Schizoaffektivt syndrom

Från Rilpedia

Version från den 27 mars 2009 kl. 04.53 av 85.227.226.4 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Schizoaffektivt syndrom
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 F25
ICD-9 295.70

Schizoaffektivt syndrom är en psykiatrisk diagnos på en neurobiologisk sjukdom. Den beskriver ett tillstånd som både har symtom på humörsvängningar och schizofreni. En person kan vara i ett psykotiskt tillstånd eller ha en försämring av verklighetsuppfattningen, för det mesta i form av hörselhallucinationer, paranoida eller märkliga vanföreställningar. Det kan också innebära oorganiserat tal och tänkande, tillsammans men vaga maniska och/eller mixade depressiva episoder i samband med avsevärd social eller yrkesmässig dysfunktion. Sjukdomen startar vanligtvis i tidig vuxenålder, men den kan i sällsynta fall bli diagnostiserad redan i barndomen (före 13 års ålder). Schizoaffektiv sjukdom är vanligare hos kvinnor än hos män. Trots att den innebär en stor räckvidd av symtom är sjukdomsförloppet mer periodiskt och har på det hela taget en mer positiv prognos än schizofreni.

Det finns två typer av schizoaffektiv sjukdom: den bipolära varianten och den depressiva varianten. Allmänt sett, har den schizoaffektiva sjukdomen med bipolär variant bättre prognos än den depressiva, vilken kan resultera i en med tiden resterande defekt.

Den huvudsakliga behandlingen är psykofarmaka med ett antipsykotiskt , ett antidepressivt och/eller stämningsstabiliserande läkemedel. Psykoterapi, yrkesmässig och social rehabilitering är också viktigt. En speciell typ av psykosocial rehabilitering, känd som psykiatrisk rehabilitering, kan avsevärt förbättra prognosen för schizoaffektiv sjukdom, men den måste vara väl anpassad till individen för att få goda resultat. I akuta fall, där det finns risk för skada på sig själv eller för andra, kan kortare tvångsintagning vara aktuell.

Vissa människor med schizoaffektiv sjukdom kan även ha andra diagnoser, bland annat alkohol och/eller drogmissbruk.

Barn som diagnostiserats med denna sjukdom har en hög risk att även ha andra neurologiska diagnoser, såsom övergripande funktionella störningar, autism och inlärningssvårigheter.

Innehåll

Tecken och symtom

Sena tonåren och tidigt vuxenliv är den vanligaste perioden för begynnelsen av schizoaffektiv sjukdom, även om den i ovanliga fall kan diagnosticeras redan i barndomen. Detta är kritiska perioder för en människas sociala och yrkesmässiga utveckling, vilken kan bli avsevärt störd av sjukdomsutbrottet.

Schizoaffektiv sjukdom är en psykisk sjukdom som karaktäriseras av humörsvängningar och psykos. Psykos består av vanföreställningar och/eller hallucinationer. Personer med sjukdomen upplever psykotiska symtom i samband med (men oftast efter) deras depressiva, mixed eller maniska episoder.

Sjukdomen tenderar att vara svårdiagnosticerad eftersom symtomen liknar dem vid andra sjukdomar med framträdande psykotiska drag, såsom bipolär sjukdom med psykotiska drag, allvarlig depression med psykotiska drag och schizofreni. Den främsta skillnaden mellan schizoaffektiv sjukdom och de allvarliga humörsvängningar som nämndes (bipolär sjukdom med psykotiska drag, allvarlig depression med psykotiska drag), är att vid schizoaffektiv sjukdom finns det en bas av psykos, under vilken humörsvängningar inträffar. Faktum är att kriterierna för diagnosen säger att det måste finnas en period av två veckors psykos utan symtom på humörsvängning.

Som kontrast till detta kan man vid humörstörningar, se en bas av humörsvängningar under vilka psykos kan inträffa. Vid schizofreni är humörsvängningar ovanliga eller mycket mindre framträdande. En säker diagnos på schizoaffektiv sjukdom kan därför kräva en längre period av observation och behandling.

Vanföreställningar kan visa sig som att personen tror sig vara Jesus eller Antikrist, att han eller hon har något speciellt syfte eller öde i livet (som till exempel att rädda världen), eller att han eller hon tror sig vara övervakad eller förföljd av regeringen, även om det inte är så. Andra vanföreställningar kan innebära tro på att en yttre kraft styr personens tankeprocess. Denna typ av vanföreställningar kallas vanligtvis för ”positiva symtom”.

