Halsbandsprocessen
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. |
Halsbandsprocessen, L'affaire du collier. är en mystisk händelse som inträffade 1786-1787, där drottning Marie Antoinette misstänktes vara inblandad och som kom att bli historiskt betydelsefull då den ledde till att folkets förtroende för kungahuset sjönk ytterligare. Halsbandsprocessen kan ses som den franska revolutionens första steg. Napoleon skrev att militära misstag och inhemska katastrofer väckte den franska revolutionen, men att denna ökända händelse blev nådastöten för det bestående samhället (?).
Innehåll |
Halsbandet
Det halsband som spelade en central roll i halsbandsprocessen tillverkades av juvelerarna Boehmer och Bassenge och de hoppades att kunna sälja det till Madame du Barry, Ludvig XV:s älskarinna. Efter hans död hoppades juvelerarna att smycket skulle bli en gåva till den nye regentens (Ludvig XVI) drottning. Men då han erbjöd henne det 1778 svarade hon att det var bättre att lägga pengarna på ett krigsskepp.
Juvelhalsbandet var det vackraste och kostbaraste på sin tid, det bestod av 647 diamanter, och många av dem var stora som körsbär och nötter. De satt i en eller två rader, hängde en och en eller samlade i större klasar prydda med små guldrosetter. Den sammanlagda vikten på denna collier var på 2 800 karat, och det var värt 1,5 miljoner livres (ca 35-55 miljoner kronor i dagens valuta). Så man förstår att detta halsband var svårsålt. Skrinet till detta diamantcollier var på 40 x 40 cm, så det måste ha varit ganska stort och tungt.
Jeanne Saint-Rémy de Valois
Men det hela började med en ung adelsdam vid namn Jeanne Saint-Rémy de Valois. Fem generationer tillbaka sades det att man kunde hitta en kung i släkten Valois, en anfader skulle ha varit en utomäktenskaplig son till Henrik II av Frankrike. Från denna ätt kom kvinnan som hela 1700-talets Frankrike skulle lära känna som Jeanne Saint-Rémy de Valois. Hennes far, Darnell Valois, var en reformvän, en förkämpe för vanligt folk. Namnet Valois stod för motståndet. Det hade ingen råd med på den här stormiga tiden. Monarkin trodde att namnet Valois begravdes med flickans far, men monarkin skulle få fel.
Efter att kungens soldater stormat godset och släppt ut familjen och arresterat fadern, misshandlat honom och fört bort honom framför ögonen på hustrun och dottern, beslagtogs godset i kungens namn, och därmed försvann arvet efter huset Valois. Den vintern gav moderns brustna hjärta upp, och Jeanne blev plötsligt föräldralös. Jeanne Saint-Rémy de Valois blev snabbt vuxen, hon ville återupprätta namnet Valois. Hon riktade in sig på den enda som kunde ställa allt till rätta, Frankrikes drottning, Marie Antoinette.
Hon gifte sig med Greve Nicholas de la Motte, och blev känd som grevinnan de la Motte, som hade blivit bortpetad ur den franska adelskalendern för att hennes far hade hetsat parlamentet mot kungahuset. Nu sökte hon nåd hos den enda kvinnan i Frankrike som hon trodde kunde ställa allt till rätta. Grevinnans entré vid det franska hovet sammanföll med en annan betydelsefull ankomst. Halsbandets.
Grevinnans ansökan och vädjan till hovet och drottningen om att återfå familjegodset och äran till namnet Valois avslogs. Kungafamiljen kände till mötet, och genom att krossa den unga grevinnans hopp ville de få slut på ätten Valois och allt det stod för. Nu återstod bara en sak för grevinnan, hämnden. Hon satte ihop en plan där halsbandet, kardinalen och drottningen, samt en greve som påstod sig ha övernaturliga krafter och kunde se in i framtiden, var spelpjäserna.
Kardinal Louis de Rohan
Kardinal Louis de Rohan, (1734–1803), furste, fransk hovman, kardinal från 1778. Rohan var ambassadör i Wien 1772–74 och biskop i Strasbourg 1779–1801. Han var ökänd för sina kärleksäventyr och sitt lyxliv. Han skulle spela en stor roll i halsbandsprocessen. Eftersom han hade hamnat i onåd hos Marie-Antoinette, genom att han hade som ung förfört mer än halva det österrikiska hovet, och påstått att kejsarinnan, Marie Antoinettes mor, bett om sin tur. När detta kom fram till Marie blev hon naturligtvis arg, hon förlät honom aldrig för hans påstående.
