Från Rilpedia

Edward Kennedy "Duke" Ellington, född 29 april 1899 i Washington D.C., död 24 maj 1974 i New York City, New York, var en amerikansk framstående jazzmusiker, pianist och orkesterledare. Han var även verksam som kompositör och arrangör.

Duke Ellington föddes i Washington, D.C. och hans föräldrar, som tillhörde en tämligen välsituerad svart överklass, var noga med att ge honom en ordentlig uppfostran. Däri ingick också att få pianolektioner, som påbörjades vid 7-8 års ålder. Dock ägnade han sig i tonåren hellre åt baseboll än musik.

När han tillsammans med sin mor var på semester i en kustort, råkade han komma att lyssna på en pianist, som senare gav honom vissa tips när det gällde pianospel och Ellington började lära sig grunderna för hur man läser noter och fick hjälp att träna upp sina färdigheter i pianospelet. Han fick små speljobb på klubbar och kaféer i Washingtons omgivningar och tre månader innan han skulle vara färdig med sin yrkesskoleutbildning slutade han den och blev professionell musiker.

1917 bildade han sin första egen orkester och han tog tre viktiga steg mot självständighet. 1. Han flyttade från sina föräldrars hem, 2. han blev sin egen agent och 3. han gifte sig med Edna Thompson.

Hans popularitet växte sakta och så även hans orkester, som gjorde framträdanden på många av de exklusiva klubbarna i Washington. Genombrottet kom när orkestern 1927 fick ett engagemang på The Cotton Club i stadsdelen Harlem i New York, vilket ledde till radioframträdanden och skivinspelningar. Om Ellington har sagts att hans instrument i första hand var orkestern och hans arrangemang formade sig ofta till suggestiva tonmålningar. En lång rad förstklassiga - och i vissa fall stilbildande - jazzmusiker spelade i hans orkester, några av dem under mycket lång tid. Man kan nämna trumpetarna James "Bubber" Miley, Cootie Williams, Rex Stewart och Clark Terry, trombonisterna Joe "Tricky Sam" Nanton och Lawrence Brown, klarinettisten Barney Bigard, altsaxofonisten Johnny Hodges, tenorsaxofonisterna Ben Webster och Paul Gonsalves, barytonsaxofonisten Harry Carney och basisten Jimmy Blanton.

Under åren utvecklade Ellington även sitt pianospel och gjorde under de sista 15 åren av sitt liv flera skivinspelningar som pianist tillsammans med till exempel Louis Armstrong, John Coltrane och Charles Mingus.

Ellingtons orkester vann på 30-talet världsrykte och turnerade i bortåt 40 år över hela världen och uppträdde även vid ett flertal tillfällen i Sverige. Orkestern fortlevde en tid efter Ellingtons död, då under ledning av Mercer Ellington.

Diskografi i urval

• Black and Tan Fantasy (1927)
• Creole Love Call (1928)
• Mood Indigo (1931)
• Creole Rhapsody (1931)
• It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing (1932)
• In a Sentimental Mood (1935)
• Caravan (1937)
• Prelude To a Kiss (1938)
• C Jam Blues (1938)
• Concerto for Cootie (1940)
• Take the A Train (1941, komponerad av Billy Strayhorn)
• I Got It Bad and That Ain’t Good (1941)
• Don’t Get Around Much Anymore (1942)
• Harlem (1950)
• Satin Doll (1958 tillsammans med Billy Strayhorn och Johnny Mercer)

Dessutom ett antal sviter:

• Black, Brown and Beige (1945)
• Jump For Joy (1949)
• The Second Sacred Concert (1967)