Den spanska koloniseringen av Amerika

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Koloniseringen av Amerika
Brittisk kolonisering
Kurländsk kolonisering
Dansk kolonisering
Nederländsk kolonisering
Fransk kolonisering
Tysk kolonisering
Portugisisk kolonisering
Rysk kolonisering
Skotsk kolonisering
Spansk kolonisering
Svensk kolonisering
Skandinavernas kolonisering
Amerikas historia

Den spanska kolonisationen av Amerika var en av de största. Detta var tack vare flottan, som kallades armadan. Den italiensk-spanske Christoffer Columbus upptäckte Amerika 1492. Hamnstaden i Spanien från vilken handelsskepp och armada seglade ut från var Sevilla. Av det spanska imperiet återstår numera Kanarieöarna.

Innehåll

Columbus och hans efterföljare

Columbus landstiger på Hispaniola 1492
Huvudartikel: Christofer Columbus

Columbus upptäckte den Nya världen 1492, fast han trodde att det var Asiens östkust. Detta storverk måste utnyttjas. Det skedde genom fortsatta upptäckter, genom att ta den nya världen i besittning och genom att söka en väg till kryddöarna innanför det spanska maktområdet.

Stämningen bland folket sammanföll med regeringens strävan. Massorna greps av en verklig äventyrslust, förhäxades av högt spända föreställningar, av feberyra och trolska drömsyner. Det troddes allmänt, att i Nya världen låg guld och andra ädla metaller rent av på själva marken. Man ansåg, att det fanns ett särskilt guldland, ett "El Dorado", som det endast gällde att hitta. Tusen och åter tusen strömmade mot landet i väster på jakt efter lyckan. De kom inte som flitiga åkerbrukare eller beräknande köpmän utan med korset, svärdet och en tom penningpung, som riddare och rövare, som stolta, lättjefulla kastilianer, som snabbt ville bli rika och för sin själs välfärd förvärva nya undersåtar åt kyrkan. Så ställde de sig vid skeppsrodret, trängde fram genom urskogar och febersjuka sumptrakter och tog sig över bergsryggar som med isiga krön tornade upp sig framför dem. Det var många, som drog bort, men blott få nådde sina önskningars mål; de flesta omkom eller återvände hem med tärda, brutna krafter och krossade illusioner.

Girighet och egennytta underblåste alla lidelser: avundsjuka, hat och skändligt förräderi. Röjde man infödingarna ur vägen, så skonade man inte heller varandra för att skaffa sig själv en säker plats i det nya landet.

De första resorna

Spanjorernas första kolonier var belägna på Haiti, Hispaniola eller San Domingo. Från dessa öar spred sig sedan kolonisationen till de närbelägna öarna, först och främst Puerto Rico och Kuba och sedan vidare utmed Karibiska havets kuster.

Förutom de stora erövrarna Cortés och Pizarro, märks många andra personer. Den främste av dem var Balboa. Det var en företagsam adelsman med skulder upp över öronen, som, på en mot givna order företagen marsch tvärs över näset vid Darien, fick se en oerhörd havsyta, som man efter det kallar för Stilla havet. Hans framgång blev hans olycka. Han råkade i tvist med sin ståthållare, som även var hans svärfader. Denne lät med Pizarros hjälp ta honom till fånga och sedan avrätta honom.

Dessförinnan hade Alonso de Ojeda, som i Amerigo Vespucci fann en duktig medhjälpare, företagit tre färder till Sydamerikas norra kust och upptäckt Venezuela. Han begav sig ut på en fjärde resa, förlorade alla sina kamrater vilka föll offer för karibernas förgiftade pilar, landade med ett sjörövarskepp på Kubas kust, ställdes där inför rätta och dog i största armod.

Till det guldrika Veragua hade Nicuesa styrt kosan. Han tvangs att slå sig ned i Mellanamerikas ogenomträngliga sumptrakter. Svält och febrar fick hans skara att glesna. Med uppbjudande av sina sista krafter lyckades han sjöledes nå fram till Balboa, som emellertid vägrade honom att landstiga och tvang honom att i en usel farkost åter ge sig ut till havs, där han förolyckades.

