Häxa

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Häxor)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Under halloween är häxor en vanlig figur att klä ut sig till.
En bild över de häxbränningar som skedde under sent 1500-tal.
En bild av Fransisco Goya som föreställer häxor.

En häxa är en person som tros ha övernaturliga, magiska krafter. Magi existerar i varierande grad i olika trossystem runt om i världen. I västvärlden en häxa var i folktron en trollkunnig kvinna. En manlig motsvarighet kallades vanligen trollkarl. En häxa eller en trollkarl var en person som enligt kyrkan hade försvurit sig till Satan och regelbundet mötte honom och lärde sig magi av honom. Till sin hjälp hade de bl. a. en trollstav och lämplig trollformel. Enligt tron kunde en häxa få kor att sina, ge missväxt, kasta besvärjelser, förvandlas till djur och bota. Under vissa perioder såg samhället/kyrkan häxor som ett hot. I dessa tidsperioder förföljdes häxor, så kallad häxjakt. Det kunde även handla om så kallade kloka gummor och kloka gubbar. En klok gumma ansågs kunna hjälpa och bota de sjuka.

Innehåll

Häxjaktens historia

Vista-xmag.png Detta avsnitt är en sammanfattning av Häxjakt

År 506 påbjöds att alla trolldomsböcker i Frankerriket skulle brännas. 790-99 kungjorde Karl den store att siare, spåmän och besvärjare skulle bli kyrkans slavar. Snart därpå meddelade ärkebiskop Agobard av Lyon (d. 841) att folk trodde på väderhäxor som blev betalade av människorna i sagolandet Magonia för att förstöra skörden med hagel, som Magonias skepp sedan hämtade. Han tillade: "Kristna tror numera på vad inte ens hedningarna trodde på". Men trots detta den kristna kyrkan förföljde inte systematiskt häxor än. Häxjakt förekom inte i stor skala förrän 13 och 1400 talet som började i Frankrike och Schweiz.

1398 definierade Parisuniversitetet att djävulspakt var en förutsättning för trolldom och "vidskepelse". De ansåg att kvardröjande dyrkan av hedniska gudar av de slag som Pierina de Bugatis stod för, var ett personligt kätteri. Vissa historiker tror att häxjakten bottnade i dåtidens nya tankar kring häxornas makt och dess källa, nämligen tanken att häxorna får sin makt från djävulen.

De första rapporterna om djävulsdyrkan och häxsabbater kom från Frankrike år 1222. Den första häxhysterin bröt ut i Valais i Savoyen 1428. Från 1441 har man den äldsta avbildningen av en häxa på kvast, men häxjakten godkändes inte av kyrkan förrän år 1484.

1487 gavs ut en bok, Malleus Maleficarum, "Häxhammaren", om hur sådana skulle gå till. Två dominikanska inkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer skrev boken. Den är den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Den användes inom både protestantiska och katolska områden. I boken beskrivs bland annat hur bekännelser skall framtvingas, inklusive i vilken ordning tortyr och utfrågning skall användas och rödglödgat järn rekommenderas som hjälpmedel.

Häxprocesser är alltså inget medeltidsfenomen; enstaka trolldomsfall kan ha förekommit under medeltiden, men det verkliga häxjakten började inte förrän i slutet av 1400-talet, och de sista domarna sträcker sig ända fram till början av 1800-talet. Den värsta tidsperioden var de femtio åren mellan 1580 och 1630. Från mitten av 1600-talet blev de färre och färre och allt fler anklagade blev frikända.

I England avrättades de sista häxorna 1716, Mary Hicks och hennes dotter Elizabeth. I Tyskland var Helene Curtens och Agnes Olmanns de sista häxorna som dödades 1738. Den sista häxan i Schweiz, Anna Göldin, avrättades så sent som år 1782. Barbara Zdunk, (1769-1811), dog 1811 i Preussen och var troligen den sista person i Europa som blev lagligt dömd och avrättad för häxeri. Man uppskattar det totala antalet offer till förföljelserna mellan 40 000 och 100 000 människor.

I Europas kolonier är häxprocessen i Salem år 1692 i nuvarande USA mest känd - den första häxan i Amerika avrättades dock redan 1647.

