Västgötaskolan

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 16.40 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Västgötaskolan, eller Götalandshypotesen, är en riktning bland historiker, journalister med flera, främst i Skaraborg, som vill poängtera Västergötlands kulturella och politiska betydelse under forn- och medeltid.[1] Vissa av företrädarna hävdar att Svea rikes vagga ligger i Västergötland.[1][2]

Skolan har kritiserats starkt av universitetsforskare som anser att den är ett exempel på pseudovetenskap. [1][2]

Bland de mest kända namnen som kopplas till denna heterogena samling teoribildningar finns Carl-Otto Fast, Mac Key och Verner Lindblom.[2] Genom TV-producenten Dag Stålsjö fick deras teorier 1981 ett massmedialt genombrott. Rigorositeten har varierat från den mer spekulerande Mac Key till den mer källhänvisande, och universitetsutbildade, Verner Lindblom, men då begreppet är omtvistat till sitt omfång är det vanskligt att hänföra särskilda personer till begreppet Västgötaskolan.

Innehåll

Idéernas förhistoria

Pehr Tham (död 1820) hävdade bland annat att Yggdrasil stått på hans egna ägor, och att Oden och Gylfe bott i dess närhet. Senare blev komminister Per August Kjöllerström tankeriktningens upphovsman. Hans bok "Westergötland såsom landskap" (1919) ger en översikt över hans idéer. Han placerar "alla märkligare historiska pådragelser" till södra Sverige. Namnet svear betecknar enligt honom alltid samtliga svenskar.[3]

Carl-Otto Fast

Carl-Otto Fast var ingenjör med geologisk inriktning. Han föddes i Åmål 1884 och dog 1969 i Stockholm. Forntidsentusiast förefaller han ha blivit år 1906, när han låg vid Svea ingenjörkår och en manövernatt slog läger vid högarna i Gamla Uppsala. Han läste en hel del om germansk mytologi och sagohistoria, ämnen som var på modet under 1900-talets första decennier. Åren 1929-30 utgav han själv ett par små böcker eller broschyrer om bland annat Beowulfeposet och Eddans ortnamnsbestånd.[4] Fast hävdade att dessa berättelser var förlagda i Västergötland. Senare menade Fast att Kinnekulle var fornsagornas Uppsala.[5]

I början fick Fast viss uppskattning av Birger Nerman. Båda var i opposition mot den historiekritiska forskningen av Curt Weibull och andra akademiska historiker. Nerman kunde dock inte acceptera Fasts politiska (nazistiska) värderingar, västgötska tolkning av fornsagorna.[6] Fasts idéer hängde i mycket samman med resultaten från verksamheten vid "Statens Institut för Rasbiologi", där man genom förfalskade resultat konstaterade att den nordiska "rasen" var livligast företrädd kring Vänerns södra och sydvästra kust. Även om resultatet egentligen visade något helt annat, har tanken på ett rasrent Västergötland dykt upp även hos nutida efterföljare. [7]

Fast var en av grundarna av det nationalsocialistiska Samfundet Manhem. Han var dessutom en flitig skribent i till exempel Riksposten. Fast lyckades tidigt bli uppmärksammad i Tyskland där bland annat professor Gustav Neckel tog upp några av uppslagen i Fasts artiklar. I Nazityskland kom Fast att bli populär bland dem som utgjorde den pseudovetenskapligt/ockulta forskningens kärna i nazitysk arkeologi – företrädda av bland annat Albert Herrmann och Herman Wirth. Fasts popularitet skulle dock komma att dala, och våren 1940 skulle Hans Reinerth, ledaren för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets arkeologiska avdelning finna honom alltför extrem. Inom SS fanns det dock, åtminstone fram till hösten 1943 ett betydande stöd för Fasts idéer.[8]

Fast anklagade vid åtskilliga tillfällen många forskare, både amatörkollegor och professionella, för att stjäla hans idéer – däribland Birger Nerman och Arthur Widéen. Den mest omtalade skandalen inträffade under en disputation den 8 februari 1948 i Uppsala, då Fast anklagade arkeologen Eric Oxenstierna för att ha stulit uppslaget till Oxenstiernas doktorsavhandling "Die Urheimat der Goten".[9] Fast hade visserligen stått i förbindelse med Hans Reinerth för att dryfta dessa tankar, men Reinerth hade påpekat att "det hela hade säkert mottagits med glädje om observationen skett för 240 år sedan". Tanken var långt från ny. [10]