Kuba, "Antillernas pärla", intogs av Diego Velázquez de Cuéllar, som 1511 styrde och ställde där som ståthållare. Hela ön inklusive indianerna fördelades mellan erövrarna. Men man fortsatte med upptäcktsfärderna. År 1517 styrde två skepp under Cordovas befäl västerut och fick sikte på Yukatan, som då beboddes av det talrika, högt utvecklade mayafolket. Nästa år upprepade Grijalva resan med ännu större maktmedel, for långt utmed kusten och nådde till våra dagars Veracruz och ännu längre, varigenom Mexiko upptäcktes. Det erhöll namnet "Nya Spanien".

När Cortez hade underkuvat landet, företog han utan särskild framgång ett fälttåg till Honduras. Andra har med liknande utgång sedan följt honom.

Redan 1513 begav sig Ponce de Leon norrut. Han nådde Floridas kust. Kolonisationen förhindrades av infödingarnas fientliga sinnelag, och vid ett nytt försök fick han 1520 plikta med livet. Även Narvaez fann döden vid ett försök att tränga fram i södra delen av Nordamerika. Något större framgång hade i början Hernando Soto, som, om än med svåra förluster, lyckades storma indianernas starkaste fästning. Men han dukade också under, efter att ha insjuknat 1541 i feber. Hans efterträdare Pedro de Alvarado, lyckades endast med de största ansträngningar återföra manskapet till "Nya Spanien". Rykten om stora guldområden förmådde 1540 vice-konungen av "Nya Spanien" Mendoza att sända Francisco Coronado med en liten här norrut i den så kallade Coronadoexpeditionen. Guld fann han inte, men han kunde konstatera, att nedre Kalifornien var en halvö. Han var också den förste vite man som fick se Grand Canyon, ett av de största naturfenomen i världen, han gick över vattendelaren mellan de båda oceanerna och tog sig över prärierna, ända tills en stor, mot öster rinnande flod tvang honom att göra halt. Man tror, att det var Arkansasfloden eller Missouri. Pineda utforskade norra stranden av Mexikanska golfen. Söder därom påträffade han en han en väldig vattenström, som indianerna på sitt bildrika språk kallade "vattnens fader", Mississippi.

Venezuelas kust nåddes först av Columbus och utforskades senare av Vespucci och de Ojeda. Orinocos mynning undersöktes av Nino, och de Solis nådde söder om Brasilien ända in i La Plata, "Silverfloden", men dödades av infödingarnas pilgift.

Cortez och Pizarro

När Grijalva 1518 landsteg i närheten av det nutida Veracruz, lyckades han i utbyte mot värdelöst bjäfs få guld, ädla stenar och konstföremål till ett värde av omkring 20 000 guldpesos. Det varmt åtrådda El Dorado föreföll vara upptäckt. Velázquez, ståthållaren över Kuba, beslöt genast att genom erövring säkerställa upptäckten. En flotta och en liten armé utrustades och ställdes under befäl av Hernán Cortés. Inom kort väcktes dock betänkligheter hos ståthållaren. Han förbjöd avfärden. Men Cortez lydde inte utan stack till sjöss med elva skepp och styrde hän mot det okända. Med några hundra man skulle han sedan komma att underkuva ett rike med många miljoner invånare; till råga på allt utan stöd av sina egna landsmän. Cortez var 33 år gammal när han började den färd som skulle göra hans namn odödligt.

