Bevarandebiologi
Från Rilpedia
Bevarandebiologi är en vetenskap som analyserar och utforskar hoten mot den biologiska mångfalden, samt effekten av föreslagna åtgärder. Den har sina rötter i ekologin, men skiljer sig från ekologin genom fokuseringen på bevarandet av biologisk mångfald, samt genom analys av metoder för bevarandet av biologisk mångfald. Till sin natur är bevarandebiologin en krisinriktad vetenskap. Biologen Andrew S. Pullin beskriver förhållandet mellan ekologi och bevarandeekologi som förhållandet mellan akut kirurgi och allmän vård, eller som förhållandet mellan statsvetenskap och krig.
Innehåll |
Historia
Historiskt sett har flera religioner, däribland kristendomen sett naturen som en resurs som finns till för människan att härska över. Nutida teologiska tolkningar har ersatt detta i flera fall, och flera kyrkor, däribland den svenska arbetar aktivt med frågor som klimatförändringen. Synsättet att människan kan kontrollera naturen för sin egen vinning etablerades även inom flera filosofiska inriktningar och politiska ideologier.
Åtgärder för att bevara naturen tog fart genom att kunskapen om människans negativa påverkan på sin omvärld blev allmänt känd. Flera av de åtgärder som togs saknade dock vetenskapligt underlag för vilka åtgärder som hade sannolikhet att lyckas, vilket resulterade i att ekonomiska resurser satsades på projekt som ofta misslyckade. Behovet av vetenskapliga undersökningar av hur bevarandeåtgärder bäst skulle bedrivas gav upphov till bevarandebiologin. Sina rötter har bevarandebiologin framförallt inom den ekologiska forskningen, och de två disciplinerna överlappar varandra delvis.[1]
Människans tidiga påverkan
Människans anses först ha börjat påverkat sin omgivning i större skala genom användningen av eld. Arkeologiska utgrävningar från Östafrika tyder på att detta skedde redan för 60000 år sedan. För 11000 år sedan i Mellanöstern, började människan att tämja vilda djur. Bland dessa var troligtvis de vanligaste tamget (Capra haraus) och får (Ovis aries). Den ökade betningen hade med största sannolikhet en stark påverkan på den lokala vegetationen. Kunskapen om jordbruk spred sig längs Nordafrikas medelhavskust och Europa. Stora skogsområden brändes för att ge plats åt de betande djuren. Träd användes även som byggnadsmaterial och ved. I de nu öppna ytorna betade djuren, och snart odlades den första grödan vete (Triticum sp.), och senare korn (Hordeum sp.). Detta eliminerade flera växter som var känsliga för betning, samt de som var känsliga för jordpåverkan.[2]
Nutida påverkan
Antropogen klimatförändring
Genom människans starka bidrag med växthusgaser till atmosfären, har växthuseffekten ökat, vilket resulterat i en uppvärmning av jordklotet. Uppvärmningen leder till att arter som anpassats till ett visst klimat, nu befinner sig i en situation där klimatet förändras, och därmed måste migrera till områden som motsvarar det krav arten ställer för sin överlevnad. Alternativet är att artens arvsmassa anpassas till det nya klimatet, men problemet med den klimatförändring som nu sker är att den sker snabbare än vad arterna anses ha möjlighet att anpassa sig till genom evolution.[3]
Habitatförstörelse
Genom nedhuggning av skogar, intensivt jordbruk samt bebyggelse minskar ytan som en population av arter lever på, och därmed minskar områdets bärkraft. Detta sker genom att samma antal arter som tidigare levde på en större yta, nu tvingas konkurrera med varandra på en yta med mindre resurser.
Habitatstörning
Störning av ett habitat kan ske genom föroreningar, betning och annan påverkan som inte förstör området, men förändrar det på ett sådant vis att vissa arter inte längre kan leva kvar.
Överexploatering
Överexploatering av resurser i form av ohållbart skogsbruk, utfiskning av haven och jakt som överskrider populationens bärkraft leder till minskad biologisk mångfald genom förlust av arter.
