Återerövringen av Jämtland
Från Rilpedia
| Återerövringen av Jämtland | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Skånska kriget | |||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Sverige | Danmark | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Carl Larsson Sparre | Reinhold von Hofven | ||||||
| Styrka | |||||||
| 1 700 | 2 000 | ||||||
Rathenow – Fehrbellin – Wismar – Vänersborg – Skåne och Rügen – Öland – Kristianstad I – Halmstad – Lund – Lolland – Malmö – Køge bukt – Landskrona – Marstrand – Warskow – Jämtland – Uddevalla – Kristianstad II – Bohus fästning
 |
|---|
| Jämtlands landskapsvapen Den här artikeln ingår i serien om |
| Jämtlands historia |
|
Artiklar |
|
Förhistoria (-1000) |
|
Slag och fälttåg |
|
Slaget på Storsjöns is (1178) |
|
Ting |
|
Jamtamot (~900-1645) |
Återerövringen av Jämtland åsyftar det norska fälttåg som återerövrade landskapet Jämtland år 1677 under Skånska kriget. Erövringen var emellertid kortvarig då de norska trupperna lämnade landskapet för att skydda Tröndelag mot en fransk flotta.
Innehåll |
Bakgrund
Vid Freden i Brömsebro 1645 avträdde Danmark-Norge Jämtland till Sverige, trots att landskapet helt och hållet var i dansk-norsk kontroll. Jämtarna ansågs inte vara svensksinniga och hade inte heller erhållit svenskt medborgarskap (något man fick först 1699).
Carl Larsson Sparre, landshövding i Västernorrlands län befordrades 1675 till general och kontrollerade försvarsverket i Västernorrland (inklusive Jämtland). På grund av det allmänna missnöjet mot statsmakten i Jämtland, 30 år efter att landskapet blev svenskt förbjöd Sverige jämtarna från att idka handel över Kölen med Tröndelag. För att på så vis förmå dem att istället vända sig till Norrlands kustland. Misstron mot Sparre och Sverige ökade således i Jämtland och Sparres spioner i landskapet försåg honom ofta med vilseledande information.
Strategi
När Danmark förklarade Sverige krig i september 1675 skapades svenska planer på att anfalla Norge från Jämtland. Men på grund av kriser vid andra fronter var stora delar av de svenska trupperna i mellersta Sverige tvungna att bege sig söderut. Man fruktade även att norrmän skulle anfalla från Tröndelag, Sparre hyste en direkt misstro mot Jämtlands befolkning och lät tvångsrekrytera jämtska bönder till sin här för att på så vis utöka försvaret av landskapet.
Utveckling
I början av år 1677 fick Sparre uppgifter om att de norrmän som var stationerade i Trondheim begav sig söderut för att ingå i Gyldenløves armé. Anfallsplanerna återuppväcktes och det var tänkt att en styrka på 1 700 män, varav tre regementen med jämtska tremänningar, under Carl Larsson Sparre skulle anfalla Tröndelag. Men eftersom det saknades förnödenheter för att tillgodose härens behov och eftersom soldaterna inte erhållit någon lön på tio månader övergavs planerna och många soldater återvände hem.
Sommaren samma år uppgav källor att norrmännen mobiliserade på andra sidan gränsen i Trondheim och Röros. Magnus Gabriel De la Gardie uppmanade Sparre att försöka motverka ett norskt anfall genom att framrycka mot Trondheim eller Röros för att sedan fortsätta genom Gullbrandsdalen till Värmland, Sparre valde det senare alternativet. Strax efteråt fick Sparre höra att Österbottens läns landshövding Didrik Wrangel ämnade att bistå med 1 400 man som förstärkning, Sparre beslöt sig då för att invänta dem och befallde major Carl Reutercrantz att bege sig till Oviken med en del av den kvarvarande armén.. Under tiden samlade Sparre landets präster, ämbetsmän och delar av allmogen till Jämtlands landsjämnadsting (föregångaren till dagens Jämtlands läns landsting) på Frösön, den 4 augusti, för att förmå dem att hjälpa honom. Han blev lovad bistånd med män, båtar och hästar. Jämtarna lovade även att sammansätta bondepatruller för att patrullera i fjälltrakten vid gränsen för att på så vis underrätta honom i fall att norrmännen anföll.
Två dagar senare, den 6 augusti hölls ett landskapsmöte med representanter från Jämtland och Härjedalens allmoge och prästerskap. Sparre uppmanade dem att hjälpa kungen och fäderneslandet, enbart en präst, Andreas Elavsen från Ovikens socken, som var villig att bistå Sparre.
När trupperna från Österbotten kom bestod de enbart av 290 oerfarna män. Sparre beordrade att marschen mot Oviken skulle fortskrida men någon hjälp från de jämtska bönder fanns inte, de hade rymt med hästarna och gömt de utlovade båtarna. När de hade fått syn på de dåligt förberedda och få soldaterna från Österbotten hade de delgivit norrmännen med information om att ett anfall var möjligt och flytt till skogs. Sparres misstro visade sig riktig och han blev förbittrad över jämtarnas "otrohet och Skälmstycke" och utlyste ett nytt möte men enbart en äldre herre kom, alla andra var spårlöst försvunna. Sparres förnödenheter och besparingar hade tagit slut, försvaret var extremt bristfälligt, någon hjälp från befolkningen kunde han inte förvänta sig då det rådde missväxt och han något förtroende hos jämtarna hade han inte. Samtidigt blev han varsam om att norrmännen var på väg över gränsen.
