Södertälje

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Södertälje är en tätort (stad) i Södermanland och centralort i Södertälje kommun i Stockholms län. Med sina 62 279 invånare^[2] är det landskapets största tätort (förutom halva Stockholm) och den 15:e största i Sverige.Södertälje har en stor befolkning av finnar och assyrier/syrianer, cirka 22 000^{[källa behövs]} assyrier/syrianer bor i Södertälje. Södertälje är beläget mellan Strängnäs, Stockholm och Nyköping där Mälaren är förbunden med Östersjön genom slussen i Södertälje kanal.

Historia

Äldre historia

På stenåldern, omkring 4000 år före Kristus, beräknas att de första människorna kom till trakten omkring det som idag är Södertälje. Då var människorna fortfarande samlare, jägare och fiskare. Runt år 3000 före Kristus tros bondekulturen ha nått området. När människorna började odla och hålla med boskap blev de mer bofasta. Vid perioden 1500-400 före Kristus fanns det ett brett sund mellan Östersjön och Mälaren, vilket smalnade av till följd av landhöjningen. På grund av landhöjningen bildades sedermera även en sandås i sundets mitt.^[3]

Marenplan invid Maren med Olof Palmes plats sett från Strandgatan. Karakteristiskt för många byggnader längs Strandgatan och Marenplan är att de är byggda i klassicistisk stil

Under folkvandringstiden fanns det en farled på var sida om åsen. Den västra delen hade sin sträckning ungefär där Storgatan numera ligger. Idag tros denna led vare den som kunde användas längst, på grund av terrängen omkring platsen där Sankta Ragnhilds kyrka senare kom att uppföras.^[3]

Inflyttningen till Södertälje började på allvar först på 600-talet, under Sveriges förhistoriska tid, då landhöjningen hade gjort farleden så grund att den inte längre var farbar. Emellertid var det fortfarande den snabbaste vägen in i Mälaren. Då båtarna nu behövde släpas över det trånga näset med handkraft bildades många arbetstillfällen. De genomresande var även i behov av service, vilket ytterligare bidrog till inflyttningen. Det är först vid den här tiden som det på allvar kan talas om att ett samhälle växer upp på platsen.^[4]

Den då omfattande trafiken med järnvaror från Bergslagen till Nederländerna och Tyskland fraktades i stort sett uteslutande med båt, och passerade därför Södertälje. Det exakta årtalet när Södertälje fick sina stadsprivilegier är inte helt klarlagt. Dock är de flesta idag eniga om att detta inte inträffade efter år 1386. Vissa historiker menar dock att stadsprivilegier kan ha utdelats så tidigt som år 1000, men av vem är dock oklart. Första gången Södertälje omnämndes i de historiska källorna var emellertid år 1070 av Adam av Bremen då han i sitt verk Gesta Hammaburgensis Ecclesiae pontificum omnämner platsen i en beskrivning av vägen mellan Skara och Birka.^[3]

Hur det medeltida Södertälje såg ut vet forskare inte säkert. Emellertid antas omkring 50 personer bott i staden under 1000-talet. I slutet av århundradet byggdes en stenkyrka. Troligtvis hade den en föregångare i trä. Enligt skriftliga källor fanns också ett rådhus och ett gilleshus. Bostadshusen var troligen timmerstugor med torvtak.^[5]

Slottsholmen är en ö i nuvarande Södertälje kanal. Den ligger strax utanför stadsdelen Brunnsäng, omkring tre kilometers landväg norr om stadskärnan. Här ligger den medeltida fogdeborgen Telge Hus, som uppfördes under 1300-talet^[6]. Mellan åren 1318 och 1527 administrerades härifrån Telgehus län. ^[5] Området omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader. Arkeologiska utgrävningar har visat att borgen var omgiven av en vallgrav, samt en pålspärr som sträckt sig över stora delar av Linasundet. Mellan 1434 och 1436 ledde Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson (Bonde) ett uppror mot Kalmarunionen och Erik av Pommern. Kungens fogdar fördrevs från sina borgar som sedan brändes. För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt gräva en kanal igenom Telge, ett arbete som aldrig avslutades. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren kunna ledas förbi det unionstrogna Stockholm. Engelbrekt lovade flera viktiga handelsstäder fri lejd igenom Telge. Detta lär ha upprört fogden Bengt Stensson Natt och Dag, som från början var en av Engelbrekts anhängare. Efter att Stensson beslagtog ett tyskt handelsskepp stacks Telge Hus i brand av Erik Kettilsson Puke 1435. Han var en av Engelbrekts närmaste män. 1448 utsågs Karl Knutsson (Bonde) till kung, och han påbörjade då arbetet med att återuppföra en borg på slottsholmen. Den nya borgen fick namnet Karlsborg. Under sent 1400-tal förlorade borgen mycket av sin betydelse, och övergavs därför. Under tidigt 1500-tal beskrevs Telge Hus som ”omkullfallen”.

