Från Rilpedia

sir Gilbert Elliot, 1:e earl av Minto, son till Gilbert Elliot, baronet av Minto, far till Gilbert Elliot, 2:e earl av Minto; skotsk statsman, född Edinburgh, Skottland, 1751, död Stevenage, England, 1814, blev 1776 medlem av underhuset, där han slöt sig till whigpartiet och utmärkte sig som ivrig anhängare av Fox och Edmund Burke.

I samförstånd med den sistnämnde började Elliot anfallen på Warren Hastings genom att 1787 genomdriva dennes väns, överdomaren sir Elijah Impeys, ställande under åtal för (förment) orättvisa domar. Från Fox skilde han sig 1793 till följd av dennes välvilliga politik mot franska revolutionen. Elliot var november-december 1793 brittisk regeringskommissarie i Toulon och 1794-1796 vicekung över Korsika, vilken ö han ville göra till medelpunkten för den brittiska sjömaktens övervälde i Medelhavet.

1799 blev Elliot, som året förut upphöjts till peer (baron Minto), brittisk minister i Wien och arbetade där förgäves på att förmå Österrike till energisk krigföring Napoleon. Återkallad 1801 efter freden i Lunéville, sändes Elliot 1807 som generalguvernör till Indien med kompanidirektörernas bestämda order att föra en sparsam noninterventionspolitik.

Omständigheterna nödgade honom emellertid att i stället sätta den angloindiska diplomatin i rörelse i grannländerna Afghanistan och Persien samt hos emirerna i Sindh och Ranjit Singh i Lahore för att motarbeta Napoleons anfallsplaner mot det brittiska väldet i Indien. En rad av fördrag avslöts 1808-1809, och mot fransmännens nederländska allierade organiserade Elliot flera erövringsexpeditioner, varunder Moluckerna och Java intogs 1810-1811. Han hemkallades 1813 och upphöjdes då till viscount Melgund och earl av Minto, men dukade redan följande året under för en vid fälttåget på Java ådragen sjukdom.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).