Det mexikanska riket var Nordamerikas stormakt. Det ägde en ordnad centraliserad förvaltning, en hög kultur, kännetecknad av stora städer, utpräglat krigisk anda och oinskränkt konungadöme. Kungen var tillika den förnämste översteprästen. Ungefär 200 år tidigare hade det numera härskande folket, aztekerna, invandrat och underkuvat de äldre inbyggarne från hav till hav och höll dem med vapenmakt i tygeln. Därför fanns överallt stridiga krafter, vilket kom spanjorerna väl till pass och till stor del möjliggjorde deras erövring. De produkter, som landet med sina snötäckta vulkaner frambragte, var av skilda slag: majs, bomull, spansk peppar, kakao, vanilj. Invånarana var skickliga i framställningen av brokigt kattun, rikt utsirade bildhuggeriarbeten och guldarbeten. Deras höga pyramidtempel (teocalli) påminner om liknande byggnadsverk hos babylonier och egyptier. De stred med svärd av sten och kände inte till vare sig hästar eller eldvapen, vilket gav spanjorerna en stor överlägsenhet över dem.

Se huvudartikeln om Hernán Cortés.

Nya Spanien

Riket förvandlades till det spanska ståthållarskapet »Nya Spanien»; staden blev spansk statsegendom, och land och folk tilldelades erövrarna. Den förseelse, som expeditionens ledare hade gjort sig skyldig till, skyldes över av han förtjänster. Karl V, som gladdes över de skatter och konstslöjdalster, som Cortez skickat honom, utnämnde honom 1522 till ståthållare över Nya Spanien. I denna egenskap kom Cortez att med betydande förtjänst ingripa i förvaltningen och landets fortsatta utforskande. Han återuppbyggde huvudstaden på ett modernt och präktigt sätt, så att den redan efter tre år räknade 30 000 invånare. På det gamla gudatemplets plats reste sig nu en praktfull katedral. Cortez ordnade förvaltningen, införde odlingen av europeiska sydfruktträd, utvecklade bergsbruket och gynnade metallindustrin. Övertygad om att det fanns en genomfart från Atlanten till Stilla havet, föranstaltade han stora forskningsresor. Cortez företog flera färder till den västra oceanen, bland annat ett besvärligt fälttåg till Honduras. Men bara en enda gång, vid erövringen av Mexiko, stod lyckan honom bi. Han föll offer för andras avundsjuka och förtal samt misstroende från konungens sida. Ståthållarevärdigheten fråntogs honom, endast det militära befälet fick han behålla.

Två gånger begav han sig till Spanien i avsikt att föra sin talan. Han blev kyligt mottagen vid hovet och uppehölls åratal med obestämda förhoppningar, tills han 1547 dog i en by nära Sevilla – i likhet med Columbus nästan glömd; hans rykte hade fördunklats av Perus guldglans.

Från Nya Spanien utgick Coronado-expeditionen 1540 - 1542, som gick norrut och österut så långt som till Kansas.

Nya Kastilien (Peru)

År 1522 hade några spanjorer, som befann sig på en upptäcktsresa i Stilla havet, hört talas om ett rikt och mäktigt land långt i söder. I besättningen fanns Francisco Pizarro, tapper och obildad men med väldig handlingskraft. Sporrad av det nya budskapet, gjorde han upp en plan att göra efter Cortez bragd. Vid hans sida stod den sege, äregirige Diego de Almagro. Men utan tillgångar och rekommendationer, som de var, möttes de i början av ständiga svårigheter.

Detta enorma rike var det Pizarro ville störta. Djärvt överskred han Anderna och befann sig snart framför de peruanska tälten. På hans inbjudan infann sig den godtrogne Atahualpa med ett lysande följe i spanjorernas läger. Men den intet ont anande Inkan togs till fånga mitt bland hans folk. Ännu mera än i Mexiko förlamade det oförvägna våldet här folkets motstånd, -- nästan värnlöst underkastade det sig. Förgäves fyllde Inka-konungen det rum, där han satt fången, nio fot högt med guld för att återfå sin frihet. När Pizarro fått penningarne i sina händer, lät han ställa konungen inför en skenrättegång och avrättade honom. Huvudstaden Cusco plundrades, och en ny grundlades, "Tre konungars stad", som senare kallades Lima. Pizarros byte uppgick till mer än 4 1/2 millioner dukater. Då man hoppades vinna ännu större rikedomar söderut, bröt Almagro upp mot det nuvarande Chile. Fruktansvärda vedermödor övervanns, många människoliv gick förlorade, men det hett åtrådda guldet fann han inte. Sedan han återvänt, kom det till tygellösa våldsdåd och utpressningar, blodiga uppror uppstod bland infödingarne, vilda partistrider rasade bland spanjorerna, -- ett förvirrat rövardrama utspelades, i vilket ledarna dukade under: Almagro blev strypt, Pizarro mördad.

