Aristarchus (månkrater)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Månkrater
Aristarchus
Aristarchus and Herodotus craters Apollo 15.jpg
Kratern Aristarchus (i mitten) och kratern Herodotus (till höger), sedda från Apollo 15. Foto: NASA.
Egenskaper
Latitud
Longitud		 [http://www.geody.com/geolook.php?world=moon&lat=23.7&lon=-47.4 Fel i uttryck: Oväntad operator <° 

Fel i uttryck: Oväntad operator <’  Fel i uttryck: Oväntad operator <’’ Nord
 Fel i uttryck: Oväntad operator <°  Fel i uttryck: Oväntad operator <’  Fel i uttryck: Oväntad operator <’’ Väst] [1], [2]
Medeldiameter 40 km [1], [2]
Djup 3,7 km [3], [4]
Kolongitud 48° [4] vid soluppgång
Eponym Aristarchos [2], [5], [3]
Geologisk epok Copernician [4],[6]
Kartposition
Moonmap from clementine data.png
Red Dot.svg
2 000 km
Dold sida
Synlig sida
Dold sida
-90°
-90°
0°
0°
90°
90°
0°
0°
45°
45°
-45°
-45°
Månen - Selenografi - ( v • d • r )
Q space.svg
Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen

Aristarchus är en stor nedslagskrater på månen. Kratern ligger på den nordvästliga delen av månens framsida.

Kratern är uppkallad efter den grekiska matematikern, astronomen och filosofen Aristarchus från Samos (ca. 310 - ca. 230 f.Kr.). Kratern fick ursprungligen sitt namn tilldelat av italienaren Giovanni Riccioli. I dennes arbete Almagestum novum, som blev utgiven 1651, gav han kratrarna eponymer efter kända astronomer och filosofer.[7] Trots att namnet var välanvänt blev det inte officiell internationell standard förrän efter en omröstning i generalförsamlingen för den Internationella astronomiska unionen (IAU) år 1935.[8], [2], [9]

Då Aristarchus har en mycket hög albedo, och är omgiven av Oceanus Procellarums mörkare material, är den en av de formationerna som enklast går att se från jorden. Vid fullmåne är kratern klar nog för att vara synlig för blotta ögat och mycket tydlig sedd genom kikare.[10]

Innehåll

Omgivning

Kratern ligger vid den sydöstliga randen av Aristarchusplatån, som är en en högslätt mitt i Oceanus Procellarum, ett utsträckt område av månmaret med ett antal formationer skapade av vulkaner, som till exempel riller. Dessa ligger i synnerhet mot söder och heter Rimae Aristarchus.[11]

Den röda pricken visar kratern Aristarchus lokalisering på månen.

Platån har en diameter på cirka 200 km, och reser sig till en maximal höjd av 2 km över maret på den sydöstra delen av platån.[12] Aristarchuskratern ligger just öst om kratern Herodotus och Vallis Schröteri.[13] Till nordöst ligger kratern Prinz.[14]

Karakteristika

Det klaraste objektet i kratern är den branta centrala toppen. Delar av kratergolvet tycks vara relativt jämn, men fotografier från Lunar Orbiter avslöjar att ytan har många mindre backar, spridda fördjupningar och några mindre brott. Den inre kraterväggen faller i terrasser ned mot kratergolvet. Vid nedslaget som bildade kratern har material kastats ut och detta har spritts ut i klara strålar mot syd och sydöst, vilket antyder att Aristarchus mest sannolikt tillkom vid ett snett nedslag av ett objekt som kom in från nordöstlig riktning. Att kraterns albedo är så stor beror på att den är ung och ännu inte har påverkats av solvinden.[15] Kraterns sammansättning innehåller material från både Aristarchusplatån och från månmaret.[16]

Fjärranalys

År 1911 använde den amerikanske fysikern Robert W. Wood ultraviolett fotografi för att ta bilder över kraterområdet. Han upptäckte att platån hade ett avvikande utseende i ultraviolett och att ett område i norr tycktes ha en svavelfyndighet.[17] Detta färgade område kallas ibland för "Wood's Spot", ett alternativt namn för Aristarchusplatån.[18]

Bilder från Clementine av kratern Aristarchus och omgivning, placerad ovanpå en simulerad topografi.

