Kyrkotonart
Från Rilpedia
Kyrkotonarter, också kända som modala skalor eller kyrkotonala skalor, är ett flertal tonarter och skalor som användes under medeltiden, och som är grunden för modal improvisation inom bland annat 50-taljazz och senare. Inom klassisk musik och konstmusik är dessa skalor ovanliga efter medeltiden, utan dur- och moll-tonarter har länge varit de dominerande.
Med tonförrådet enligt bilden definieras tonarterna:
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| Bess (B♭) och B.
|
| Se olika skrivsätt. |
- Jonisk, grundton C
- Dorisk, grundton D
- Frygisk, grundton E
- Lydisk, grundton F
- Mixolydisk, grundton G
- Eolisk, grundton A
- Lokrisk, grundton B
De innehåller med andra ord samma toner, men är förskjutningar av durskalan (jonisk). Kyrktonarterna är idag mer kända för musiker under ordet modus eller det engelska ordet mode.
Innehåll |
Användning inom modal jazzimprovisation
Harmoniserar vi skalan med hjälp av tersstapling, d.v.s. gör ackord av den, med fyra toner får vi att skalor passar till ackord enligt följande:
- C Jonisk, ackord: Cmaj7
- D Dorisk, ackord: Dm7
- E Frygisk, ackord: Em7
- F Lydisk, ackord: Fmaj7
- G Mixolydisk, ackord: G7
- A Eolisk, ackord: Am7
- Lokrisk, ackord: Bm7-5
Detta innebär att man i en musikalisk improvisation skulle kunna använda toner från den D-doriska skalan om ackordsföljden var: Dm7, Em7, Cmaj7, och en F-lydisk skala om ackordsföljden var Fmaj7, Am7, Em7.
Medeltida användning
Det bör dock iakttagas, att kyrkotonarternas användning som modus nyttjades framträdesvis före barocken (även senare 1500-talet), och man bör då snarare tala om centraltoner, eftersom de då fungerade i modal musik. Centraltonen kunde varieras i alla kyrkotonarterna med tuba- eller recitationstonen vilken kom tonarten att kallas plagal (centraltonen på skalans kvint utom i lokrisk; på kvarten), annars autentisk. Plagala kyrkotonarter benämns med prefixet hypo, ex: d hypodorisk (med centralton på a). Dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk är de kyrkotonarter som först börjar förekomma i musikhistorien. Jonisk (en föregångare till senare tiders durtonart) uppstod senare som en variant av de lydiska och mixolydiska tonarterna. Eolisk (en motsvarighet till moll) uppstod på samma sätt ur dorisk tonart. Lokrisk tonart, som förr var mer av en teoretisk konstruktion, används idag i bland annat jazz och viss form av hårdrock, då denna med sina många små intervaller (liten ters, förminskad kvint, liten sext och liten septima) är väldigt knepig för örat.
Det bör också nämnas, att t.ex. i antifonen i en psalmodi
kan ambitian
vara lägre en en kvints omfång, och det blir sålunda upp till tenortonen
att avgöra huruvida det rör sig om en plagal
eller autentisk kyrkotonart
.
Musikteoretisk analys
För att understryka skillnaden mellan tonart och skala kallas kyrkotonarterna ofta för kyrkotoner, och detta är belysande vad gäller deras användning som skala i tonal musik. Vid benämningen grundton (hos en tonal skala) medföljer möjligheten till real transposition, och man orienterar sig lättast då medelst att jämföra kyrkotonerna med rena dur- och mollskalor som blivit vanligare i tonal musik:
- Jonisk; durskala
- Dorisk; mollskala med högaltererad sext
- Frygisk; mollskala med lågaltererad sekund
- Lydisk; durskala med högaltererad kvart
- Mixolydisk; durskala med lågaltererad (dominant-) septima
- Eolisk; ren mollskala
- Lokrisk; ren mollskala med lågaltererad sekund och lågaltererad kvint
