Amadeo Bordiga

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Amadeo Bordiga, född 13 juni 1889, död 23 juli 1970, var en framstående italiensk kommunist.

Bordiga var aktiv i Italienska socialistpartiet, Italienska kommunistpartiet, Kommunistiska internationalen och senare Internationalistiska kommunistiska partiet. Han avvisade en pedagogisk inriktning på politiskt arbete och utvecklade en historisk partiteori där det slås fast att partiet med nödvändighet måste utgöra en minoritet av klassen och där en sociologisk definition arbetarklassen förkastas.[1] Bordiga var en grundlig motståndare till demokrati som han associerade med borgerlig elektoralism och betonade ofta och hårt att den parlamentariska demokratin är en bedräglig form av borgerligt klassherravälde som bör ställas sida vid sida med fascismen (och krossas vid proletariatets maktövertagande).[2]

Innehåll

Bordiga om privategendom och socialism

Efter andra världskriget formulerade Bordiga en teori om produktionssättets karaktär i Sovjetunionen och i Östeuropa som en kapitalism av samma slag som i Väst fast mindre utvecklad. I diskussionerna om Ryssland (Han föredrog att säga Ryssland och inte Sovjetunionen då han menade att det där uppenbart inte längre existerade någon sovjetmakt) argumenterade hand bland annat emot den mycket spridda uppfattningen att statligt ägande av produktionsmedlen (”socialisering”) skulle innebära att kapitalismen eller privategendomen vore avskaffad. Socialismen var för Bordiga istället:

negationen av all egendom, eller av varje ägandesubjekt (privat individuell, förenade individer, staten, nationen, och även samhället) liksom för varje föremål för ägande (jorden… arbetsmedlen i allmänhet och arbetsprodukterna).[3]

För Bordiga handlade socialismen eller kommunismen inte om ett övertagande av staten och företagen (även om han förordade partiets erövrande av den politiska makten) och inrättandet av något typ av fördelningssystem som grundade sig på att mäta arbetsinsatser. Socialismen/kommunismen skulle istället innebära ett slut på lönearbetet och penningsystemet.

Kapitalismen kommer att existera så länge som produkter förs till marknaden eller på något sätt är ”värderade” som krediter av företagen och betraktas som avgränsade ekonomiska öar, också en väldigt stor sådan, medan motprestationen arbete debiteras till denna.[4]
… ett samhälle grundat på löner betalda med pengar är ett ickekommunistiskt, privatekonomiskt samhälle, och låt oss tillägga: också om det inte finns några gods- eller kapitalägare.[5]

Biografisk översikt

1889

1907

  • I gymnasiet läste han Det kommunistiska manifestet efter påverkan från sina filosofilärare. Gradvist får den marxistiska teorin fäste bland socialistiska kretsar i Neapel.

1910

1912

  • Grundar i Neapel ”Circolo Carlo Marx” (”Karl Marx-cirkeln”) emot reformismen inom det egna partiet.
  • Bordiga blir redaktör för tidningen L’Avanguardi, vilken ägnar stort utrymme till att propagera mot det italienska militära äventyret i Libyen.
  • Vid PSI:s kongress i Reggio Emilia är han ledaren för ”Revolutionär ungdom”.

1914

  • I tidningen Il socialista går han till angrepp mot krigsförespråkarna medan PSI:s officiella linje var neutral.

1916

  • Rekryteras för militärtjänst, dock inte till fronten.

1918

  • Gifter sig med Ortensia de Meo som han senare får två barn tillsammans med. Hon var en kämpande socialist som han redan kände från Karl Marx-cirkeln.
  • I december grundar han tidningen Il soviet som väldigt snabbt blir organ för den kommunistiska strömningen inom PSI och som häftigt kritiserar reformismen inom partiet.
  • Vid PSI:s 15 kongress vinner han stöd för Lenins teser om den internationella revolutionen och talar som representant för Kommunistiska abstentionistiska fraktionen.

1920

  • Deltar vid Kommunistiska internationalens andra kongress. Här stöttar han Lenin och bidrar till att ta fram de 21 villkoren för anslutning till Kommunistiska internationalen. Han argumenterar emot kommunistiska partiers deltagande i parlamentariska val i de industrialiserade länderna då han menar att detta hindrar en revolutionär utveckling.
  • I oktober lägger han fram manifestet för den kommunistiska fraktionen.
  • I diskussionerna om en eventuell utbrytning från PSI deltar också Gramsci och Terracini.

1921

  • Vid PSI:s kongress i Livorno i januari förklarar Bordiga att ett fortsatt samarbete mellan revolutionärerna, reformisterna och maximalisterna är omöjligt. Kommunisterna lämnar byggnaden och grundar i en annan lokal Italienska kommunistpartiet som en sektion av Kommunistiska internationalen. Partiet flyttar sitt säte till Milano och börjar sin aktivitet under Bordigas ordförandeskap.
  • Bordiga skriver regelbundet i alla de fyra tidningarna Il soviet, Il comunista, L’ordine nuovo (som leddes av Antonio Gramsci) och det teoretiska organet Rassegna comunista.
  • Han företräder bland annat uppfattningen att Kommunistiska internationalen inte ska vara en federation av nationella partier utan istället ett enhetligt världsparti.
  • I december deltar han vid Parti communiste français, PCF, (Franska kommunistpartiet) kongress i Marseille som representant för Kommunistiska internationalen.