Hallucinationer som involverar syn-, hörsel-, lukt-, känsel och smaksinnena kan uppstå. Med andra ord; personen kan se, höra, smaka och känna lukt av saker som inte finns. Till exempel kan personen se tydliga hallucinationer bestående av monster eller djävulen, eller mer subtila hallucinationer i form av skuggiga uppenbarelser. Personen kan höra röster eller i vissa fall, musik. Dessa hallucinationer förvärras ofta när personen är berusad.

De kan snabbt ändra åsikt angående vänner och familj om de hör något negativt bli sägas om dem. Som ett resultat av detta kan de attackera eller avvisa personen eller gruppen tills de återfår normalt tankesätt, vilket kräver tid och behandling.

Samtidiga ångestsyndrom kan spela roll i personens uppfattning av schizoaffektiv sjukdom och kan därigenom forma den sjukes vanföreställningar. Till exempel kan personen känna oro, ha problem med att svälja och sedan börja tro att främmande makter styr deras halsfunktion. Han eller hon kan också lida av olika fobier som också kan visa sig som vanföreställningar.

Problem med att tänka, mer känt som ”kognitiva svårigheter”, kan också vara ett problem för personer med schizoaffektiv sjukdom. Detta kan innebära svårigheter att följa logiska resonemang och bristande impulskontroll.

Utan behandling kan personer med schizoaffektiv sjukdom ytterligare försämras i deras vanföreställningar och få ett ännu större främlingskap gentemot människor och samhälle.

Med mångsidig och omfattande behandling kan vissa personer till stor del eller till och med helt, återfå deras funktionsförmåga.

Diagnos

Diagnosen ställs på såväl upplevelser berättade av den drabbade, som på onormalt beteende iakttaget av familj, vänner, vårdpersonal, socialarbetare eller psykolog. Det finns en kriterielista som måste uppfyllas för att någon ska få diagnosen schizoaffektiv sjukdom. Dessa grundar sig på existensen och längden av vissa symtom och tecken.

Som nämnts ovan, finns det flera psykiska sjukdomar som kan uppvisa liknande psykotiska symtom, till exempel bipolär sjukdom med psykotiska drag, allvarlig depression med psykotiska drag, schizofreni, drogpåverkan, mildare drogpsykos, och schizofrena personlighetsstörningar. Dessa sjukdomar och störningar måste först uteslutas innan man kan ställa en slutgiltig diagnos på schizoaffektiv sjukdom.

I den inledande bedömningsfasen genomförs en omfattande fysisk undersökning. Trots att det inte finns något biologiskt test som kan visa på schizoaffektiv sjukdom, utför man tester för att utesluta någon fysisk sjukdom, som i vissa sällsynta fall kan leda till psykotiska symtom. Dessa tester innefattar till exempel blodprov för att utesluta sköldkörtelproblem, problem med ämnesomsättningen, syfilis eller HIV-infektion. Två ofta förekommande undersökningar är EEG för att utesluta epilepsi, och en datortomografi av huvudet för att utesluta hjärnskada. Det är viktigt att utesluta den sorts delirium som kan orsaka synhallucinationer och akuta anfall av sviktande medvetenhet som kan indikera en underliggande fysisk sjukdom.

Normalt sett upprepas inte dessa fysiska undersökningar förrän det finns en distinkt medicinsk indikation. Dessa kan inkludera BSL om olanzapin tidigare har föreskrivits, tester för sköldkörtelfunktion om litium tidigare har tagits, leverfunktionstester om klorpromazin har skrivits ut, och kreatinfosfokinas nivåer för att utesluta neuroleptiskt malignt syndrom. Undersökning och behandling utförs vanligtvis medan patienten är utskriven från psykiatrisk vårdavdelning, eftersom intagning endast övervägs om patienten är en risk för sig själv och andra.

De vanligaste kriterierna för att diagnosticera schizoaffektiv sjukdom finns att hämta i American Psychiatric Associtation’s Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, mer känt som DSM, varav den nuvarande versionen är DSM-IV-TR.

