Bikupa

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Moderna bikupor med ramar.
Bikupor av trä i Stripeikiai i Litauen
Bikupa av halm.

Bikupa är en konstruktion som används inom biodling för att husera tambin i, vanligen för att utvinna honung.

Innehåll

Funktion och typer

De äldsta formerna av kupor är förmodligen ihåliga trästockar där bina fick bygga fritt. Skörden av honungen gick till så att de samhällen som bedömdes mogna slaktades.

Stockkupa

Klostermunkar kunde ha speciella stockkupor från vilka man kunde utvinna honungen utan att bina dödades.

Halmkupa

Halmkupan är en utveckling av bikupan som är litet bättre, för såväl odlaren som bina, det är valfritt om bisamhället skall slaktas eller skattas. Halmkupans form har givit namnet kupa åt hela företeelsen att hålla bostad till tambin. Halmkupan fungerar så att tunna pinnar är genomstungna den flätade kupan, och bina bygger lodrätt ner från dem. Under halmkupan kan en platt träbotten finnas, eller en trälåda med kupan ovanpå, tunna pinnar här också, och den kan rymma mera honung. Halmkupan är mycket bekväm, då man skall omhänderta en svärm och kanske är trälådan under halmkupan, embryot till de moderna bikuporna. En typ av bikupa som användes söderöver var en specialdrejad lerkruka, den har förmodligen en parallell historia som de av halm. Samuel Linnaéus utarbetade ett system med halmkransar, som gav föränderlig storlek åt halmkupan.

Den moderna bikupan

Engelsmannen John Gedde publicerade sina rön, angående ett system av träaskar att hålla bin i, det var 53 år före Svensken Mårten Triewald, och skriften Nödig traktat om Bin som publicerades 1728, och de åttakantiga stapelbara askar, som rymdes i ett ytterhus.

Moderna bikupor har utvecklats sedan mitten av 1800 talet, de typer av bikupor vi känner idag har lösa ramar av trä eller plast, i en låda eller flera lådor. Ramen har förmodligen utvecklats i antiken, för att sedan glömmas bort, senare i industrialismens 1800 tal, kommer innovationer inom biodlingen som lösa, fyrkantiga ramar, ihopsatta av trälister, ukrainaren Prokopovitch. Bärlister för fyrkantsramarna, med bygganvisningar, preussaren Johann Dzierzon. Löstagbara lådor och lock samt funktionen av bigången, amerikanen Lorenzo Langstroth.

Dessa framsteg, men mest Langstroths bikupa från 1851, är grunden för de olika standards som blir till angående ramar och deras format. Ramkupan är skapad av dessa 3 innovationer, den utformas sedan i två riktningar, Trågkupan och Uppstaplingskupan. Trågkupans idé är huvudsakligen en låda med flyttbar vägg längst bak för att kunna ändra på utymmet för bina. Den så kallade Smålandskupan är en utvecklad trågkupa.

Uppstaplingskupans idé är att förändra antalet lådor som bina rymms i.Den är huvudspåret i rationella bigårdar i modern tid. Langstroths kupa står sig gott i modern tid, som en rationell uppstaplingskupa.

De ultramoderna bikuporna är av material, som inte absorberar vatten, samt är lätta. En vinst vid övervintring av bisammhällen som slipper dropp från taket. Om ramformatet hålls liten i skattlådorna är vinsten, skonsammare lyft, för biodlaren.

Alla bikupor med ramar Prokopovitsch, upphängda enligt Dzierzon och fritt utrymme runt om, bigången Langstroth, har lätt rörliga ramar som anpassats till redskapen som honungen utvinns med.

Varianter på ramformat till moderna bikupor

  • Svea
  • Halvsvea
  • Lågnormal
  • L-S
  • Halv L-S
  • Norsk
  • Halv Norsk
  • Wieslander
  • Langstroth
  • Farrer (3/4 Langstroth)
  • Dadant

Se även

Personliga verktyg