1922

  • Vid Kommunistiska internationalens fjärde kongress i november företräder Bordiga Italienska kommunistpartiet. Den fascistiska marschen till Rom äger rum endast två veckor fram i tiden.

1923

  • Under våren blir Bordiga arresterad av polisen och anklagas för ”Komplott mot staten”.
  • I juni ersätts den arresterade partiledningen av Palmiro Togliatti och Terracini.
  • Efter rättegången och fängelsevistelsen erbjuder Kommunistiska internationalen Bordiga att återta sin plats i partiets exikutivkommité. Han avböjer med motiveringen att han då av disciplinskäl skulle behöva försvara positioner som inte är hans egna och att detta skulle vara ett misstag i förhållande till organisationen.

1924

  • I januari börjar han i Neapel ge ut månadstidskriften Prometeo, en röst åt vänstern inom partiet.
  • Vid en konferens i Como i mars ger majoriteten av partiet sitt stöd till vänsterns teser. Bordiga motsätter sig att omröstningen överhuvudtaget äger rum.
  • Vid Kommunistiska internationalens femte kongress lägger han fram ”Teser om taktiken” vilka framförallt riktar sig mot den revisionistiska högern. Teserna förkastas.

1925

  • Bordiga försvarar Leo Trotskij emot angreppen från stalinisterna.
  • Hans huvudmålsättning är kampen mot opportunismen inom Kommunistiska internationalen liksom i Italienska kommunistpartiet.
  • I december offentliggör han vänsterns handlingsprogram i tidningen Unitá

1926

  • Hemligt deltagande vid Italienska kommunistpartiets kongress i Lyon i Frankrike. ”Lyonteserna”, skrivna av den kommunistiska vänstern, förkastas av partiet som nu har genomgått en snabb förändring.
  • I mars deltar han vid sammanträdet för Kommunistiska internationalens sjätte utvidgade exekutivkommitté (KIEK)
  • Korrespondens med vänsterkommunister i andra länder, bland andra Karl Korsch.
  • I november döms Bordiga av fascisterna utan rättegång till tre års förvisning. I sin frånvaro blir hans hus demolerat.

1927

  • Förvisning till Ustica och senare till Ponza, små öar vid den italienska kusten.
  • Tillsammans med Gramsci organiserar han kurser för de fängslade med vetenskapliga teman.

1928

1929

  • På Ponza skriver han den lättare introduktionen till Marx Kapitalet, Elementi dell’economia marxista (”Grunderna i den marxistiska ekonomin”)
  • Vid slutet av året släpps Bordiga från fånglägret och placeras istället under husarrest.

1930

  • Uteslutning från Italienska kommunistpartiet på grund av ”trotskistisk fraktionsverksamhet”.
  • Han hänger sig åt sitt arbete som brokonstruktionsingenjör.

1930–1945

  • Under denna period i husarrest med den fascistiska politiska polisens konstanta bevakning ägnar sig inte Bordiga åt politisk verksamhet.
  • År 1943 grundas i Norditalien Partito comunista internazionalista (Internationalistiska kommunistiska partiet) av vänsterkommunister och anhängare till Bordiga.
  • Efter de anglo-amerikanska truppernas framryckning etableras den första politiska kontakten med gamla kamrater i Syditalien.

1945–1968

  • Medverkar som framträdande teoretiker i Internationalistiska kommunistiska partiet (senare Internationella kommunistiska partiet). Talrika publikationer i Battaglia comunista, Prometeo och Il programa comunista.

1968

  • Sjukdoms- och ålderskrämpor förhindrar fortsatt deltagande i partilivet.

1970

  • Amadeo Bordiga dör efter ett slaganfall den 23 juli 1970 i Formia.

Noter

  1. ↑ Se Parti och klass (1921)
  2. ↑ Se till exempel Den demokratiska principen (1922)
  3. ↑ Amadeo Bordiga, ”Le Programme revolutionnaire de la societe communiste elimine toute forme de propriete de la terre, des installations productives et des produits du travail”, i Jacques Camatte, Bordiga et la passion du communisme: Textes essentiels de Bordiga et reperes biographiques, Paris 1974, s. 54
  4. ↑ Utdrag ur Amadeo Bordiga, ”Propriete et capital”, 1948, i Socialisme proletarien contre socialisme petit-bourgeois. Supplement till Le proletaire 312, s. 24
  5. ↑ Amadeo Bordiga, ”Commentaires des manuscrits de 1844”, i Jacques Camatte, a.a., Paris 1974, s. 134

Svenska översättningar av Bordigas texter på Internet

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Amadeo_Bordiga"
Personliga verktyg