Från Rilpedia

?Fjällabb
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Vadarfåglar Charadriiformes
Underordning:	Måsfåglar Lari
Familj:	Labbar Stercorariidae
Släkte:	Stercorarius
Art:	Fjällabb S. longicaudus
Vetenskapligt namn
§Stercorarius longicaudus Auktor: Vieillot, 1819
Synonymer
Berglabb
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Fjällabb (Stercorarius longicaudus) är en långflyttande fågel som häckar cirkumpolärt i fjäll- och tundraområdet och som tillhör familjen labbar.

Innehåll 1 Utseende, och fältkännetecken 2 Utbredning, taxonomi och biotop 2.1 Taxonomi 2.2 Förekomst i Sverige 3 Häckning 4 Föda och beteende 5 Referenser 5.1 Noter 5.2 Källor

Utseende, och fältkännetecken

Fjällabben är en liten och slank labb med en storlek som en skrattmås som dock kan te sig större i flykten på grund av sina långa smala vingar. Den har en grov näbb som dock är kortare än kustlabbens. Den har en genomsnittlig kroppslängd på 35-41 cm, därtill tillkommer på adulta individer sommartid ett mycket långt och smalt stjärtspröt som mäter 12-24 cm, och den har ett vingspann på mellan 88-105 cm.^[1] På sommaren har den adulta fågeln mörk näbb och svart, ofta något glänsande, ansikte och hjässa. Huvudets sidor, nacken och halsen är vit eller mycket ljust gulaaktiga. Bröstets vita färgton övergår utan någon skarp gräns i bukens och undergumpens brungrå färgton. Ovansidan är brungrå och i flykten syns tydligt kontrasten mellan de närmast svarta vingpennorna och de brungrå armtäckarna. På vingundersidan saknas tydlig vit handbasfläck som hos kustlabb och bredstjärtad labb.

Juvenila fåglar förekommer i tre morfer: ljus, mellan och mörk. De två ljusare morferna har en gråare ton i fjäderdräkten än kustlabbens bruna. Den mörka morfen är mycket lik kustlabb men skiljs på flykt samt silhuett som är slankare, mer smalvingad och med ett mer utdraget stjärtparti där de centrala stjärtfjädrarna sticker ut 1-3 cm och är trubbigt avrundade i spetsen. På närmre håll syns även att den har en ljust blågrå näbbas i kontrast till den mörka näbbspetsen.

Fjällabbens flykt är lätt och nästan tärnlik. På häckningsplatsen ryttlar den ofta.

Utbredning, taxonomi och biotop

Fjällabben har en cirkumpolär häckningsutbredning kring tundra- och fjällområdena i de norra delarna av holarktis i Skandinavien, Ryssland, Nordamerika och Grönland.

Fjällabben är en långflyttare som om vintern lever pelagiskt och har en cirkumpolär utbredning i haven på södra halvklotet, främst utanför Sydamerikas södra öst- och västkust och Afrikas sydvästra kust i Sydatlanten men även i Antarktiska oceanen.

Taxonomi

• Stercorarius longicaudus longicaudus - nominatformen häckar i norra Skandinavien, och i norra Ryssland så långt österut som till floden Lena.
• Stercorarius longicaudus pallescens - häckar i Sibirien, från floden Lenas delta och österut till arktiska Nordamerika och Grönland.

Förekomst i Sverige

Den häckar tämligen allmänt i Sverige^[1] vid sjöar och myrar högt över trädgränsen på Norrlands och Lapplands kalfjäll. I övriga Sverige ses den sällsynt under flyttningen i maj och augusti-september och då främst utefter kusterna.

Häckning

Fjällabbspar är kända för att återvända till samma revir för att häcka.(Andersson 1976^[2]) Dock kan de hoppa över häckningen på grund av födobrist vilket medför att antalet häckande par varierar kraftigt från år till år. De ickehäckande paren uppsöker ofta sina gamla revir men dessa individer drar omkring mer och samlas ofta i flockar som kan uppgå till 70-80 individer.(Larsson 2007^[3])Tidigare har det beskrivits att fjällabben häckar i kolonier (Witherby 1965^[4]) men detta har visat sig vara felaktigt och man vet idag att den häckar solitärt i väl avgränsade revir.(Andersson 1976^[2])(Larsson 2007^[3]

Det är inte känt vid vilken ålder som fjällabben börjar häcka men exempelvis kustlabben genomför sin första häckning vid 3-5 års ålder.(Cramp & Simmons 1983^[5])

Fjällabben lägger sina ägg på marken vid tuviga fjällmyrar eller på torr, glest bevuxen mark utan något som helst bobygge. Kullen utgörs vanligtvis av 2 ägg som är mörkt olivgröna med bruna och grå fläckar. Äggen blir 50-60 mm långa och 37-40 mm breda. Födotillgången, av främst gnagare, förefaller även påverka hur många ägg de häckande labbarna lägger då det genomsnittliga antalet lagda ägg ökar under goda lämmelår.(Larsson 2007^[3]) Båda föräldrar ruvar äggen i snitt 23-25 dygn innan de kläcks.(Larsson 2001^[6])Under de allra första dagarna värms ungen eller ungarna i boet (Anderson 1971^[7])dock förekommer det att den först kläckta ungen lämnar boet redan innan den andra ungen kläckts eller är precis nykläckt.(Larsson 2007^[3]) Ungarna förflyttar sig sedan avsevärda sträckor från boet vilka kan uppgå till 300-500 meter på bara några dygn, upp till 800 meter om de bli störda, (Andersson 1976^[2]) och två ungar återfinns aldrig på samma plats. Detta är förmodligen för att minska risken för predation. Båda föräldrar tar hand om ungarna som är flygga efter i snitt 24-26 dygn.(Larsson 2001^[6])

Föda och beteende

Födan på häckningsplats består främst av lämmel och sork men även andra smådjur, fisk, insekter och bär. Under flyttningen så är de mer benägna att fånga sin egen föda istället för att stjäla från trutar och tärnor vilket de större arterna inom släktet gör.

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 166-167. ISBN 91-34-51038-9. 
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2} Andersson, M (1976) Population Ecology of the Long-tailed Skua (Stercorarius logicaudus Viell.), Journal of Animal Ecology, nr 45, sid 537-559
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2 3,3} Larsson, Rolf (2007) Fjällabbens (Stercorarius logicaudus) hemortstrohet - en studie av populationen i Stentjokk, Ornis Svecica, nr.17, sid 81-89
4. ↑ Whitherby, H. F., Jourdain, F. C. R. & Ticehurst, N. F. (1965) The handbook of British Birds, London
5. ↑ Cramp, S. & Simmons, K. E. L. (eds.): The Birds of the WesternPalearctic, Oxford University Press, Oxford 1983, Vol.III. 
6. ↑ ^{6,0 6,1} Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
7. ↑ Andersson, M. (1971) Breeding Behaviour of the Long-tailed Skua (Stercorarius logicaudus Viellot), Ornis Scand., nr.2, sid:35-54

Källor

• Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
• Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 166-167. ISBN 91-34-51038-9. 
• Larsson, Rolf (2007) Fjällabbens (Stercorarius logicaudus) hemortstrohet - en studie av populationen i Stentjokk, Ornis Svecica, nr.17, sid 81-89

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).