Från Rilpedia

Gaskromatografi (eller GC) är en kemisk analysmetod som används för att separera kemiska föreningar i ett prov. Det är en typ av kromatografi där den mobila (eller rörliga) fasen är en gas, antingen vätgas, helium eller kvävgas. Den vanligaste formen är kapillär-GC där den stationära fasen utgörs av en kiselpolymer som belagts på väggarnas insida i långt och smalt glasrör (en kapillär) som kallas kolonn. En typisk kapillärkolonn är 30 m lång och har en innerdiameter av 0,25 mm. Stationärfaslagret som sitter på innerväggarna har en typisk tjocklek på 0,25 um. En kapillärkolonn kan dock variera i längd från några meter upp till 100 m och innerdiametern mellan 0.10 - 0.53 mm beroende på den typ av analys som skall utföras. I s.k. packad GC har den stationära fasen belagts i ett tunt lager på kiselpartiklar (silika (SiO₂)) som packats i ett glas- eller stålrör. En sådan kolonn kan ha en längd av 0,5-1 m och en innerdiameter av ca 1-2 mm. Kapillär-GC har en mycket större förmåga att separera ämnen jämfört med packad GC. Packad GC används främst för att separera gaser.

Analyterna (de kemiska föreningar man vill separera/analysera) fördelar sig mellan den stationära fasen och den mobila fasen. De transporteras genom kolonnen av den mobila fasen och står still när de befinner sig i den stationära fasen. Beroende på de kemiska och fysikaliska egenskaperna hos de olika analyterna vandrar de genom kolonnen med olika hastighet. Ämnenas hastighet med vilken de vandrar genom kolonnen beror på deras kokpunkt och ångtryck, vilket i sin tur bl.a. bestäms av deras molekylmassa och polaritet. När analyterna når kolonnens mynning detekteras de med någon form av detektor och identifieras elektroniskt. Man kan också koppla gaskromatografen till en masspektrometer och på så sätt kan man få masspektra på de substanser som separeras i gaskromatografen. På så sätt kan man få en mycket säker identifiering av substanserna.