Arkeologen Magnus Alkarp har påpekat att ytterst få av dem som nu försvarar Carl-Otto Fast och bygger sin historieuppfattning kring dessa idéer är medvetna om idéernas rasbiologiska och nazistiska ursprung och den dramatik som omgett dem.[källa behövs]

Efter Carl-Otto Fast

Under 1960-talet förde Holger Bengtsson på nytt fram Fasts uppfattningar.[11] Några av de som anses vara Västgötaskolans anhängare försöker till exempel visa att ortnamn som omskrivs i källorna (som Gamla Uppsala och Sigtuna) inte alls låg i Mälardalen utan i Västergötland. Andra är anhängare av konspirationsteorier om att de akademiska forskarna medvetet ljög och förfalskade material som motsade deras teorier. Exempel på detta är Mac Keys påstående 1970 att Möjbrostenen skulle vara en förfalskning,[12] i och med att den så starkt skiljer sig från alla andra stenar som är funna i samma geografiska område.

Västgötaskolans mediala genombrott kom 1981 med Dag Stålsjös tv-serie Svearikets vagga, där Mac Key framträdde.[13] Göran Liljenroth kom 1985 med en bok där han beskrev hur ett andeväsen pekade ut gården Gum för honom.[14][15]

Även Jan Skoglöw tillhör Västgötaskolan.[16] Han blev offer för en hoax och trodde på konspirationsteorin att på Carolina Rediviva skulle finnas ett giftskåp med dokument som motbevisade etablerade uppfattningar. Polisanmälningar gav viss publicitet i pressen. Skoglöw hävdar Kinnekulle-teorin.[17]

I de passionerade känslor som debatterna om Västgötaskolan rörde upp fanns det också ett starkt drag av kritik mot vad som uppfattades som elitism och ett enkelspårigt perspektiv på svensk historieskrivning från svenska historiker och arkeologer. Västgötaskolans anhängare menade att alltför mycket uppmärksamhet (och arkeologiska forskningsmedel) riktades mot Mälarområdet, trots att det i Sverige finns andra regioner vars arkeologiska rikedom är väl så imponerande. Arkeologen Magnus Alkarp har dock visat att Västergötlands arkeologi snarare överrepresenterats i svensk arkeologiundervisning under hela 1900-talet.[källa behövs] Ur arkeologins synvinkel är Västgötaskolan överlag något förbryllande eftersom dess representanter så starkt inriktat sig på att omtolka tidiga och spröda skriftliga källor, medan de ofta ignorerat det faktum att Västergötland allmänt bland arkeologer betraktas som ett av landets rikaste områden.

Västgötaskolans styvnackade motstånd mot Östergötlands, Gotlands och inte minst Jämtlands arkeologi visar teorins karaktär av lokalpatriotisk snarare än objektiv historieopposition.

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 Nationalencyklopedin, uppslagsord "Västgötaskolan"
  2. ↑ 2,0 2,1 2,2 Lars Gahrn (1/1991). ”Västgötaskolan – trosvisshet som trotsar allt”. Folkvett. http://www.vof.se/folkvett/19911vastgotaskolan---trosvisshet-som-trotsar-allt. 
  3. ↑ Gahrn (1988), s. 80.
  4. ↑ Bo Strömberg (1998), kap 2.3
  5. ↑ Gahrn (1988), s. 80.
  6. ↑ Bo Strömberg (1998), kap 5.1.1
  7. ↑ Alkarp (2008), kap 12.3 och kap. 14.1.1
  8. ↑ Alkarp (2008), kap 12.3 och kap. 14.1.1
  9. ↑ Bo Strömberg (1998), kap 5.1.2
  10. ↑ Alkarp (2008), kap 12.3 och kap. 14.1.1
  11. ↑ Gahrn (1988), s.80.
  12. ↑ Bo Strömberg (1998), 1970:5
  13. ↑ Dag Stålsjö: Svea rikes vagga: en historia i gungning, Karlstedts, Skövde 1983. ISBN 91-970238-7-6. .
  14. ↑ Liljenroth (1985), s.10.
  15. ↑ Gahrn (1988), s.81.
  16. ↑ Lasse Strömqvist (4 november 1997). ”Han bjuder på blodig historia: Skoglöws senaste bok hyllar länet”. Göteborgs-Posten. 
  17. ↑ Jan Skoglöw och Mac Key: Sveriges vagga stod på Kinnekulle: en bevisföring, eget förlag, Alingsås 1999.  Libris 8889959

Litteratur

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taskolan"
Personliga verktyg
På andra språk