Ingeborg Håkansdotter

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Sigill för hertiginnan Ingeborg. De båda standaren visar det norska lejonet respektive folkungalejonet.

Ingeborg Håkansdotter (norska Ingebjørg Håkonsdatter), född 1301, död 17 juni 1361, var en norsk prinsessa och svensk-halländsk hertiginna, rådsmedlem och politiker, dotter till Håkon V av Norge och drottning Eufemia, gift först med svenske hertig Erik Magnusson.

Innehåll

Biografi

Prinsessan Ingeborg var från tidig ålder förlovad med hertig Erik. När han krävde bröllop år 1308 vägrade dock kung Håkan att ge bort sin sjuåriga dotter eftersom han kommit att stödja brodern Birger i den svenska maktkampen ("Håtunaleken"); Erik förlovade sig då med Sofia av Mecklenburg-Werle (död 1339 och systerdotter till Erik Menved). Erik gjorde senare en pilgrimsfärd till Wien och upplöste därefter sin förlovning, varefter han återigen förlovade sig med Ingeborg. De gifte sig 1312 i Oslo.

Efter Eriks död i Nyköpings gästabud fick Ingeborg Varbergs slott som residens samt Axvalls slott och län i Västergötland samt Hunehals söder om Kungsbacka. Hennes son, den omyndige Magnus Eriksson som 1319 både blev kung av Norge och Sverige, fick växa upp på Varbergs slott under hennes överinseende.

På Varbergs slott omgav hon sig med ett hov med hertig Eriks tidigare medhjälpare, bland annat dansken Knut Porse, som hon gifte sig med den 21 juni 1327. Han avled dock redan 1330. I sitt äktenskap med Knut fick hon två pojkar, som båda dog i digerdöden 1350. Efter sönernas död ärvde hon hertigdömet Halland.

Barn med hertig Erik Magnusson:

  1. Magnus Eriksson (1316–1374), kung av Sverige 1319–1364
  2. Eufemia Eriksdotter (1317–1363/1370), gift med hertig Albrekt den store av Mecklenburg (1318–1379)

Barn med Knut Porse:

  1. Håkan
  2. Knut

Politisk roll

Vid morfaderns död 1319 hade Magnus formellt blivit Norges kung, och samma år valdes han på Mora äng också till kung av Sverige, varigenom en personalunion mellan Sverige och Norge bildades. Den svenska tronen hade varit vakant sedan kung Birgers avsättning året innan. Förmyndarstyrelsen som bildades i Sverige för treårige Magnus 1319 stod hans mor hertiginnan Ingeborg redan i spetsen för. Hon avlägsnades därifrån först 1322.[1] Under tiden sonen var omyndig undertecknade Ingeborg olika politiska dokument, dels i eget, dels i sonens namn.[2] Hennes titel under denna tid var "Ingeborg, av Guds nåde dotter till konung Håkon, hertiginna i Svearike".

Ingeborgs ställning är svår att definiera på grund av ofullständiga dokument. Sonen Magnus valdes till kung av Sverige med det norska riksrådets godkännande i hennes närvaro. Ingeborg var den enda som satt i både det norska och det svenska riksrådet. Hon hade som morgongåva slottet och länet Axvall, och ärvde hertigdömet Halland, samt en stor mängd strategiska borgar, län och förläningar. Hon regerade helt och hållet självständigt inom sina förläningar och bedrev en egen politik inom dessa. Hon bedrev även rikspolitik och blev impopulär pga sitt sätt att bedriva inrikes- och utrikespolitik utan att konsultera eller underrätta råden i Sverige eller Norge, och likaledes för sitt sätt att använda sin sons kungasigill efter eget gottfinnande. Hon utfärdade order i sitt eget namn på sin sons vägnar. Hon kallades ibland "svearnas hertiginna".

1 oktober 1320 avskrev hon, i sitt namn på sin sons vägnar, staden Rigas skulder till maken, på villkor att staden även avskrev hans skulder till dem. Hon var känd för sitt sätt att belöna sina anhängare, och hade en maktbas bland makens anhängare: hon donerade summor till bland andra biskop Karl i Linköping och lagmännen Birger Persson i Uppland och Knut Magnusson i Västergötland.