Alessandro Cagliostro
Greven av Cagliostro (egentligen Giuseppe Balsamo) (1743-1795) var en internationell lurendrejare som sade sig kunna framställa guld och framkalla andar. Han var frimurare och inblandad i den så kallade halsbandsaffären i Frankrike, en skandal som ledde till att han tvingades lämna landet. Italienaren Alessandro Cagliostro eller greven Cagliostro hör till de mest ökända och utskällda representanterna av den gamla visdomsskolan på 1700-talet. Han organiserade en frimurarorganisation, ”Den egyptiska ritus”, där även kvinnor blev invigda. På en frimurarkonferens i Paris 1785 deklarerade han att Rosenkorset är den sanna och äldsta symbolen för alla mysterier. Här förutsåg han i detalj vad som kom att hända under och efter den franska revolutionen. I överflöd gav han ut av sina medel och fick därför tillnamnet ”De fattigas fader”, var alkemist och hävdade att ha funnit livselixiret. Han bedrev även andligt botande och reste över hela världen.
Han anklagades för att ha stått bakom den beryktade halsbandsprocessen som sedan blev upptakten till drottning Marie-Antoinettes undergång, arresterades och sattes i fängelse i Bastiljen, men blev frikänd. Senare arresterades han av inkvisitionen i Rom och dömdes till döden för kätteri, men domen ändrades till livstids fängelse.
Bedrägeriet
Jeanne Saint-Rémy de Valois, Grevinnan de la Motte, valde ut Rohan som sin välgörare, och han passade perfekt in i planen, eftersom han var desperat efter att återfå drottningens gunst. Hon såg till att ett flöde av brev till och från kardinalen och den han trodde var Marie-Antoinette kom i rörelse. Kardinalen förklarade att han var mycket ivrig för försoning och han ville träffa drottningen i enrum.
Grevinnan och hennes bundsförvant Rétaux de Vilettes försök att hålla kardinalen på avstånd förde dem två närmare varandra. Medan kardinalens korrespondens med drottningen blev mer intim, såg folket på Paris gator hennes Majestät i ett helt annat ljus. Marie-Antoinette svarade genom att dra sig tillbaka i Versailles. Inte konstigt att drottningen undgick att lägga märke till ett växande hot i sin närvaro.
Efter månader av planering och brevväxling mellan ”Drottningen” och kardinalen, krävde kardinalen att personligen få träffa drottningen. Jeanne var nu tvungen att hitta på en lösning. Hon fick tag på en prostituerad gatartist som var väldigt lik drottningen; tillsammans med henne och en ung adelsman och hovmedlem från hovet vid namn Rétaux de Villette och greven Cagliostro som ”spådde” Kardinalen att om han spelade sina kort rätt skulle han inte bara få drottningens gunst utan också premiärministerposten, det enda som kardinalens förmögenhet inte kunde köpa. Alla, utom greven Cagliostro kom in i ”venuslunden” i slottsträdgården, där kardinalen gick och väntade, när han fick se en kvinna med en slöja för ansiktet och en ros i handen föll han på knä och kysste kvinnans hand utan att veta att det inte var Antoinette. Några dagar efter mötet i slottsträdgården fick Jeanne kardinalen av Frankrike att köpa halsbandet åt ”Drottningen” för en otrolig summa av en och en halv miljon livres av juvelerarna.
Halsbandet försvinner
Här försvinner halsbandet ur historien, Man tror att grevinnan, hennes man och den unge äventyraren plockade isär halsbandet och sålde diamanterna för sig, för att sen dela upp pengarna mellan sig. Jeanne köpte tillbaka sitt familjegods och levde där tillsammans med Rétaux de Villette som med tiden blivit hennes älskare tills bomben exploderade.
Man vet inte säkert vad som hände med stenarna. Några kan ha köpts av hertigen av Dorset och sägs ha hamnat i hans släkt i form av ett tofsdiadem. Förr sades det att 22 av de allra finaste briljanterna infattades till ett enkelt collier som hertiginnan av Sutherland brukade bära. Denna collier ställdes ut i Versailles 1955.
Bernard Morel påpekade emellertid i en studie av de franska riksregalierna att de flesta av diamanterna i det såkallade Sutherland-halsbandet, var ”oregelbundna i formen”, vilket inte stämde med en samtida teckning av ”Kardinalens halsband” där noteringar om vikterna också förekommer. Boehmer & Bassenge gjorde tillsist konkurs. Det rättsmål som deras arvingar drev mot prinsessan Charlotte de Rohan-Rochefort, kardinalens arvinge, gick vidare till 1867. Familjen Rohan betalade slutligen denna ”hedersskuld" mot slutet av 1800-talet.
