.cyberboxingzone.com/boxing/ingorec.htm
  12. ”Ingos debut och Rodgers sköna seger”. stockholmmarathon.se. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=35&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
  13. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4300512.ab
  14. ”Kjell-Erik Ståhl klarade hettan bäst”. stockholmmarathon.se. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=36&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
  15. ”Klassiskt lopp med Floyd, Ingo och Hugh Jones”. stockholmmarathon.se. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=37&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
  16. http://www.gt.se/sport/ingemarjohansson/1.1451055/braket-om-ingo
  17. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9906/23/ingo.html
  18. http://www.kvp.se/1.74033
  19. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article149285.ab
  20. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article149280.ab
  21. Per Bjurman & Kerstin Danielsson (12 maj 2006). ”Ingos farväl till vännen”. expressen.se. Expressen. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/boxning/article377187.ab. Läst 2 februari 2009. 
  22. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4369542.ab

Tryckta källor

  • Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970

Externa länkar

Personliga verktyg