Gunstlingskritik

Ingeborg samlade unga utländska män omkring sig, av vilka Porse var den mest kända: dessa sades utöva inflytande över henne och hennes politik, och förorsakade henne mycket kritik från båda riksråden. Knut Porse hade slagits på makens sida och utnämnts till hövitsmanVarberg. 12 april 1321, med anledning av ett rykte om ett övergrepp som skulle ha begåtts av unga utlänningar inom Ingeborgs förläningar, uppmanade det svenska riksrådet det norska riksrådet att uppmana Ingeborg att lyssna mer på råd från de äldre erfarna männen i riksråden än att låta sin politik påverkas av unga oerfarna utländska män. I Sverige införde man senare med anledning av detta en lag som föreskrev av det svenska riksrådet skulle bestå endast av svenskar.

Skåneaffären

Ingeborg och Porse avsåg att erövra danska Skåne. År 1321 arrangerade Ingeborg ett äktenskap mellan sin dotter Eufemia och Albreckt av Mecklenburg (det skulle inte fullbordas förrän 1336). I äktenskapskontraktet föreskrevs att Mecklenburg, Sachsen, Holstein, Rendsburg och Schleswig skulle assistera Sverige i erövringen av Skåne. Förhandlingen hemlighölls för det svenska riksrådet. Dokumentet undertecknades av Ingeborg och Porse och accepterades av norska riksrådet, men svenska rådet vägrade, förutom en splittrad undertecknad av tio av henens anhängare. Ingeborg finansierade invasionen av Skåne med ett lån från Stralsund, där hon beviljade staden tullfrihet till Sverige och Norge som säkerhet. 1322 invaderade Porse Skåne. Mecklenburg svek dock fördraget och ställde sig på Danmarks sida, och erövringen misslyckades 1323.

Konflikt med råden och begränsning av makten

1322 utbröt öppen konflikt mellan Ingeborg och det svenska riksrådet. Riksrådet kom 1322 överens om att ingen i fortsättningen fick godkänna någon av Ingeborgs åtgärder utan en allmän omröstning, och att alla överenskommelser som hittills gjort var annullerade. 1323 tvingades Ingeborg godkänna detta och avstå från en rad viktiga borgar. 20 februari 1323 hade även det norska riksrådet kommit i opposition mot Ingeborg. Vid ett ting klagades över missbruk av det kungliga sigillet, bruten fred med Danmark och ökade avgifter. Erling Vidkunsson utsågs till regent. Detta innebar inte att Ingeborg förlorat alla befogenheter, men i fortsättningen kunde hennes beslut endast verkställas med enhälligt godkännande från råden. 20 september 1324 fick norska riksrådet på order av Ingeborg i Magnus namn att utreda en tvist om en kunglig jordegendom, som kyrkan hävdade hade blivit donerad till kyrkan: Ingeborg avgjorde då tvisten.

Avsatt i Sverige

14 februari 1326 i Skara slöts ett fördrag mellan Ingeborg och svenska riksrådet som reglerade hennes ställning i Sverige. Hon fick avträda Axvall län, Värmland, fem strategiska borgar i Västergötland och slottet Hunehalst i Halland till kungen samt sända Porse i exil. I gengäld skulle hon få det strategiskt mindre betydelsfulla Dåvö och sina skulder betalda. Efter detta hade hon inga som helst politiska befogenheter i Sverige. I Norge hade hon fortfarande en viss ställning. Freden i Kungälv mellan Norge och Sönderjylland 14 juni 1327 undertecknades av Magnus, Ingeborg, biskopen av Oslo, Erling Vidkunsson samt fem riddare och sex väpnare av riksrådet, vilket beskrevs som nödvändigt för att dokumentet skulle vara giltigt.

Senare liv

Ingeborg var fortfarande lokalt mäktig tack vare sina förläningar. 1336 välkomnade hon Albreckt av Mecklenburg och dottern, Rudolf av Sachsen och Henrik av Holstein till Kalmarstad med egen flotta inför kröningen i Stockholm. 1341 utbröt ett krig i Danmark mellan Ingeborg och grevarna Henrik och Claus av Holstein mot Valdemar av Schleswig, Johan av Holstein och Hansan, vilken slutade med att Magnus slöt en fred där han hotade med krig om Valdemar inte fullföljde vad han lovat Ingeborg i fredstraktatet – inte mycket är dock känt om detta. 1350 blev hon regerande hertiginna av Halland efter sina söner med Porse.

Se även

Källor

Noter

  1. Melin, Johansson, Hedenborg (2006) s. 78
  2. Grethe Authén Blom, Norge i union på 1300-tallet 1 ISBN 82-519-1117-6 1992 s. 43
Personliga verktyg
På andra språk