Den 14 augusti nådde 2 000 norrmän Alsen, utan svenskarnas vetskap. Lokalbefolkningen spred budskapet om att befrielsen från var nära och att man snart skulle kunna driva svensken ur landet. När Sparre nåddes av ryktena om norrmännens framfart sände han ut två löjtnanter för att se om uppgifterna stämde. De hann knappt berätta för Sparre att de inte sett några norrmän i Jämtland förrän norska ryttare uppenbarades vid Rödösundet. Det gick då upp för Sparre att han var omgiven av förrädare. Han lämnade sitt hem mitt i natten den 15 augusti och begav sig mot Brunflo.
Norrmännen anföll från två håll, general Reinhold von Hofven kom från Alsen till Rödön och därefter Frösön med 800 man. Överste Georg Christian Schultz begav sig söderut mot Oviken längs Storsjöns västra del med de resterande trupperna.
Den 16 augusti anföll von Schultz och norrmännen Reutercrantzs svenska här vid Ovikens kyrka, innan stridigheterna började vägrade samtliga jämtar att strida mot sina egentliga landsmän, slängde sina vapen och sprang över till norrmännen för att kämpa mot svenskarna. De svenska dragoner som återstod stred ända in på natten, de som inte dog i striden togs till fånga när norrmännen stormade kyrkogården.
Sparre och infanteriet kunde färdas till fots, men artilleriet kunde enbart färdas över Storsjön med båt. När Sparre anlände vid Brunflo fann han 400 man och fick vetskap om att norrmännen konfiskerat allt artilleri och all återstående ammunition hade försvunnit ned i Storsjön. Sparre beslutade då att falla tillbaka till Gullesundsbro. Väl där nåddes han av nyheten att Reutercrantz hade förlorat i Oviken. Han skyndade sig då till Borgsjö. Sparre hade för avsikt att bränna ned bron vid Gällö över Gimån, när han väl anlände hade jämtar redan bränt ned den och den 17 augusti fick ta till åtar för överfarten. Samtidigt som hans manskap hade ökats till 1 710 man genom förstärkningar fortsatte Sparre att fly ut ur Jämtland och kraftigt överdrev storleken på den jämt-norska hären.
Den svenska reträtten försvårades ytterligare, jämtarna kunde terrängen och använde den kunskapen mot svenskarna. Den 20 augusti hade svenskarna drivits ut ur Jämtland på endast fyra dagar och tagit 400 svenskar till fånga.
Norrmännen sågs som befriare i Jämtland och bondpojken Fastesson i Lockne (Locknegutten) skrev en nidvisa som sjöngs i hela Jämtland.
| ” | Gudh skie lof till evigh tijdh ... Där hafver nu bodt en herre i Jampteland ... Vii hafva nu lefft uti 30 åhrs tijdh allt under Sveriges chrona |
” |
|
— Utdrag ur Fastessons nidvisa |
||
Gerillakriget fortsatte emellertid och svenska myndigheter utlyste en belöning på 20 riksdaler till den som tog en levande krigare i Jämtland och fem riksdaler till den som dödade en. En medalj gjordes till äran av segern och för att fira återerövrandet av det tidigare norska landskapet. Från svensk sida skylldes allt på Sparre som den 3 november avsattes av Karl XI och Johan Fleming blev ny landshövding. Fältmarskalken Henrik Horn fick ansvaret över armén och beordrades att beskydda Norrland från Stockholm. Horn samlade männen i Medelpad men hann inte bege sig söderut förrän nyheten nådde honom att norrmännen hade lämnat Jämtland då franska skepp hotade Tröndelag. Horn tågade in i Jämtland och fick i uppgift av kungen att undersöka förräderiet jämtarna gjort sig skyldiga till. I december samlades prästerskapet och lokala ombud till förhör. Horn fick reda på att en hemlig allians mellan Jämtlands socknar och norrmännen hade knutits, ratificerat genom socknarnas lokala sigill. Jämtarna fruktade straff men i förhållande till vad som udömts i Skåne var straffen milda.
Referenser
- Artikeln är delvis en översättning från engelskspråkiga Wikipedias artikel om Conquest of Jemtland
Webbkällor
- Krigsrörelser i Jämtland 1677
- Fastessons nidvisa med kommentarer av Bo Oscarsson
Tryckta källor
- Jemtland og Norge av Edvard Bull, (1927)
- Jämtlands och Härjedalens historia intill 1814 av Viktor Behm
- Striderna om Jämtland och Härjedalen 1676 – 1679 av Janrik Bromé
- Kriget mot Danmark 1675 - 1679 av Gustaf Björlin (1885)
