Från Rilpedia

Berlinkongressen, en på Österrikes förslag och efter tyska regeringens inbjudan i Berlin 13 juni - 13 juli 1878 hållen sammankomst. Här deltog representanter för de sex dåvarande stormakterna och Osmanska riket, för att ordna förhållandena i Östeuropa på ett för några makter (särskilt Storbritannien och Österrike) mera tillfredsställande sätt än vad som skett i den mellan Ryssland och Osmanska riket 3 mars samma år slutna freden i San Stefano.

Fullmäktiga var:

• för Tyska riket furst Bismarck, som valdes till ordförande, statsministern von Bülow och furst von Hohenlohe-Schillingsfürst,
• för Österrike-Ungern greve Andrássy, greve Károlyi och baron Haymerle,
• för Frankrike Waddington, greve de Saint-Vallier samt Paul L. Desprey,
• för Storbritannien lord Beaconsfield (Disraeli), markisen av Salisbury och lord Odo Russell,
• för Italien greve Corti och greve de Launay (ambassadör till Berlin),
• för Ryssland furst Gortjakov, greve Sjuvalov och baron d'Oubril,
• för Osmanska riket Karatheodori Pascha, Mehmed Ali Pascha och Sadullah Bey.

Dessutom infann sig för Grekland ministern Deligiannis, för Rumänien ministrarna Brătianu och Kogălniceanu, för Serbien ministern Jovan Ristić, för Montenegro senatspresidenten Bozo Petrovitj samt armeniska biskopar och persiska sändebudet Malcom Khan. Representanterna för dessa mindre stater fick tillträde endast till de sessioner, som avhandlade deras länders angelägenheter.

Resultatet av kongressens förhandlingar blev 64 stycken 13 juli undertecknade artiklar, den s.k. "Berlinfreden", av följande huvudsakliga innehåll.

1. Bulgarien delades i ett självständigt, men till Höga porten tributpliktigt furstendöme Bulgarien och en under sultanens överhöghet stående provins Öst-Rumelien.
2. Osmanska riket avträdde till Ryssland städerna Kars, Ardahan och Batum med områden och till Persien staden Kotur med område samt förpliktade sig att utan dröjsmål vidta de reformer, som de lokala behoven i de av armenier bebodda provinserna erfordrade, och garantera armenierna skydd mot tjerkesser och kurder.
3. Österrike-Ungern erhöll på brittiskt förslag mandatet att "besätta och förvalta" provinserna Bosnien och Hercegovina.
4. Rumänien, Serbien och Montenegro förklarades oberoende; de båda senare fick sina områden utvidgade.
5. Sydligaste delen av Bessarabien återgavs åt Ryssland, och Dobrudsja förenades i stället med Rumänien.
6. Grekland hänvisades rörande områdesutvidgning till direkt uppgörelse med Osmanska riket, med löfte om stormakternas bemedling (se Berlinkonferensen).
7. Höga porten förband sig att i alla delar av riket genomföra religionsfrihet och borgerlig jämlikhet.

Fördraget, som utföll till Rysslands nackdel jämfört med det tidigare fördraget i San Stefano, innebar ett slut på Trekejsarförbundet mellan Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern.

Se även

• Kongokonferensen

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Berlin-kongressen, 1904–1926 ^(Not).