Häxjakten varierade mycket mellan Europas länder, och Vatikanen hävdade år 2000 att generellt var värre[källa behövs] i protestantiska länder än i katolska; i Spanien, Portugal och Italien avrättades mycket få häxor. De länder som avrättade flest häxor var Tyskland, Frankrike, Schweiz och Skottland. Den region i Europa där häxjakten var i särklass värst var dock i de södra delarna Tyskland, som var katolska; här utspelades massavrättningar med hundratals avrättade i varje process: Bland dessa katolska mässhäxprocesser kan nämnas häxprocessen i Würzburg 1626-31, som räknas som en av mänsklighetens värsta; processen i Trier 1581-93, som sköttes av jesuiterna, och Häxprocessen i Fulda 1602-06, som var ett led i motreformationen. Dessa skedde dock inte i katolska länder, eftersom det var fråga om självstyrande katolska stift och städer och inte om nationer i formell mening.

De katolska länder som avrättade flest häxor var just Frankrike och Polen, som inte hade inkvisition; i länder som Spanien, där man hade inkvisition, brändes mycket få häxor, men i gengäld avrättades där många människor för kätteri.

Den traditionella häxan i Europa var en fattig gammal kvinna, men även unga, förmögna kvinnor och män kunde anklagas. De flesta häxor var kvinnor, men även män föll offer för häxprocesserna. På Island och i Finland var rent av de flesta häxor män. Generellt även om kvinnor var i majoritet, så fanns det nästan alltid en minoritet män i häxprocesserna.

Avrättningsmetoder

Vi tänker oss nu att alla häxor blev brända levande på bål, men även avrättningsmetoden skilde sig mellan länderna i Europa. Häxor kunde bli både hängda och brända, och det sistnämnda straffet användes mest för häxor som ansågs allra värst.

I England blev häxor vanligen hängda, men i Tyskland och Frankrike var det vanligt med de traditionella häxbål så som vi nu föreställer oss dem.

Häxprocesser i Sverige är inte representativa i fallet; i Sverige avrättades häxor en mycket kort tid - förutom några enstaka ströfall, som det mot Elin i Horsnäs 1611, avrättades nästan alla häxor i Sverige under Det stora oväsendet 1668-1676, vilket skilde sig från resten av de häxbrännande länderna - dock var de svenska häxprocesserna uppmärksammade och ledde till nästan 300 människors död.

De mest berömda svenska "häxorna" var Märet Jonsdotter, systrarna Anna och Britta Sippel och Kapten Elin. I Sverige var straffet också milt i jämförelse med andra länder, då häxorna här blev halshuggna innan de brändes; åtminstone under den stora häxpaniken mellan 1668 och 1676 finns det bara ett enda bekräftat fall då en häxa brändes levande; Malin Matsdotter i Stockholm år 1676. I de svenska häxprocesser som inträffade före år 1668, ska det också ha funnits fall av personer som brändes levande på bål, bla under i Häxprocessen i Finspång under häxjakten i Östergötland på 1610-talet, men de svenska fall där "häxor" bränts levande på bål torde ändå aldrig ha varit mer än en knapp handfull.

I Norge och Danmark brändes åtskilligt fler häxor än i Sverige, och också under längre tid, dessutom var straffen här också värre, då de ofta brändes levande; i Norge vid en påle, i Danmark vid en stege som sedan vältes i elden. De mest berömda häxorna i Norge var Anne Pedersdotter och Lisbeth Nypan och i Danmark Anne Koldings och Maren Spliids.

Häxor idag. Allmän uppfattning

I dag finns många kvinnor och män som kallar sig häxor. Dessa människor ägnar sig av olika former av pseudovetenskap och andlighet. Exempel är månmagi, blodsmagi, spådomar, andekontakt och örtmagi. Dagens häxor är ofta inte så väl sedda, delvis på grund av den traditionella uppfattningen att häxor skulle vara onda, vilket inte stämmer överens med dagens häxor som använder sig av vit magi, alltså god magi.

Häxor inom nyandligheten

I dag finns det människor som kallar sig häxor. Dessa kvinnor och män försöker finna tillbaka till en andlighet som baserar sig på naturens rytmer, jordens växtlighet, död och uppståndelse nästa vår. Som iakttar naturen och försöker finna likheter i naturen som i människokroppen med det yttersta målet att återfinna en balans med jorden som håller på att gå under av exploatering. Detta innebär även en öppenhet för de krafter i växter, månen och annat som kyrkan och därmed samhället så länge förnekad och förvägrat människor och i synnerhet kvinnor som så självklart återfinner sina exv. mentruationsrytmer i månens rytmer (13 av varje pr. år). Att kalla sig häxa kan vara tveksamt av två anledningar: att ordet har en negativ klang, att ordet inte har använts av de kvinnor och män som brändes på bålet, utan har varit ett nid-ord myntat av förföljarna.

Under 1900-talet har det uppstått häxrörelser, som betraktar sig som religioner, alltså religioner där utövarna kallar sig häxor. En av de största häxreligionerna är Wicca.

Se även

Referenser

Personliga verktyg