Henriette Widerberg

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Henriette Sophie Widerberg född 3 september 1796 i Stockholm, död 3 april 1872, Stockholm, svensk operasångerska (sopran), verksam 1807-43, dotter till Andreas Widerberg och skådespelerskan Anna Catharina Widebäck. Hon brukar räknas som en av de populäraste skådespelerskorna och den ledande operaprimadonnan i Sverige mellan 1820 och 1837.

Innehåll

Bakgrund

Hon antogs som elev vid Dramatens elevskola 1807, anställdes vid Djurgårdsteatern 1810 och spelade sedan i Göteborg under 1810-talet, då hon arbetade i J.A. Lindqvists trupp (aktiv 1793-1830, från 1823 under J.A. Lambert), som ofta uppträdde i staden, tills hon 1817 debuterade vid Dramaten och där hon 1820 ersatte Jeanette Wässelius som dess mest populära sångerska. Hon beskrivs som en skönhet och ansågs ha en näktergals röst. I sina memoarer beskriver hon hur modern skaffade henne uppdrag och rika beundrare, och att hon under tiden i Göteborg "spelade älskarinna på teatern och lekte med dockor i mitt rum", och hur herrar "slösade på mig presenter".

Karriär

Vid debuten på Operan hösten 1817 som Laura i Slottet Montenero sades hon ha varit "till den grad rörande, att åskådarna smälte i tårar". hon gjorde främst operetter tills hon i och med Vestalen visade att hon kunde klara av mer krävande roller.

Hon ansågs vara en lysande naturbegåvning, med en fantastisk mezzosopran, men hon var sorglös och lättsam och ansträngde sig aldrig i sina studier; hon lärde sig inte läsa noter, hon fick någon ur orkestern att sjunga och spela noterna för henne, så kunde hon dem. Kvaliteten på hennes uppträdanden varierade, beroende på om hon var tilltalad av rollen eller inte, och hon beskrivs som allt från skrikig, dålig och medioker till hänförande beroende på hennes humör; "Behagade hon låta fatta sig av situationen - och det kunde hon när hon ville - då var denna röst oemotståndligt hänförande, berusande. Röstens poesi har troligen ingen sångerska ägt i högre grad än hon." Hon var inte rädd för att gräla med direktionen; då en direktör, som hade rykte om sig att vara mindre noga med sin egen hygien, förebrådde henne för hennes räkningar på hygienartiklar, sade hon : "Det kan greven säga, som inte har någon aning om vad det kostar att hålla sig ren och fräsch!". Hon levde "utan att bekymra sig för morgondagen", "regel-och tygelöst", "hyste benägenhet till omväxling av föremål för öm tillgivenhet" och berättar i sina memoarer om sina äventyr, då beundrare bjuder henne till herrgårdar på landet, klär ut sig till kvinnor för att bli insläppta i hennes rum, försöker kasta henne i Norrström då hon avvisar dem. Då hon uppträdde som Zerlina i Fra Diavolo 17 maj 1833 var hon den första kvinna att göra en avklädningsscen, vilket chockade pressen: "Nu kan ett fruntimmer på teatern, vad man icke kan i ett aldrig så litet anständigt sällskap, avkläda sig intill understubben". Hon var neutral vid båda strejkerna 1828 och 1834. Då hon pensionerades (på grund av bristande ansträngning) 1837 fick hon titeln hovsångerska. Hon kallades för Sveriges Malibran, som Orvar Odd skrev: "En Malibran utan skola men med vilken röst, oh ni näktergalar!"

Senare liv

Hon uppträdde som gästartist på Operan under 1838-39 års säsong och var 1842-1844 anställd vid Mindre teatern under ett år, där hon enligt Aftonbladet uppträdde (i talpjäser) med samma begåvning, som man beundrat förut. Hon var vid det tillfället i händerna på en ockrare, en adlig major, som skuldsatte hennes chef Lindeberg, som gått i borgen för henne. Hon levde sedan i svår fattigdom ett par år; journalisten Blanche träffade henne i ett kyffe på Ladugårdslandet, där hon försökte livnära sig på tvålförsäljning, övergiven av alla utom av Emilie Högqvist, som enligt Orvar Odd flera gånger räddade "den stackars bortkastade sångerskan" och även hennes bror, den f.d. direktören för ett teatersällskap F.J. Widerberg, från "yttersta elände"; enligt Blanche planerade hon att öppna en restaurang för riksdagsmän, och på våren 1848 öppnade den enligt pressen på Västerlånggatan 38- mer är dock inte känt om företaget. Hon publicerade sina memoarer 1850-1851 och så småningon utökades hennes lilla pension av direktör Bonde, men hon dog i fattigdom.

Familj

Widerberg var inte gift, men hade flera barn: Julia (f. 1824), Georgina (f. 1824) samt en son är också kända i underhållningsbranschen.

Widerberg beskriver i sina memoarer hur barnen tittade på henne från ett Oxöga på Operan där hon låg i kistan i en scen i Romeo och Julia och fötvivlat började ropa "Mamma är död!". Två av hennes döttrar, Julia och Georgina, blev också populära vid scenen och "lämnade efter sig ett oblandat vackert minne": Julia Widerberg (f. 1824, d. 1847), som gift Liedberg, debuterade på Operan som Anna i Friskytten i Oktober 1841, spelade Susanna i Figaro och Adele i Svarta Dominon och ansågs ha en liten men len röst som hon hanterade med känsla och förstånd; hon beskrevs som musikaliskt begåvad, ljuv och intagande, men dog ung. Hennes andra dotter, Georgina Widerberg, gift Wilson var en känd teaterprofil 1835-1847. Hennes son blev en känd Stockholmsprofil som positivspelare och gatugitarist under smeknamnet "Vackra Rosen"; han upptogs som elev vid Operan 1858 av Hyltén-Cavallius, som hört honom sjunga till ackompanjemang på gatan och sades ha en "hög och vacker tenor samt sjunga med uttryck", men han övergav snabbt Operaskolan för ett "fritt bohemliv" och fortsatte spela och sjunga på gatan.


P culture.svg Flag of Sweden.svg Denna artikel om en skådespelare från Sverige är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Henriette_Widerberg"
Personliga verktyg
På andra språk