Funktionalism (arkitektur)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Funktionalism (av latin: fungor, "utföra", "fullborda"), vardagligt även funkis, stil inom arkitektur, stadsbyggnadskonst och formgivning främst under 1920- och 30-talet. Benämningen används ibland för hela den moderna epoken fram till postmodernismens genombrott under 1970-talet. Funktionalismen var en av modernismens olika yttringar. Arkitekter runt om i världen började under 1920-talet använda helt nya formspråk och förkastade därmed helt traditionellt arkitekturtänkande och de historiska stilarna. Hus skulle enligt de funktionalistiska doktrinerna utformas helt och hållet utifrån sin funktion; att som tidigare komponera och smycka ut fasader med klassiska förebilder ansågs förlegat. De nya husen fick släta, ljusa, oftast putsade och odekorerade fasader, platta tak och lådaktiga volymer uppbyggda av grundläggande geometriska former (kub, rätblock, cylinder etc).

Bauhaus-skolan i Dessau, ritad av Walter Gropius på 1920-talet.
Villa Tugendhat i Brno av Mies van der Rohe.
Ett av Le Corbusiers hus i Weißenhofsiedlung
Gatuvy i Weißenhofsiedlung, med radhus av Mart Stam till vänster
Parhus i Weißenhofsiedlung ritat av Josef Frank (1927)
Villa i Södra Ängby, Stockholm, troligen ritad av Edvin Engström 1938.
Kolgahuset, Malmö ritat av Carl-Axel Stoltz 1934.
Tekniska Högskolans Studentkårs kårhus i Stockholm ritat av Sven Markelius och Uno Åhrén (kallat Nymble).
Helsingborgs konserthus, ritat av Sven Markelius.
Funktionalistiskt flerbostadshus i Malmö, ritat 1938 av Tage Møller.

Innehåll

Historik

Flera historieskrivare har betraktat den moderna funktionalistiska arkitekturen som den fulländade slutpunkten i en lång arkitekturhistorisk utvecklingskedja, och modernismens rötter har sökts på olika håll i försöken att kartlägga dess uppkomst. Beroende på vilken arkitekturhistoria man läser framträder olika utvecklingslinjer. De som skrev den nya tidens arkitekturhistoria var ofta själva övertygade modernister. Man sökte sig bakåt i tiden efter både skriftliga och formmässiga uttryck som överensstämde med funktionalisternas ideal. Louis Sullivans devis Form Follows function brukar framhållas som en viktig inspirationskälla för funktionalisterna. Till pionjärerna från tiden omkring sekelskiftet 1900 brukar man också räkna exempelvis Charles Rennie Mackintosh i Skottland, Otto Wagner i Österrike, Peter Behrens i Tyskland, Auguste Perret i Frankrike, Frank Lloyd Wright i USA.

Förgrundsgestalter

De tyska arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe var tillsammans med schweizaren Le Corbusier den tidiga modernismens främsta företrädare och förespråkare. Gropius var under 1920-talet ansedd som en av Tysklands ledande arkitekter. Han hade gjort sig bekant då han i funktionalistisk stil 1911 ritat en skolästfabrik i Alfeld an der Leine söder om Hannover. På 1920-talet ledde han en ”anti-akademisk” experimentell skola, först i Weimar och senare i Dessau som kallades Bauhaus.

Mies van der Rohe var 1927 organisatör av bostadsutställningen Die Wohnung i Stuttgart, den funktionalistiska moderna arkitekturens första stora manifestationer. Den kom att bli känd som Weissenhofutställningen efter platsen där den ägde rum. Utställningshusen var permanenta och hade ritats av de främsta funktionalistiska arkitekterna från flera olika länder.

En av deltagarna på Weissenhofutställningen var Le Corbusier. Han hade 1925 vid den stora arkitektur- och konsthantverksutställningen i Paris fått stor uppmärksamhet med en paviljong som kallades Esprit Nouveau. Några år senare uppfördes ett av hans mest berömda hus utanför Paris, Villa Savoye, en ultramodern skapelse som väl speglade arkitektens ideal som exempelvis handlade om att hus skulle vara upplyfta på pelare, ha takterrass, fri planlösning och fönsterband. Le Corbusiers skrifter och byggnader kom att bli mycket betydelsefulla som inspirationskällor för arkitekter runt om i världen.

När nazismen före och under andra världskriget hindrade utvecklingen i Tyskland och de ockuperade nordiska länderna, kunde rörelsen arbeta vidare i Sverige[1]

Sverige

I Sverige började de nya strömningarna uppmärksammas i mitten av 1920-talet. Den som först introducerade idéerna var Uno Åhrén som hade imponerats av Le Corbusiers Esprit Nouveau-paviljong 1925 i Paris. Åhrén skrev flera positiva artiklar om den nya arkitekturen och han kom att bli rörelsens främste ideolog i Sverige. Åhrén medverkade också vid Stockholmsutställningen 1930, ett arrangemang som brukar betraktas som funktionalismens genombrott i Sverige. Chefsarkitekt var Erik Gunnar Asplund och han utformade lätta transparenta utställningspaviljonger i funkisstil.

1928 ritade Sven Markelius tillsammans med Åhrén kårhuset vid Tekniska Högskolan i Stockholm, vilken var den första större offentliga funktionalistiska byggnaden i Sverige. Han var också arkitekten bakom Helsingborgs konserthus som stod färdigt 1932.

