Från Rilpedia

Muhammed Hosni Said Mubarak (arabiska: محمد حسنى سيد مبارك, född 4 maj 1928 i al-Menoufiyah-guvernatet, är Egyptens president sedan 14 oktober 1981. Han är till yrket officer.

Biografi

Hosni Mubarak föddes i Nilens deltaområde 1928. Han blev kadett vid militärakademin, och tog där kandidatexamen, innan han började studera vid flygvapnets akademi, där han tog ytterligare en kandidatexamen. Han började sin yrkeskarriär som pilot i flygvapnet, avancerade, och blev 1964 utsedd att leda Egyptens militära delegation till Sovjetunionen. 1967 till 1972 var han föreståndare vid flygvapnets akademi, och hade olika befattningar som befäl vid flygvapnet. 1972 blev han ställföreträdande krigsminister, och utsågs året därefter till flygmarskalk.^[1]

Mubarak blev 1975 vicepresident under Anwar Sadat, samt 1978 vice partiordförande för Nationademokratiska partiet. Han närvarade vid den militärparad vid vilken president Sadat mördades, den 6 oktober 1981, duckade för kulregnet och klarade sig, och efterträdde såsom vicepresident honom på presidentposten. Han fick vid en folkomröstning den 13 oktober stöd att kvarbli som landets högsta ledare, med 98,3 procent av rösterna. Vid installationen och sin presidented den 14 oktober lovade han att Egypten skulle fullfölja vad de åtagit sig oavsett "om detta ogillas av större makter".^[2] Mubarak var tämligen okänd när han tillträdde på sin post, uppfattades som tillbakadragen, men blev snart betraktad som en taktfull person som med auktoritet kunde driva igenom Camp David-avtalet med Israel om att återfå Sinai.^[3] Mubarak har fortsatt Sadats utrikes- och säkerhetspolitik från 1977 med nära förbindelser till USA och Israel.^[4] För detta har Egypten erhållit omfattande stöd från både västvärlden och Kina, till exempel genom en tunnelbanelinje i Kairo (från Frankrike), samt ett operahus (av Japan) och ett konferenscentrum där (av Kina). Mubarak vann stort erkännande, inte genom några storslagna politiska visioner, utan som plikttrogen statsledare som höll sina löften och fokuserade konkreta åtgärder som höjde folkets levnadsstardad.^[5]

1989 återinträdde Egypten i Arabförbundet, efter att de uteslutits på grund av Sadats försoning med Israel. Dess huvudkvarter är åter förlagt i Kairo. När Saddam Hussein invaderade Kuwait vid Kuwaitkriget 1990, ställde sig Mubarak omedelbart bakom Saudiarabien, och sände trupper till Persiska viken den 11 augusti 1990, eftersom han såg möjligheten till en fredlig lösning som osannolik. Iraks agerande, som även innefattade gisslantagande av hundratals svenskar, splittrade arabvärlden.^[6]

Mubarak har återvalts vid fyra tillfällen - 1987, 1993, 1999 och 2005. Under Nasser och Sadat var Egypten i praktiken en enpartistat, hade under den förre haft drag av socialism, men under Sadat blivit mer liberal. Mubarak fortsatte på den liberala linjen. I konstitutionen står det alltjämt att Egypten är en "demokratisk, socialistisk stat", men också att landet skall ha en fri ekonomi.^[7] Politisk opposition hade inte varit tillåten under företrädarna, men vid ett parlamentsval 1984 tilläts några oppositionspartier, och då fick oppositionspartiet Wafd några platser. Denna trend fortsatte sedan Mubarak, om än sitationen har mer gemensamt med den politiska situationen i Turkiet och Latinamerika, än den i Europa.^[8]

Vid presidentvalet 2005 tilläts motkandidater att ställa upp, men valet fick internationell kritik för misstänkt valfusk, för våld och för repressalier mot oppositionen. Därtill är det svårt för partier att få partistatus och bli valbara.^[9] Flera partier bojkottade valet, och den största oppositionsrörelsen, Muslimska brödraskapet, fick inte ställa upp med någon kandidat, eftersom rörelsen är förbjuden. Den kandidat som kom tvåa i valet, Ayman Nour, som tillhör det liberala och sekulära partiet Hizb al-Ghad, fängslades innan valet och dömdes senare till fem års fängelse.^{[källa behövs]}

Mubarak har förlängt undantagstillståndet i Egypten, som har varit i kraft sedan mordet på Sadat 1981.^[10] Mubarkas försvar av detta förhållande, är att det är nödvändigt för att bekämpa militant islamism och terrorism, och han har trots västvärldens reaktioner, många som stödjer honom i denna fråga i hemlandet.^[11]

Mubarak var 1989-1990 och 1993-1994 ordförande i OAU, och har erhållit flera utmärkelser, bland annat av FN.^[12]

Han är gift med Suzanne Thabet och paret har två söner. Varav den yngste sonen Gamal Mubarak förväntas bli hans efterföljare. ^[13]

Referenser

Noter

1. ↑ Officiell biografi vid Egyptens regerings webbplats, sidan läst 2007.11.20
2. ↑ Anno 81, Stockholm 1982, s. 158
3. ↑ Anno 81, Stockholm 1982, s. 168
4. ↑ Albert Hourani, De arabiska folkens historia, Lund 1992 (engelskt original 1991), s. 477
5. ↑ Max Rodenbeck, Kairo, Stockholm 2004 (engelskt original 1998), s. 279
6. ↑ När Var Hur 1991, Stockholm 1990, s. 101, 107
7. ↑ Egypt.Constitution, Chapter one: The StateBBC: "Egypt: A permanent emergency?", 27 mars 2007
8. ↑ Albert Hourani, De arabiska folkens historia, Lund 1992 (engelskt original 1991), s. 519
9. ↑ Eva Persson, "Demokratisering i Mellanöstern?", Utrikespolitiska institutet, 17 november 2006
10. ↑ Martin Asser, "Egypt: A permanent emergency?", BBC, 27 mars 2007
11. ↑ Martin Asser, "Mubarak's quarter of a century", BBC, 13 oktober 2006
12. ↑ Officiell biografi vid Egyptens regerings webbplats, sidan läst 2007.11.20
13. ↑ http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/10/10/AR2007101002436_3.html