En egendomlig slump ledde till upptäckandet av jordens största flod. Detta står i samband med Perus upptäcktshistoria. I detta land utsändes Francisco de Orellana för att på ett skepp anskaffa livsmedel. Med sina femtio man råkade han 1541 in i området för en väldig vattenström. Han lät denna driva sig framåt, tills han genom det oerhört stora mynningsbäckenet nådde ut i öppna havet, där han av gynnsamma vindar fördes till Haiti. På sin färd utför strömmen hade han på stranden varseblivit en indianby, som beboddes endast av kvinnor med ljus hudfärg. Kvinnorna hade inte något manligt sällskap och var mycket krigiskt sinnade. Efter dem uppkallade han strömmen Amazonfloden.

Se huvudartikeln Francisco Pizarro.

Kolonialländerna

Vid Columbus död kände spanjorerna till de stora Antillerna, flertalet av de små, Bahama-öarna och en del av fastlandet runt det centralamerikanska havsområdet. De trängde djupare in i det inre av landet bara på ett ställe och det skedde just vid dess allra smalaste del. Här hade Balboa funnit den oerhörda världsdelens västra kust, när han kom från Sankt Maria del Antigua, som är den äldsta, mera varaktiga kolonien på fastlandet. Efter år 1519 uppstod vid en pärlrik havsbukt av Stilla oceanen staden Panama, dit några år senare även residenset för provinsen Castilla del Oro förlades. Därmed blev Panama en utgångs- och stödjepunkt för upptäckter och erövringar i södra Centralamerika och västra Sydamerika. Ett annat liknande centrum var Kuba. Genom expeditioner från Kuba blev Yukatans, Mexikos och södra Nordamerikas kuster kända och, i möjligaste mån, erövrade. Inom kort utvecklade sig staden Mexiko till ett tredje maktcentrum, som utvidgade sig söderut mot de närbelägna områdena, särskildt Honduras och Guatemala, norrut mot västra Nordamerika och halvön Nedre Kalifornien. Något undanskjutet blev Santo Domingo, varifrån uppmärksamheten huvudsakligen inriktades på de små Antillerna och Sydamerikas norra kust. Ännu alltjämt hoppades man att någonstans i de nya landområdena finna en genomfart, som från havet i öster förde till det västra.

Den mest lysande framtiden väntade det framskjutna Panama. Härifrån erövrade spanjorerna Costa Rica, där den förste spanske guvernören 1522 bosatte sig i Cartagena. Ett år tidigare hade hövdingarna Nicoya och Nicaragua mottagit dopet och erkänt den spanska överhögheten, vilket ledde till grundläggandet av städerna Granada och Leon. Alltjämt trängde man längre in, tills Centralamerika helt och hållet blivit spanskt. Det var också i Panama som Pizarro sammandrog sina stridskrafter för att erövra Peru. 1533 besattes Cusco, 1534 Quito, 1535 grundlades Lima, 1535 och 1536 erövrades Chile till Coquimbo, och 1539 intogs Bolivias högplatå.

