Från Rilpedia

Gårdsrätt, en samling rättsnormer, som ursprungligen gällde på kungliga slott och senare även på adelns borgar och gårdar. Dessa innehöll huvudsakligen disciplinära bestämmelser, men även fastställda straff för olika brott. Dessa straff var hårdare än i den allmänt gällande rätten. Denna typ av rättssamlingar finns såväl för Sverige som för Danmark och Norge.

Sveriges äldsta gårdsrätt hänförs till Magnus Erikssons regering (1319-63) och Danmarks till Erik av Pommern (1396-1439). Den äldsta norska rättskällan av detta slag är känd under namnet "Konung Hakons Borgararéttr" och härrör antagligen från Håkon V Magnussons tid (1299-1319). Vad gäller dessa rättskällors ursprung och inbördes förhållande, har de sannolikt från början varit privata samlingar och att till grund för dessa legat en gammal svensk samling. De fick sedermera officiell stadfästelse av en och annan kung; Erik av Pommern bekräftade gårdsrätten både för Sverige och för Danmark i början av 1400-talet.

Om man bortser från de gamla hirdlagarna, kan gårdsrätterna betraktas som de äldsta källorna för nordisk militärlagstiftning. Under 1500-talet gjordes en tydlig åtskillnad mellan krigslagstiftningen och gårdsrätterna, men de senare fick i stället en ny betydelse som rättskällor för adelns husdisciplinära myndighet på slott och gårdar. Redan i den förut nämnda Eriks av Pommern gårdsrätt sägs, att den skulle få tillämpas av biskopar, riddare och svenner, som tillhörde rådet, såväl som av konungens hovmän och ämbetsmännen. Och den gårdsrätt, som Fredrik II år 1562 utfärdade för Danmark och Norge, fick även adeln tillämpa på sina borgar, varigenom den erhöll makt att tämligen godtyckligt förfara mot sina undersåtar, en makt, som den danska adeln behöll ända till senaste delen av 1700-talet.

Även i Sverige utfärdades under 1500- och 1600-talen flera kungliga gårdsrätter, från Gustav Vasas gårdsrätt år 1544 till och med Karl X Gustavs hovartiklar år 1655, som gällde konungarnas hovtjänare och hertigarna, vilka vid sina slott och gårdar tillämpade gårdsrätter som de de själva utfärdat. Den svenska adeln eftersträvade dock förgäves förmånen att få tillämpa de kungliga gårdsrätterna vid sina gods. Först vid slutet av Karl XI:s förmyndarstyrelse lyckades adeln, år 1671, genomdriva en särskild gårdsrätt eller husdisciplin, enligt vilken adeln kunde straffa sitt tjänstefolk med böter, kroppsstraff och fängelse vid vatten och bröd. Denna gårdsrätt upphävdes dock redan år 1675, eftersom de ofrälse stånden motsatte sig densamma.

Den jurisdiktion, som grevarna tidigare kunnat utöva inom sina grevskap, försvann då dessa förläningar genom reduktionen indrogs. I slutet av sin regering (1692) upphävde Karl XI även den särskilda domsrätt, i form av hals- och handrätt samt borgrätt, som genom särskilda privilegier tillerkänts innehavarna av vissa gods. I de adliga privilegierna av 1719 fick adelsmannen rätt att låta näpsa sina bönder och tjänare för små förbrytelser, uppstudsigheter och försummelser, samtidigt som en gårdsrätt och husdisciplin utlovades. Denna kom dock aldrig till stånd, och bestämmelsen om detta ströks i 1723 års privilegier även om adelns rätt att näpsa sina bönder och tjänare behölls.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).