Spektra taget av kratern under Clementine-missionen användes för att kartlägga mineralförekomster. Datan antydde att den centrala toppen består av mineralet anorthosit, vilket är en långsamt avkyld form av vulkanisk bergart, som består av plagioklas fältspat. Kratergolvet består av mineralen pyroxen, olivin och fältspat. Det material som slungats ut vid nedslaget är rikt på clinopyroxen.[19] Den sydöstra kraterväggen, och en mindre del av den södra, är rik på olivin och vissa delar uppvisar troctolit. Den norra kraterväggen visar upp basalt som innehåller olivin.[20]

Aristarchus och de omgivande regionen var en del som studie av månen då rymdteleskopet Hubble användes för att leta efter förekomsten av det syrerika mineralen ilmenite. Mätningar för att få fram standardvärden gjordes vid landningsplatserna för Apollo 15 och Apollo 17 där kemin var känd. Dessa mätningar jämfördes sedan med de som gjordes vid Aristarchus. Hubbles avancerade kameror tog bilder av kratern i synligt och ultraviolett ljus. Undersökningen visar att kratern hade en särskilt rik koncentration av ilmenite, en järn- titanoxid (FeTiO3).[21] Ilmenite tros kunna användas vid byggnationen av en bas på månen för att utvinna syre, väte (och vatten) för astronauterna, såväl som för bränsle, samt järn och titan för konstruktionen.[22] Tanken är att på så sätt reducera kostnaderna för en månbas.[23]

Månbas

Att det finns ilmenite har lett till attt Aristarchus anses vara en av de intressantaste platserna för en månbas.

Transienta månfenomen

En mängd så kallade transienta månfenomen har rapporterats ha iakttagits på Aristarchusplatån. Exempel på sådana fenomen är tillfällig förmörkelse och färgning av ytan. Förteckningar av dessa fenomen visar att mer än en tredjedel av de mest pålitliga observationerna har skett i området.[24] År 1971, då Apollo 15 passerade 110 kilometer ovanför Aristarchusplatån upptäcktes en signifikant ökning av alfastrålning. Dessa partiklar tros bero på sönderfallet av radon-222, en radioaktiv gas med en halveringstid på bara 3,8 dagar. Lunar Prospector-missionen bekräftade senare utsläppen av radon-222 från kratern.[25]

Satellitkratrar

På bilden är namnen på Aristarchus satellitkratrar och större formationer i närområdet utskrivna.

De kratrar, som kallas satelliter, är små kratrar som ligger i eller nära huvudkratern. Deras bildning är vanligtvis oberoende av detta, men de ges samma namn som huvudkratern med tillägget av en stor bokstav. På månkartor är dessa objekt genom konvention identifierade genom att placera ut bokstaven på den sida av kraterns mittpunkt som är närmast huvudkratern.[26], [27], [28]

Aristarchus har följande satellitkratrar:[29]

Aristarchus Latitud Longitud Diameter
B 26,3° N 46,8° V 7 km
D 23,7° N 42,9° V 5 km
F 21,7° N 46,5° V 18 km
H 22,6° N 45,7° V 4 km
N 22,8° N 42,9° V 3 km
S 19,3° N 46,2° V 4 km
T 19,6° N 46,4° V 4 km
U 19,7° N 48,6° V 4 km
Z 25,5° N 48,4° V 8 km

De följande kratrarna har fått nya namn tilldelade av IAU.[30]