DSM-IV-TR-kriterier

Nedan följer kriterierna för en diagnos av schizoaffektiv sjukdom enligt DSM-IV:

A. Två (eller fler) av följande symtom förekommer under en period av en månad:

(Observera att endast ett av dessa kriterier är nödvändiga om vanföreställningarna är kraftiga eller om hallucinationerna består av en röst som hela tiden upprepar kommentarer till personens handlande eller tankar, eller av två eller fler röster som samtalar.)

OCH att det vid något tillfälle är antingen en:

  • allvarlig depressiv episod
  • manisk episod
  • mixad episod

B. Under en och samma sjukdomsperiod har personen haft vanföreställningar eller hallucinationer under minst två veckors tid utan framträdande humörsvängningar.

C. Under hela den aktiva och resterande sjukdomsperioden har personen symtom som motsvarar kriterier för humörsvängningar.

D. Störningarna är inte orsakade av en direkt fysiologisk effekt av t.ex. en medicin eller narkotikamissbruk eller av en fysisk åkomma.

Undergrupper

Det finns två undergrupper av schizoaffektiv sjukdom, som baseras på humörsvängningarna inom störningen:

Bipolär typ

Om störningarna innehåller:

  • en manisk episod
  • en mixad episod

Allvarliga depressiva episoder uppträder också vanligtvis, men inte alltid, i den bipolära typen, men krävs inte för att uppfylla DSM-IV diagnos.

Depressiv typ

Den depressiva typen innebär att störningen omfattar enbart allvarlig depression.

Denna typ anges om sjukdomen enbart innefattar allvarlig depression.

Sjukdomsorsaker

Trots att orsakerna bakom schizoaffektiv sjukdom är okända, misstänks det att det är en likartad grupp patienter som uppfyller denna diagnos, några med avvikande former av schizofreni och några med mycket allvarliga former av humörsvängningar. Det finns knappast bevis för att det skulle vara en speciell form av någon psykotisk sjukdom. Det vill säga att sjukdomen ligger inom spektrumet mellan schizofreni och allvarlig bipolär sjukdom, samt allvarlig återkommande unipolär depression. Hos en grupp patienter med schizoaffektiv sjukdom kan det verka som om det är såväl schizofreni som bipolär sjukdom samtidigt. Således är bakgrunden till sjukdomen i vissa fall troligtvis mer lik schizofreni, i andra fall bipolär sjukdom.

Det finns många olika gener som kan bidra till en genetisk risk att få sjukdomen. Man tror att många olika biologiska och miljömässiga faktorer interagerar med en persons gener på sätt som kan öka eller minska risken för att sjukdomen bryter ut. Störningar inom schizofrenispektrumet (varav schizoaffektiv sjukdom är en del) har marginellt sammansatts med en hög ålder på fadern vid konceptionsögonblicket, vilket anses vara en vanlig orsak till mutationer. [1]

Förekomst

Uppskattningarna av sjukdomens förekomst varierar avsevärt, men schizoaffektiva maniska patienter uppskattas till 3-5 % av intagningarna på psykiatriska vårdavdelningar. Vid en tidpunkt trodde man att schizoaffektiv sjukdom innebar en ökad risk för humörsvängninar hos närstående. Detta kan ha berott på det antal patienter med psykotiska humörsvängningar som ingick i en studie av schizoaffektiva patienter. De nuvarande diagnoskriterierna visar på en grupp patienter med varierande uppsättning gener. Det är mer troligt att de har schizofrena anhöriga än patienter med humörsvängningar, men samtidigt är det troligare att de har släktingar med humörsvängningar än schizofrena patienter.

Behandling

Behandlingen av schizoaffektiv sjukdom består av en kombination av medicinering och terapi. En psykiatriker skriver ut (vanligtvis en kombination av) mediciner åt patienten, på vilka varje person svarar olikartat. Vanliga mediciner för att behandla schizoaffektiv sjukdom är listade nedan.

För psykotiska symtom blir vanligtvis en eller flera antipsykotika utskrivna. Exempel på neuroleptiska psykofarmaka är:

För maniska symptom, kan stämningsstabiliserare skrivas ut i kombination med en antipsykotika, till exempel:

Mot depression kan antidepressiva läkemedel skrivas ut i kombination med antipsykotika, till exempel:

  • Fluoxetin (eller andra SSRI-läkemedel)
  • Lamotrigin (Lamictal) (en stämningsstabiliserare med antidepressiv effekt)

Hos schizoaffektiva patienter med maniska symtom har det visat sig att en kombination av litium, karbamazepin eller valproat med en neuroleptika fungerar bättre än enbart neuroleptika. Litium-neuroleptisk behandling däremot, kan framkalla extrapyramidala reaktioner eller förvirring hos vissa patienter.