Expeditionen från Santo Domingo hade omkr. 1520 grundat staden Santa Marta som medelpunkt för en provins med samma namn och likaledes öster därom staden Coro för provinsen Venezuela, vartill 1533 ännu längre västerut även kom Cartagena. En – naturligtvis falsk – sägen berättade om omätligt rika guldland, belägna söderut i hjärtat av kontinenten. Däremot fanns på det nuvarande Columbias fjällområde Muyskas eller Chibchas teokratiskt styrda förbundsrike. Det var Sydamerikas andra kulturstat, ett välmående och med stora naturliga tillgångar utrustat land. Dit nådde norrifrån, utmed Magdalenafloden, Quesada med ej fullt 200 man. Och för denna handfull främlingar dukade det inhemska väldet under lika lätt som förut Mexikos och Perus. Landet förvandlades till provinsen Nya Granada med Bogotá till huvudstad och Quesada som dess förste guvernör.

De tidiga försök, som satts i gång från Kuba i avsikt att erövra Florida och dess angränsande område, misslyckades fullständigt. En längre avmattningsperiod följde nu, så att spanjorerna först 1565 genom grundandet av St. Augustine fick fast fot där, sedan fransmännen gjort intrång på deras område.

Även östra delen av Sydamerika föll inom den spanska intressesfären, visserligen blott området kring La Plata-floden, som Solis och Sebastian Cabot upptäckt. I förhoppning att La Plata skulle möjliggöra en bekväm förbindelse med landen på andra sidan om Anderna, grundlade man 1535 Buenos Aires, som dock i början inte kunde hävda sin ställning. Under sin färd uppför floden grundade Irala 1536 staden Asuncion. Den har blivit utgångspunkten för den spanska kolonisationen i sydöstra delen av Sydamerika och har skaffat nybyggare åt det område, som efter floden erhållit namnet Paraguay, och givit upphov till befästa hamnplatser för att förmedla förbindelser med Atlanten. 1580 fick Buenos Aires nytt lyft som hamnstad vid La Plata-flodens mynning. Paraguay fick efter 1609 en egendomlig blomstring genom Jesuitorden, som där utbildade en präststat på teokratisk-social grundval, i vilken inga andra vita män än de, som var jesuiter, fick slå sig ned. År 1620 blev La Plata-området skilt fråm Paraguay som ett särskilt förvaltningsdistrikt.

Omkring 1600 sträckte sig det spanska maktområdet från Floridas kust i Nordamerika över Mexiko, Centralamerika och Antillerna som ett brett bälte längs Andernas kust- och högfjällsområde till Osorno, med en betydlig förskjutning österut i Venezuelas och La Platas flodland. Det sönderföll i två vice-konungars maktområden: Nya Spanien och Peru. Till det förra hörde sedan 1590 även Filippinerna och Marianerna, vilka Magellan upptäckt.

På grund av de geografiska beräkningarnas osäkerhet var det till en början tvivelaktigt, om dessa ögrupper rätteligen tillhörde den portugisiska eller den spanska maktsfären. Karl V lät frågan stå öppen, men Filip II utsände en flotta, vilken slog in på den västra sjövägen. I en åttaårig kamp, från 1565 till 1573, underkuvade spanjorerna infödingarna, som höll stånd mot dem bara i det inre av Mindanao.

Kolonialväsendet

Man kan fråga, vad Spanien till slutet av 1500-talet uträttat som kolonisationens pioniärmakt. Det saknades inte intresse och deltagande. Hågen för ridderliga äventyr, som tycktes ligga i blodet hos ättlingarna till de hjältar, som kämpat mot morerna, framträdde i hög grad, och emigrationen till kolonierna var betydande: omkring 1574 lär inemot 150 000 spanjorer ha levat i Nya världen. Men vad som här uppstod, var likväl endast, som en forskare kallat det, ett gammalt samhälle i en ny värld. Spanjorerna medförde till det jungfruliga landet bristerna i sin inhemska odling: i synnerhet den övervikt, som städerna hade i förhållande till landsbygden, ett missförhållande i Europa som gick tillbaka till romartiden. De åsyftade blott att roffa åt sig naturens skatter och fortast möjligt vinna rikedom för att med det vunna bytet återvända till Europa. Däremot tilltalades de inte av tanken att genom långsamt, målmedvetet arbete göra Amerikas jord odlingsbar och därute lägga grunden till ett nytt hemland. Endast Cortez har egentligen haft till ögonmärke ett varaktigt ekonomiskt besittningstagande av sina erövringar. De spanska ädlingar, som hoptals begav sig över dit, överlämnade vanligen åkerbruket och anläggandet av farmer åt missionärerna. Prästerna förstod genast, att ett vidsträckt fält här öppnade sig för deras anspråk, för deras maktbegär, som under hela medeltiden riktat in sig på att förvärva jordegendom. Missionen uppblomstrade i Amerika. Jesuitstaten Paraguay utgör ett talande bevis på de andliga ordnarnas förmåga. Ett visst mått av materiellt välstånd hos invånarna neutraliserades av deras fullständiga brist på självständighet. Varje egen impuls blev undertryckt. Andlig död är ännu i dag dessa områdens lott.