Se även

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia

Fotnoter

  1. ↑ 1,0 1,1 NASA. ”Moon nomenclature - Crater” (på engelska). på http://lunar.arc.nasa.gov/ The Lunar Prospector Website, NASA Ames Research Center. http://lunar.arc.nasa.gov/printerready/science/geography_items/carters/craters_a.html. Läst 2009-05-17. 
  2. ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 Deskriptiva data om månekratrar på hemsidan från USA:s geologiska institut. (Klicka på det relevanta namnet): USGS och IAU (2009). ”Gazetteer of Planetary Nomenclature - Moon Nomenclature: Crater, craters” (på engelska). från http://planetarynames.wr.usgs.gov/ Astrogeology Research Program, U.S. Geological survey. http://planetarynames.wr.usgs.gov/jsp/FeatureTypesData2.jsp?systemID=3&bodyID=11&typeID=9&system=Earth&body=Moon&type=Crater,%20craters&sort=AName&show=Fname&show=Lat&show=Long&show=Diam&show=Stat&show=Orig. Läst 2009-05-17. 
  3. ↑ 3,0 3,1 (engelska) Aristarchus på Wikien The Moon
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 (franska) Program (under GNU-licens) och integrerad databas: ”Atlas Virtuel de la Lune”. från http://www.astrosurf.com/ Portail de l'Astronomie en France af Patrick Chevalley og Christian Legrand. http://www.astrosurf.com/avl/FR_index.html. 
  5. ↑ (tyska) Lista över officiella namn på månkratrar från en tysk astronomihemsida : ”Krater mit individuellem Namen (Kratrar med individuella namn)”. från http://www.astrolink.de/. http://www.astrolink.de/p012/p01204/p01204090000a.htm. 
  6. ↑ Tompkins, S. & C.M. Pieters, Mineralogy of the lunar crust: Results from Clementine (1999) Meteoritics & Planetary Science. vol. 34. sid. 27. (i pdf- eller gif-format).
  7. ↑ GALILEO's SCIENTIFIC RESULTS, Department of Physics & Astronomy University of British Columbia. Hämtat 2009-05-16. 
  8. ↑ M. A. Blagg, K. Müller, W. H. Wesley, S. A. Saunder, J. H. G. Franz: Named Lunar Formations, Percy Lund, Humphries & Co. Ltd., London 1935. 
  9. ↑ I allmänhet tilldelade IAU de officiella namnen till kratrarna på månens framsida år 1935, till kratrarna på månens baksida år 1970, och slutligen har vissa mindre kratrar (som tidigare ansågs vara sattelitkratrar) fått nya namn från 1973 och framåt. Se : (engelska) USA:s geologiska undersökning: ”Gazetteer of Planetary Nomenclature - History of Planetary Nomenclature”. från http://planetarynames.wr.usgs.gov/ Astrogeology Research Program, U.S. Geological Survey. http://planetarynames.wr.usgs.gov/history.html.  (franska) Mario Tessier. ”La cartographie lunaire: des origines au XXeme siècle (Månens kartografi: Från begynnelsen till det 20:e århundradet)”. från http://pages.infinit.net/noxoculi/ Nox Oculis. http://pages.infinit.net/noxoculi/lune3.html. 
  10. ↑ C. A. Peterson; G. A. Smith; B. R. Hawke. ”THE ARISTARCHUS PLATEAU: THE NEXT STEP IN HUMAN EXPLORATION OF THE MOON” (på engelska). Lunar and Planetary Science XXXVI (2005). http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2005/pdf/1673.pdf. Läst 2009-05-12. 
  11. ↑ Lpi-måneatlas (klicka på den mittersta bilden).
  12. ↑ ”Aristarchus Region: Multispectral Mosaic of the Aristarchus Crater and Plateau” (på engelska). Lunar and Planetary Institute. http://www.lpi.usra.edu/lunar/missions/clementine/images/. Läst 2009-05-12. 
  13. ↑ Lpi-måneatlas (klicka på den mittersta bilden).
