Blekinge
Från Rilpedia
| Blekinge | ||
|---|---|---|
|
||
| Landsdel | Götaland | |
| Län | Blekinge län | |
| Stift | Lunds stift | |
| Yta | 2 941 km² | |
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
150 325 51,1 inv/km² |
|
| Högsta punkt | Rävabacken 189,65 möh | |
| Största sjö | Halen | |
| Landskapsblomma | Ek (Kungsljus) | |
| Landskapsdjur | Ekoxe | |
| Fler symboler ... | ||
|
||
Blekinge är ett landskap i sydöstra Sverige. Blekinge har cirka 150 000 invånare och är, näst efter landskapen med något av storstadsområdena, landets mest tätbefolkade landskap. Blekinge kallas ofta för 'Sveriges trädgård' och har dessutom en skärgård.
Innehåll |
Administration
I likhet med andra svenska landskap saknar landskapet Blekinge egen administrativ betydelse. Landskapet överensstämmer dock helt och hållet med motvarande län, Blekinge län.
Historia
Blekinge var under flera hundra år gränsland mellan Danmark och Sverige. Omkring år 800 nämns att svearna skulle ha lagt landskapet under sig och att det skulle vara en del av Värend. Omkring år 1000 var hela landskapet under dansk kontroll. Landskapet var ofta skådeplats för sammandrabbningar mellan de båda länderna. Städerna och landsbygden brändes och skövlades av både svenska och danska trupper. Bönderna vid gränsområdet slöt ofta bondefred framför att själva gå ut i krig. Vid freden i Roskilde 1658 övergick Blekinge permanent till Sverige. Historiskt räknas Blekinge som ett av de så kallade Skånelandskapen, som omfattar områdena Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm.
Under den svenska stormaktstiden upplevde Blekinge en storhetstid. Karlskrona anlades ute på ön Trossö 1680 som en ny svensk marinbas och var trettio år senare rikets tredje stad med mer än 10000 invånare. Det skyddade läget i den blekingska skärgården där befästningsanläggningar enkelt kunde försvara platsen kombinerat med en rik tillgång på ek på fastlandet spelade in när man synade platsen för den nya marinbasen. Även Karlshamn grundades under samma tid medan de äldre etablerade städerna Ronneby och Sölvesborg somnade in. Karlskrona och Karlshamn låg i närheten av de medeltida handelsplatserna Lyckeby respektive Elleholm och ersatte därmed även dessa. Under 1700-talet var landskapet Sveriges mest urbaniserade med en fjärdedel av invånarna som bodde i städer. Därefter har landskapet upplevt en långsammare utveckling än övriga delar av riket och har ibland elakt kallats för "Sveriges baksida"
Geografi
Från det småländska höglandet vid en höjd av 130 till 170 meter över havet sänker sig landskapet mot såväl syd som öst ner mot Östersjön. Norra delen, "skogsbygden", är karg och mager med många berg och kärr, och skogarna där består huvudsakligen av barrträd. Den därefter följande "mellanbygden" med sina många små sjöar och vattendrag och ännu mera "strandbygden" har bördig jord och bär många lövträd, bland vilka boken gör sig gällande, och en rik undervegetation.
Vattendragens huvudsakliga riktning är sydlig. De högsta bergen finns i den nordvästra delen av landskapet, där de når en höjd av omkring 180-190 meter över havet. Den södra kusten är mycket sönderskuren och omgiven av en vidsträckt skärgård, i synnerhet vid den östra delen, utanför vilken finns även större öar.
Boafalls backe (177,56 möh) i Olofströms kommun räknades officiellt som Blekinges högsta punkt mellan 1837 och 2006. Vid kontrollmätning har man nu konstaterat att den korrekta lokaliseringen av landskapets högsta punkt är Rävabacken i byn Farabol (Olofströms kommun) med en höjd av 189,65 meter över havet. Denna plats invigdes 2006-08-12 som Blekinges högsta punkt vid en officiell ceremoni.
Städer
Vid Blekinges övergång till Sverige 1658 fanns i landskapet städerna Kristianopel och Ronneby, Flera tidigare städer, Avaskär, Elleholm, Lyckå och Sölvesborg hade tidigare under 1600-talet förlorat sina stadsprivilegier. Kung Karl XI anlade redan 1664 Karlshamn, på platsen för fiskesamhället Bodekull. Staden Karlskrona, som anlades som huvdbas för den svenska flottan, fick sina privilegier 1680. Privilegierna för Kristianopel och Ronneby drogs in. Sölvesborg fick nya stadsrättigheter 1820. När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft den 1 januari 1863 inrättades Karlshamn, Karlskrona och Sölvesborg som stadskommuner. Ronneby blev åter stad 1882. I samband med 1971 års kommunreform förlorade städerna sin rättsliga särställning. De fyra tätorterna är i dag i stället centralorter i kommunerna namngivna efter dem.
Större tätorter
De största tätorterna i landskapet enligt 2005 års tätortsavgränsning är:
| # | Tätort | Befolkning |
|---|---|---|
| 1 | Karlskrona | 32 606 |
| 2 | Karlshamn | 18 768 |
| 3 | Ronneby | 11 767 |
| 4 | Sölvesborg | 7 883 |
| 5 | Olofström | 7 382 |
Övriga orter
Härader
Några kända blekingar
- Ottilia Adelborg, konstnär
- Oscar Ahnfelt, väckelsesångare
- Bengt Berg, ornitolog, miljöpionjär
- Amelie von Braun, söndagsskolpionjär
- Horace Engdahl, litteraturvetare, svenska akademiens ständige sekreterare
- Fredric Henric af Chapman. skeppsbyggmästare
- Ernst Günther, skådespelare
- Pär Götrek, skriftställare
- Per Hasselberg, skulptör
- Per Svensson, skådespelare
- Per Ragnar, skådespelare
- Ragnar Jändel, författare
- Jonas Lundh, västmanlänning bosatt i Sölvesborg, konstnär och musiker
- Harry Martinson, författare
- Emil Melander, överste, KFUM-pionjär
- Peter Murbeck, väckelsepräst
- Fabian Månsson, författare
- Bengt Nordenberg, konstnär
- Louis Palander af Vega, amiral, upptäcktsresande
- Carl Axel Petri, Hovrättspresident, Statsråd.
- Mi Ridell, skådespelerska, sångerska
- Rune Andersson, industriledare, finansman
- Werner von Rosenfeldt, amiral, skald
- Sven Edvin Salje, författare
- Gunnar Serner, (Frank Heller), författare
- Gunnar Simonsson, konstnär
- Sam Stadener, biskop
- Jan-Öjvind Swahn, folklivsforskare
- Alice Tegnér, visdiktare
- Pehr Thomasson, folklivsskildrare
- Gunnar Torhamn, konstnär
- Katarina Mazetti, författare
- Hans Wachtmeister, generalguvernör
- Hans Wachtmeister, godsägare, riksdagsman
- Johan Bernhard Öller, präst, folklivsforskare
- Henrik Schyffert, komiker
- Peter Jablonski, världspianist
- Ola Lindholm!, chefredaktör Kamratposten, programledare, med mera
Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Se även
Externa länkar
|
|||||||