Eftersom många patienter med schizoaffektiv sjukdom inte tål, eller inte svarar på, Litium, används ofta karbamazepin eller valproat. För- och nackdelar måste övervägas noggrant för varje individ, eftersom samtliga av dessa läkemedel kan innebära fysiologiska risker.

Bensodiazepiner som Stesolid och Iktorivil är effektiva för akuta maniska symtom, men långvarigt bruk kan resultera i ett beroende.

Hos schizoaffektiva patienter med depressiva symtom skrivs ett antidepressivt preparat (vanligtvis SSRI) ut, tillsammans med neuroleptika. På senare tid har den antiepileptiska Lamictal visat sig effektiv vid behandling av dessa patienter.

Till en början kan sömnmedel skrivas ut för att ge patienten vila från sin ångest eller sina hallucinationer.

Man studerar också värdet av näringstillskott och förändringar i livsstilen för att öka existerande behandling. Till exempel kan vi se att schizoaffektiva patienter ofta lider av sömnproblemen och/eller diabetes, och dessa problem tros kunna lindras av förändringar av livsstilen. Omega-3 används som kosttillskott vid många psykiatriska störningar, inklusive schizoaffektiv sjukdom.

Prognos

Människor med schizoaffektiv sjukdom har generellt sett en bättre prognos än de med schizofreni och ungefär detsamma eller sämre prognos än de med bipolär sjukdom. Den depressiva typen har den sämsta prognosen. Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns stora variationer mellan olika individer eftersom dessa undersökningar baseras på ett stort antal patienter.

Som med alla kroniska sjukdomar, är det viktigt att patienten accepterar sin medicinering, i synnerhet som mer än medicin ofta är nödvändig. Psykiatrisk rehabilitering spelar en viktig roll för att så mycket som möjligt öka individens chanser till återhämtning, vilket i sig kan resultera i en bättre prognos.

Komplikationer

Komplikationer liknar dem för schizofreni och allvarligare humörsvängningar, till exempel:

  • Problem till följd av medicinering och terapi
  • Otillåten användning av mediciner i syfte att självmedicinera
  • Korttidseffekter och problem som har sitt ursprung i långvarig användning av föreskrivna mediciner, inklusive interaktion mellan olika preparat.
  • Problem till följd av maniskt beteende ( till exempel ekonomisk slösaktighet, sexuella utsvävningar)
  • Suicidalt beteende till följd av depression eller psykotiska symtom

Historia

Termen schizoaffektiv psykos grundades av Jakob Kasanin 1933 för att beskriva en mer episodisk psykisk sjukdom med framträdande humörsvängningar, vilket beskrevs som schizofreni med god prognos [1]

Schizoaffektiv sjukdom inkluderades som en undergrupp till schizofreni i DSM I och DSM II, men fortsatt forskning påvisade ett kluster av symtom hos individer med en familjehistoria av humörsvängningar vars sjukdomsförlopp, andra symtom och behandlingsresultat var mer besläktad med den maniska fasen av bipolär sjukdom. DSM III grupperade schizoaffektiv sjukdom inom gruppen av psykiska sjukdomar kallad Not Otherwise Specified innan den till slut erkändes i DSM III-R [2]

Referenser

  1. Goodwin & Jamison. p102
  2. Goodwin & Jamison. p96
  • Goodwin FK, Jamison KR (2007). Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression, 2nd Edition. New York: Oxford University Press. ISBN 0-19-513579-2
  • Murray WH. Schizoaffective disorders: new research. Nova Science Publishers, Inc. 2006:1-24, 48-242.
  • Moore DP, Jefferson JW. Handbook of Medical Psychiatry. 2nd ed. St. Louis, Mo: Mosby; 2004:126-127.
  • Goetz, CG. Textbook of Clinical Neurology. 2nd ed. St. Louis, Mo: WB Saunders; 2003: 48.

Externa länkar

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.


Personliga verktyg