Ackretionsskiva
Från Rilpedia
Ackretionsskiva, är huvudsakligen ett centralt begrepp inom högenergiastrofysiken. Termen syftar där på den skiva av gas, stoft och grövre materia som vanligen bildas dels i stjärnsystem under utveckling, främst binära, dels runt aktiva och senare passiva galaxkärnor. Termen används ibland även om liknande skivor som bildas runt nya stjärnor - förstadiet till planetsystem.
Ackretionsskivor förekommer alltså runt en rad olika s k kompakta objekt, vita dvärgar, neutronstjärnor och förmenta "svarta hål". De svarta hålen kan vara resultatet av en tung stjärnas sista utvecklingsfas eller den supermassiva komponenten, själva motorn i en aktiv galax. Den i dag gängse uppfattningen är att de flesta galaxer har ett sådant kompakt supermassivt centralobjekt, även Vintergatan. Många kanske luras att tro att all materia borde sugas in mot ett "svart hål" ifrån alla håll, men så är inte fallet. Troligen alla kompakta objekt har haft en initial rotation, som ökat när de dragit ihop sig. Det som dras in mot det "svarta hålet" bildar därför en skiva av varierande tjocklek - själva ackretionsskivan.
Innehåll |
Uppmärksammade forskningsresultat
Det som intresserar är inte bara insamlingsskivornas utseende utan snarare själva ackretionen, den oerhört energiomsättande processens mekanismer, flöden och observerbara effekter. Genom att studera denna kan forskare kartlägga inte bara massiva objekts, som förmodade svarta hål, egenskaper och förstå mer om när de bildades. Vi kan också skaffa kunskap om hur aktiva galaxer, vanliga stjärnor och planetsystem utvecklas.
I början på 1970-talet fanns modeller framtagna för tunna ackretionsskivor. I slutet på 1970-talet hade en grupp av polska forskare, däribland Marek Abramowicz, utvecklat en modell för tjocka ackretionsskivor, som blev kallade "Polish doughnuts". Senare formulerade Abramowicz med kollegor en ny teori för smalare skivor, som i storlek hamnade mitt emellan de tunna och de tjocka. Vid mitten av 1990-talet fann Abramowicz lösningar för ytterligare en typ av skivor. Utmärkande för dessa är att de skickar ut ovanligt lite strålning. De har fått namnet ADAF (Advection-Dominated Accretion Flows) och väntas förklara varför vissa typer av system med förmodade kompakta objekt sänder ut så lite strålning. Den roterande materien verkar ta med sig värmeenergin in i det ”svarta hålet”.
Sixten Heymans pris utdelades år 2007 till Marek Abramowicz, numera professor i astrofysik vid Göteborgs universitet, för hans forskning om ackretionsskivor runt kompakta objekt [1].
Noter och referenser
- Accretion Discs på Scholarpedia av Abramowicz (2007).
Litteratur
- Frank, J., King, A., Raine, D.: Accretion Power in Astrophysics. Cambridge University Press, UK. 3rd edition (2002). ISBN 0-521-62957-8
