Allmänningens dilemma

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Allmänningens dilemma är ett uttryck som har med situationer att göra där ett antal personer skall samarbeta, men där det handlingssätt som är bäst ur var och ens perspektiv är dåligt för det gemensamma.

Exempel: Ett antal bönder i ett område äger åkrar, och så finns det en allmänning, åker som ägs gemensamt. Då kommer kanske var och en bruka sina egna åkrar men ingen brukar den gemensamma åkern, för var och en får lite ut av sina arbetstimmar.

Eller: Ett havsområde fiskas av ett antal yrkesfiskare. De fiskar för mycket och fångsterna minskar. Då kommer var och en kanske fiska mer, fler timmar osv för att behålla sin inkomst, medan fisken tar slut ännu fortare.

Uttrycket härstammar från en engelsk bok från 1833, och användes i debatten efter en uppmärksammad artikel av ekologen Garret Hardin i Science 1968.

Man kan dela upp dessa situationer i två kategorier:

  • Gemensamma resurser, till exempel naturtillgångar, miljö. De kan överutnyttjas om de kan utnyttjas fritt.
  • Insatser för det gemensamma, där var och en måste ställa upp med arbete eller bidrag för att det gemensamma skall fungera.

Sådana problem är grundläggande i mänsklighetens hela historia, men i särskilt hög grad i modern tid, på grund av folkökning och större resursförbrukning, vilket medfört att gemensamma resurser som naturtillgångar och miljöns tålighet överbelastats.

Som lösning på dessa problem har bl.a. förekommit:

  • Dela ut det allmänna i bitar till var och en, privat ägande.
  • Ha en statsmakt som stiftar lagar om vad man får göra, eller måste göra, som tar hänsyn till allas gemensamma intresse.
  • Skatter. Eftersom folk inte frivilligt vill göra allt som behöver göras i samhället, tar samhället ut skatter och anställer personer som gör sådant jobb.

Ett alternativ till dikotomin stat-marknad har framförts av Elinor Ostrom, som i en serie verk (främst Governing the Commons, 1990), har visat att faktiskt existerande allmänningar bäst förvaltas genom regler som sätts upp av brukarna själva, och som understöds av sanktionsmöjligheter för dem som bryter mot dessa regler. Denna lösning förutsätter dock ett visst mått av intressegemenskap mellan brukarna, samt möjligheter att kommunicera med varandra för att komma fram till optimala lösningar, vilket gör det oklart om denna typ av lösning fungerar för allmänningar i större skala.

Se även


Personliga verktyg