Redan tidigt utvecklade sig i Västindien och Nya Spanien fiendskap mellan statsämbetsmännen och officerarna, mellan civila och militärer. Ämbetsmännen valdes av princip inte ur den kreolska befolkningen, ur nybyggarfamiljerna, som under tidens lopp uppstått här, utan skickades samt och synnerligen över från moderlandet. Därför kände de inte de verkliga förhållandena och koloniernas behov, men lade framför allt an på att visa kreolerna sin makt. Men en kolonialutveckling utan självstyrelse är i längden otänkbar. Förmyndarväsendet dödade hos den inhemska befolkningen sinnet för det gemensamma bästa. Var och en tänkte blott på sig och sin egen fördel. Det var inget tal om att genomföra några demokratiska reformer. Det uppstod ingen medelklass; inom kort fanns det blott rika och slavar. Den, som det lyckades någorlunda väl för, ansträngde sig att spela señor. Kyrkor och kloster sköt som svampar ur jorden och bemäktigade sig jättestora områden, vars invånare behandlades som slavar. År 1640 överlämnade staden Mexiko en böneskrift till den spanske konungen, där staden begärde, att inget jordområde i fortsättningen skulle skänkas bort till de andliga samfunden, då i annat fall ingen jord skulle kunna förvärvas för privat räkning. Kyrkogodsen härute har man uppskattat till inemot 80 % av hela jorden. Främlingars rätt att slå sig ned och uppehålla sig i landet inskränktes det mesta möjliga; man ville allra helst hålla kätteriets pestsmitta på avstånd.

Staden Sevilla, dit den indianska förvaltningen var förlagd, hade nästan monopol på handeln med kolonierna. Dess manliga invånare begav sig ofta i sådant antal ut på havet, att staden på utländska resande gjorde intryck att vara bebodd av endast kvinnor. Handelssällskapens vinst var mycket stor, -- i genomsnitt förtjänade man 100–300 %, men genom hvilka medel! I stället för att vinna nya avsättningsorter i Europa inskränkte man införseln för att hålla priserna uppe och gjorde endast en Amerikaresa om året. På så sätt lyckades aldrig den transatlantiska handeln få någon lyftning. Under sin högsta blomstringstid uppgick den inte till mer än 27 500 ton per år. Koloniernas utsugning och smuggleri i stor skala utgjorde en cancersvult för den spanska sjöhandeln.