Gripandet och rättegången
När bomben exploderade och skvallret spred sig tvekade det franska folket inte att tro att Antoinette, kardinalen och halsbandet var ett i en cirkel av lusta och svek. Jeanne arresterades i sitt hem. Gripandet av Jeanne eldade på hysterin om halsbandet. En del såg grevinnan som en listig opportunist, medan andra såg henne som ett verktyg för monarkin. Jeannes sammansvurna blev arresterade en och en medan de försökte lämna Frankrike. Vid den rättegång som följde mot Jeanne de la Motte-Valois började i Paris 1786, framgick att de Rohan hade låtit sig duperas av grevinnan Jeanne de la Motte, som uppgav sig agera på Marie-Antoinettes vägnar som hennes vän och förtrogna: i utbyte mot halsbandet skulle kardinalen återfå drottningens gunst. I affärens marginal skymtade den prostituerade gatuartisten och den unge Rétaux de Villette, greven Cagliostro, samt Greve de la Motte som sålt diamanterna i centrala Paris, men som hunnit fly från Paris innan halsbandsprocessen kom idagen.
Parlamentet i Paris, som fick saken till prövning, frikände kardinalen, i brist på bevis att han varit delaktig i affären men emellertid förvisades han från hovet, fråntogs alla titlar av Ludvig XVI och förvisades till chaise dieu. Den äventyrlige Rétaux de Villette från hovet dömdes till landsförvisning, alla hans egendomar tillföll kungen. Grevinnan de la Motte dömdes till hudflängning, brännmärkning med ”V” – "Voleuse" - tjuvens märke, det sägs att hon stretade emot så våldsamt att när de skulle brännmärka henne, missade de hennes axel och träffade bröstet på henne. Många rykten gick om den unga grevinnans öde, men sanningen var simpel. Hon fördes efter sitt offentliga straff till La Salpétrière, ett fasansfullt kvinnofängelse, där hon pinades i nära två år. Det var inte förrän hon rymde och nådde engelsk mark hon kände sig trygg. Det var där i England son gav ut sina memoarer. En kort tid blev hon accepterad, vilket hon önskat i så många år. Hon återvände aldrig till Frankrike.
Jeanne Saint-Rémy de Valois de la Motte, kvinnan som fällde en monarki. Hon dog när hon föll från ett hotellfönster i London. En del hävdar att det var kungafamiljens agenters hämnd. Sanningen blir aldrig känd.
Marie Antoinettes roll
För samtiden framstod Marie-Antoinettes roll i affären som tvetydig. Hade Marie-Antoinette gett kardinalen någon invit för att i sista stund vägra betala med sin gunst? Breven som hon hörde kardinalen prata om hade hon aldrig skrivit, de var mycket klumpiga och slarvigt skrivna och bara undertecknade med ”Marie Antoinette de France”. Så undertecknade hon aldrig sina brev. De som kände henne privat visste att hon alltid skrev under sina brev med sitt dopnamn; när hennes namn behövdes på nån som gällde hennes land så skrev hon ut hela sitt namn. Halsbandet hade inte heller inte nått fram till henne, och mötet i slottsträdgården var uppenbart bara en fantasi.
Först i oktober år 1793 fick Marie-Antoinette sin rättegång. Hon anklagades även för måttlöshet, girighet och värst av allt likgiltighet - och sexuella övergrepp på sin äldste son. Då hon vägrade att ens tala om dessa anklagelser och dessutom vädjade till alla mödrar, fick hon opinionen med sig. Detta irriterade naturligtvis domstolen, och kanske var det just därför den valde att döma även henne till döden. Den 16 oktober 1793 stiger hon upp på schavotten och råkar då trampa bödeln på foten. Hennes sista ord blir: - Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.
Litteratur om händelsen
En modern historiker, Sara Maza, skriver i The Diamond Necklace Revisited från 1991, att Marie-Antoinettes fullständiga oskuld var uppenbar men att standardredogörelsen för affären betraktade henne som skyldig” Därför att så många människor ville tro på hennes skuld. Men den fylligaste och mest objektiva studien är alltjämt The Queen's Necklace av Frances Mossiker, först utgiven 1961 där de olika samtida redogörelserna jämförs sida vid sida.
Litteratur
- Marie Antoinette av Fraser, Antonia,
- Drottningens Halsband av Frances Mossiker
Filmatisering
- Farlig intrig, (The Affair of the Necklace.)
