ISO-Container
Från Rilpedia
ISO-Container är en lastbehållare i storlekar standardierade av ISO som kan lastas på järnvägsvagnar, lastbilar och fraktfartyg.
Containrar finns i storlekarna 6,06 m (20 fot), 12,19 m (40 fot) och 13,72 m (45 fot). Standardcontainern har en bredd av 2,44 m (8 fot) och en höjd av 2,59 m. Invändig bredd är 2,38 m. En version av standardcontainern kallad "High-Cube" har en höjd av 2,90 m. De får väga max 24 ton brutto med 21,6 ton innehåll (20-fots) respektive 30,48 ton brutto med 26,5 ton innehåll (40-fots). Dimensionerna har ursprung i USA och är valda för att hålla sig inom de lastprofiler som finns för järnvägar och landsvägar.
Kapaciteten för både hamnanläggningar och containerfartyg brukar anges i enheterna TEU (Twenty-feet Equivalent Unit sv:Tjugofotsekvivalenter) eller FEU (Forty-feet Equivalent Unit sv:Fyrtiofotsekvivalenter). Det vill säga hur många containrar av en given storlek de kan hantera. (1 FEU = 2 TEU) Dagens största containerfartyg har en kapacitet på över 11000 TEU (Emma Maersk och systerfartyg har högst kapacitet).
Containrar lastas ofta med pallar (sk Europapallar eller SJ-pallar). Det ryms 12 pallar i 20-fotscontainern, och 24 pallar i 40-fotscontainern. Dimensionerna är valda i USA och är inte anpassade till Europapallar och inte Europapallarna efter dem, varför det blir en del tomrum när man lastar pallar. Man måste ta till särskilda åtgärder för att pallarna ska förankras, man kan inte ha lösa pallar i containern. Sedan är det så att containern inte är jätteeffektiv eftersom den långt ifrån utnyttjar maxlängd och maxvikt på lastbilar, särskilt i Sverige och Finland där lastbilar får vara 25 meter (22 meter lastlängd) och väga max 60 ton. Normalt körs en 40-fotare eller två 20-fotare per lastbilsekipage. Det ger särskilt för 40-fotaren inte maxvikt. På europeiska kontinenten ger de närmare maxvikt på lastbilar. På järnväg har man klart större möjlig lastkapacitet än vad som containrar ger. Vinsten med containrar är vid omlastning mellan båt/lastbil/tåg. Om man kör bara ett trafikslag lastar man hellre pallar direkt på lastbilen eller vagnen.
Det har på senare tid blivit vanligare med en ny typ av container kallad PW (Pallet Wide) som gör det möjligt att ställa två EU-pallar i bredd.
StoraEnso har infört en slags containrar som kallas StoraBox eller SECU. Den har maxstorlek och vikt för järnväg, och går med båt och järnväg på vissa sträckningar. Hamnar, båtar och järnvägsvagnar måste ha speciell utrustning för att hantera dem.
Historia
Den kommersiella användningen av containern började 1956. Med den standardisering inom transportnäringen som containern medförde blev transporterna mycket billigare. Det gamla flödet var att lagra varor som skulle skeppas i magasin. När ett ledigt fartyg angjorde hamn flyttades godset ut på kaj för att sedan stuvas med kran och vinschar. Det hände ofta att fartygen inte gick enligt tidtabell och de låg ofta lika länge vid kajen som ute till havs. Den nya metoden med containrar blev mycket effektivare och mer än fördubblade hastigheten av att ladda på och av.[1]
Historiska årtal
1937 betraktade Malcolm McLean hur lasten från hans lastbil lastades ombord på ett fartyg och fascinerades av ineffektiviteten. McLean kläckte då idén att man istället för att lasta om hela skåpet bara kunde lasta ombord hela bilens lastrum på fartyget. Han grundade senare transportföretaget Sealand.
Den 26 april 1956 genomförs den första resan med containrar när Sealandfartyget Ideal-X tar 58 containrar med sig ifrån Newark, New Jersey till Houston, Texas.
Den 2 maj 1966 nådde det första containerfartyget Europa när Fairland angjorde i Rotterdam.
1961 standardiseras containrarna.
I dag hanterar systemet 90 % av all fartygsfrakt (tonkilometer) bortsett från olja, malm och liknande lösviktsgods. Särskilt gäller det oceangående frakt. På Östersjön/Nordsjön är frakt av hela lastbilar stort.
Referenser
- ↑ The New York Review of books 6/2006