I Sverige fanns även en mera radikal grupp bestående av arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och konsthistorikern Gregor Paulsson som betraktade funktionalism inte bara som ett arkitektonisk uttrycksmedel utan även som en livsstil. Sina radikala idéer publicerade de 1931 i debattboken “acceptera“. Även Alva och Gunnar Myrdals “Kris i befolkningsfrågan” fångade upp tidens radikala idéer[2].

Form och ideologi

De funktionalistiska idéerna omfattade strängt taget ett program för att förändra världen, från samhällssystemet till stadsplanering, arkitektur, möbler och vardagsföremål i hemmet. Det fanns en stark tilltro till utveckling och framåtskridande. Bilden av framtiden var ljus och positiv. Tankarna byggde på övertygelsen att man genom rationellt tänkande och logisk problemlösning skulle kunna skapa bättre levnadsvillkor för människorna. Många funktionalistiska arkitekter stod politiskt på vänsterkanten och menade att yrkeskåren borde ta ett större socialt ansvar. Arkitektens uppgift skulle främst vara att arbeta för att alla människor fick en god bostad och en bra livsmiljö.

I enlighet med strävandet efter saklighet och strikt ändamålsenlighet behövde man inte smycka ut byggnadernas fasader. Att ornamentera ansågs inte bara vara onödigt utan också falskt och sentimentalt. En funktionalistisk etik växte fram där anspelningar på historisk arkitektur och utsmyckningar var förbjudna. Maskiner och båtar kunde fungera som förebilder eftersom de utformades ändamålsenligt utan utsmyckning.

För att få in mycket ljus i lägenheterna var idealet var att bygga så kallade smalhus, det vill säga hus som bara var åtta meter djupa. Samtidigt strävade man efter att göra fönsterytorna större och de traditionella spröjsarna som inte fyllde någon funktion försvann. Lägenheterna skulle helst ha balkonger och för att skapa ytterligare möjligheter att vistas utomhus byggde man ibland takterrasser, vilket man menade var ett bättre sätt att utnyttja taken, jämfört med traditionella lutande sadeltak.

Med de helt släta och odekorerade putsytorna ville man också frammana ett industriellt byggande. Hus skulle helst inte längre byggas på traditionellt sätt utan kunde betraktas som strukturer som tillverkades och monterades maskinellt. De helt släta fasaderna bidrog till att husen fick en mer immateriell och okroppslig karaktär; väggar blev till ytor istället för murar, något som förstärktes av att fönstren ofta placerades i hörnen. Olika funktioner lokaliserades gärna i mer eller mindre fristående byggnadsdelar vilket kunde resultera i asymmetriska och uppbrutna byggnadskroppar som återspeglade planlösningen.

Stadsplanering

De moderna arkitekterna var kritiska till miljön i de stora industristäderna där tung förorenande industri blandades med bostäder och att staden borde delas upp i zoner för olika ändamål (zonering). Industri och arbetsplatser för sig, bostäder för sig och rekreationsområden för sig.

Många bostadskvarter i de stora städerna var mycket tätt bebyggda och lägenheterna mörka, trånga och opraktiska. Istället för att bygga i kvarter med hus längs gatorna på alla sidor förespråkades ett öppet byggnadssätt med så kallade lamellhus, det vill säga friliggande rektangulära byggnadskroppar som skulle placeras parallellt på ett visst avstånd så att solen skulle nå till alla lägenheter. Genom att studera solvinklar kunde man räkna ut det minsta avstånd som erfordrades beroende på hur höga husen var. Husen skulle placeras i ett parklandskap så att det fanns god tillgång till grönområden i bostädernas närhet. Målet var att skapa likvärdiga bostadsmiljöer för alla med god tillgång till ljus och luft.

Estetik

Funktionalisterna själva betraktade inte funktionalismen som en ny stil utan som en arbetsmetod: husen skulle formas genom teknisk och funktionell analys utan estetiska överväganden. Det ändamålsenliga var också "det sköna". Om funktionalismens skönhetsvärden skrev Åhrén 1926: Den är tillbakadragen, opersonlig och har [...] mycket litet av yttre kännetecken gemensamma med den fria konsten. Den är bäst när man inte alls tar notis om den.

Efterföljare

Stilriktningar aktuella på senare tid som starkt påverkats av funktionalismen kallas nyfunktionalism, nymodernism eller supermodernism.

Noter

  1. ↑ Södra Ängby, den vita staden, sida 13
  2. ↑ Ulrika Sax, Hammarbyhöjden, den vita staden under 50 år, sida 38-39

Exempel svenska funktionalister

Exempel på funkishus i Sverige

Se även

Litteratur

  • Boden, Christer, Modern arkitektur Helsingborg 1989
  • Funktionalismens genombrott och kris: svenskt bostadsbyggande 1930–80 Stockholm 1980
  • Eriksson, Eva, Den moderna staden tar form: arkitektur och debatt 1910–1935 Stockholm 2001
  • Råberg, Per, Funktionalistiskt genombrott: radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925–1931 Stockholm 1972
  • Rudberg, Eva, Stockholmsutställningen 1930: modernismens genombrott i svensk arkitektur Stockholm 1999
  • Rudberg, Eva Uno Åhrén: arkitekt och planerare Stockholm 1991
  • Söderqvist, Lisbeth Att gestalta välfärd Stockholm 2008
  • Tykesson, Tyke, Funkis i Malmö Lund 2005


v • d • r
Modern arkitektur
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Funktionalism_(arkitektur)"
Personliga verktyg