Slavhandeln

Ett annat ont var slavhandeln. Denna berodde på lättjan, grymheten och girigheten hos spanjorerna, vilka så snabbt förödde den inhemska befolkningen, att tillförseln av främmande arbetskraft redan från 1510 blev en inbringande affär. I början bedrev slavjägarna sina våldsdåd på de små Antillerna och på Floridas kuster; därpå utsträckte de sin verksamhet till Sydamerikas nordkust och ännu längre. För att förebygga den inhemska befolkningens utrotande var statsmakten tvungen att ingripa, men lyckades inte åstadkomma något nämnvärt resultat. Långt mera betydande än handeln med indianer blev den afrikanska slavhandeln. Den hade sitt ursprung från det portugisiska kolonialområdet, där införsel av afrikaner påbörjades redan 1460 från Guinea. Den fick sedermera ännu större omfattning när Las Casas på grund av humanitära skäl lyckades genomdriva ett förbud mot användande av infödda arbetare i de spanska kolonierna (1517). Det var i synnerhet genueserna, som lade under sig den nya förvärvsgrenen; spanjorerna tog nästan inte alls del i den skamliga handeln. Men engelsmännen fann den däremot inom kort så inbringande, att de lät de europeiska makterna i freden i Utrecht 1713 uttryckligen bekräfta deras rätt att driva handel med slavar. Mången engelsk patricierfamilj, som gärna framträder som ett mönster för förnäma tänkesätt och upphöjd vandel, har för grunden till sin förmögenhet att tacka de för dess räkning företagna människojakterna och omsättningen av den transatlantiska slavhandeln.

Guld och silver

Det förnämsta föremålet för exploateringen i de spanska kolonierna var och förblev de ädla metallerna. De lockade framför allt conquistadorerna, för deras skull utstod man de förskräckligaste faror till lands och sjöss. Inom kort tid lade också kronan sin hand på denna del av produktionen och förklarade den för kungligt monopol. Guldproduktionen blev emellertid inte så stor, som man i sina högt spända förväntningar hade hoppats, och avtynade snart alldeles. Utomordentligt givande visade sig däremot silvergruvorna vara, i synnerhet Potosis gruvor.

Man kan endast på ett ungefär uppskatta, hur mycket silver som strömmade till Europa under 1500-talet. I varje fall har Spanien skördat blott ringa välsignelse därav, ty penningarna anslogs till största delen till militära och ej till produktiva ändamål. De åtgärder, som araberna en gång vidtagit för att hjälpa upp lanthushållningen i Spanien, fick alltmer förfalla. Lika lite förmådde det spanska moderlandet utveckla någon självständig industri. Hela det sätt, på vilket importen av ädla metaller sköttes, var så förfelat som möjligt. En gång om året anlände silverflottorna: då uppstod för ett ögonblick en väldig rörelse, var och en sökte dra vinst av den begärliga frakten, penningarna rann bort, och under resten av året låg det ekonomiska livet nere i förväntan på nästa expeditions ankomst.

Det utländska guldet och silvret har över huvud taget medfört fördärvliga följder. I Spanien stego priserna oerhört och höll sig uppe på sin höjd, då det amerikanska silvret för länge sedan var slut. I stället för överflöd inträdde stagnation i köpenskapen, tillbakagång av handeln och fattigdom. Långt in i mellersta Europa gjorde sig följderna av denna omvälvning på penningmarknaden gällande.

Köpmän och hantverkare fick naturligtvis kännas vid kostnaderna för den ekonomiska kampen. De stora riksstäderna i Sydtyskland, som förlorat transithandeln, miste småningom sitt välstånd. Till och med i de tyska bondekrigen, i dessa betrycktes lidanden, hvilkas spannmålsförsäljning ej räckte till att betala arrendet till godsegaren, förnams ett genljud av de omvälvningar, som conquistadorerna orsakat. Men de nya, uppåtsträvande folken, holländarna och engelsmännen, byggde snabbseglande, lätta, för rov och överfall lämpade fartyg, med vilka de på öppna havet angrep den spanska armadans klumpiga, oformliga kolosser och plundrade dem på deras dyrbara laddningar, vilka de förde med sig till sina längre norrut belägna hemland, där de tjänade till att öppna nationella hjälpkällor.

Källor och externa länkar

  • http://runeberg.org/vrldhist/4/0066.html (Världshistoria – Människosläktets utveckling i stat och samhälle, i kultur och vetenskap, utgiven (1917-1921), [1] Band 4. (Svensk översättning och bearbetning av ett tyskt arbete som utgavs av Julius von Pflugk-Harttung).
  • http://runeberg.org/erofring/k04.html (Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling / 4. Mexikos eröfring (1892). [2] Otto Wilhelm Ålund )

Se även

Personliga verktyg