  14. ↑ Lpi-måneatlas (klicka på den mittersta bilden).
  15. ↑ Damian Peach. ”Courses in Astrophotography” (på engelska). http://www.damianpeach.com/lunar.htm. Läst 2009-05-15. 
  16. ↑ S. Le Mouélic, Y. Langevin, and S. Erard. ”DISCRIMINATION BETWEEN OLIVINE AND PYROXENE FROM CLEMENTINE NIR DATA:APPLICATION TO ARISTARCHUS CRATER” (på engelska) (PDF). 14. http://www.lpi.usra.edu/meetings/LPSC99/pdf/1098.pdf. Läst 2009-05-13. 
  17. ↑ Donald P. Beard, The Limelight of the Moon - An Alternative Theory (1924) Popular Astronomy. Vol. 32. sid. 329. På internet 2009-05-14. 1924PA.....32..325B.
  18. ↑ Arlin P.S. Crotts (27 juni 2007). ”Transient Lunar Phenomena: Regularity and Reality” (på engelska) (PDF). 14. http://www.astro.columbia.edu/~arlin/TLP/paper0.pdf. Läst 2009-05-14. 
  19. ↑ P. C. Pinet, S. Chevrel, Y. H. Daydou1, S. Le Mouélic, Y. Langevin, S. Erard. ”ARISTARCHUS CRATER SPECTROSCOPIC HETEROGENEITY FROM CLEMENTINE UV-VIS-NIR DATA” (på engelska) (PDF). http://www.lpi.usra.edu/meetings/LPSC99/pdf/1555.pdf. Läst 2009-05-15. 
  20. ↑ Paul G. Lucey, Joshua T.S. Cahill, Karen R. Stockstill-Cahill, och B. Ray Hawke (2008). ”AMineral mapping of the Aristarchus Plateau” (på engelska) (PDF). NLSI Lunar Science Conference. http://www.lpi.usra.edu/meetings/nlsc2008/pdf/2039.pdf. Läst 2009-05-15. 
  21. ↑ Erica Hupp, Dwayne Brown, Susan Hendrix, Ray Villard (2005). ”NASA's Hubble Looks for Possible Moon Resources” (på engelska). http://hubblesite.org/newscenter/archive/releases/2005/29/text/. Läst 2009-05-16. 
  22. ↑ Maggie McKee (2005). ”Hubble hints at sites for lunar bases” (på engelska). Newscientist. http://www.newscientist.com/article/dn8185-hubble-hints-at-sites-for-lunar-bases.html. Läst 2009-05-16. 
  23. ↑ Bjorn Carey. ”Hubble Searches for Oxygen on the Moon” (på engelska). http://www.space.com/scienceastronomy/051019_hubble_moon.html. Läst 2009-05-18. 
  24. ↑ W. Cameron. ”Analyses of Lunar Transient Phenomena (LTP) Observations from 557–1994 A.D.” (på engelska) (PDF). Aberystwyth University. 79. http://users.aber.ac.uk/atc/tlp/cameron.pdf. Läst 2009-05-15. 
  25. ↑ S. Lawson, W. Feldman, D. Lawrence, K. Moore, R. Elphic, and R. Belian. ”Recent outgassing from the lunar surface: the Lunar Prospector alpha particle spectrometer”. 110. doi:10.1029/2005JE002433. http://www.agu.org/pubs/crossref/2005/2005JE002433.shtml. 
  26. ↑ (engelska) Fullständig nomenklatur för månkratrarna : Jonathan McDowell (2004). ”Lunar Craters”. från http://host.planet4589.org/astro/lunar/ Lunar Nomenclature. http://host.planet4589.org/astro/lunar/Craters. 
  27. ↑ (engelska) Bussey, B., Spudis, P.,: The Clementine Atlas of the Moon, Cambridge University Press, 2004. ISBN 0-521-81528-2. 
  28. ↑ ”Coded Topography and Shaded Relief Maps of the Moon” (på engelska). från http://planetarynames.wr.usgs.gov/ Astrogeology Research Program. http://planetarynames.wr.usgs.gov/dAtlas.html. 
  29. ↑ Ben Bussey; Paul Spudis,: The Clementine Atlas of the Moon, Cambridge University Press, New York 2004, sid. 292. ISBN 0-521-81528-2. 
  30. ↑ Jonathan McDowell (2004). ”Lunar Nomenclature : Crossids” (på engelska). http://host.planet4589.org/astro/lunar/Crossids. Läst 2009-05-15. 
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Aristarchus_(m%C3%A5nkrater)"
Personliga verktyg