Hertig Karl (sedermera Karl IX) satsade aktivt på Telge som handels- och sjöfartsstad under sin tid som hertig av Södermanland, vilket bidrog till ökat byggande under den här tiden.^[3] Bland annat anlades en hamn strax söder om staden, i syfte att kunna transportera ut järnvaror ur hertigdömet utan att passera Stockholm. Efter detta var det en betydande del av landets export som gick över Södertäljes hamn.^[5]

Det första kända namnet på Södertälje var Tælgia eller Tælga (andra stavningsvarianter: Tcelghia, Tcelge). Vissa anser att detta namn härstammar från ett fornsamiskt ord för ”näs eller landtunga mellan två vattendrag”. Andra menar att förklaringen ligger i ordet ”tälja”. I Södertäljes fall avses alltså de smala vikarna mellan Östersjön, Mälaren och själva staden. Namnets stavning moderniserades senare, och staden kom att kallas för ”Telge”. Detta namn användes ända fram till år 1622, då ordet ”söder” lades till i samband med anläggandet av Norrtälje, beläget 11 mil nordost om staden, för att skilja de två från varandra^[7]. I och med stavningsreformen som genomfördes under 1900-talets början ändrades stavningen återigen från Södertelge till Södertälje. Namnet ”Telge”/”Tälje” lever dock kvar, och är idag namnet på flera platser och företag i staden. Däribland finns Telgekoncernen, stadsdelen Tälje och det före detta Täljegymnasiet.

Från början hade staden använt S:t Olof i sitt sigill. Vid 1600-talets början ersattes han av Sankta Ragnhild. Efter sina vallfärder till Rom och Jerusalem skall hennes reliker ha begravts i Södertälje.^[8]

Sven Magnusson ritade den första kartan över Södertälje år 1648. I den norra delen visar den en oregelbunden stadsplan av medeltida karaktär där kyrkan är starkt dominerande. Sålunda kan det antas att det äldsta Södertälje låg i anslutning till kyrkan. Det medeltida torget låg även på kyrkans norra sida, till skillnad mot dagens stora torg som är beläget söder om densamma. På kartan kan dagens Storgatan, Mälaregatan samt Västra Kanalgatan ses. Detsamma gäller början till Järnagatan. Nybyggnation har sedan skett utifrån Saltsjöhamnen och Storgatan.^[5]

Under 1600-talet drabbades staden av två storbränder; år 1630 och 1650. Efter branden 1650 var förödelsen mycket stor. Alla viktiga byggnader förutom kyrkan förstördes, inklusive skolan, kursgården och rådhuset. Efter bränderna gemomfördes en omfattande stadsplanereglering efter Anders Torstenssons planer. Han hade tidigare bland annat planerat Stockholms malmar. De gamla oregelbundna medeltidskvarteren ersattes nu av ett välstrukturerat rutnät. Det var i samband med detta som torget flyttades från kyrkans norra sida till den södra. Trots att kungen bestämt att staden skulle återuppbyggas medförde de knappa ekonomiska resurserna att detta tog mycket lång tid.^[5]

Södertälje i slutet av 1600-talet ur Suecia antiqua et hodierna

Torstenssons rutnät dominerar fortfarande stadskärnan, även om flera kvarter slogs samman under 1960-talets sanering av city. En samtida karta över planen finns inte bevarad. Emellertid ritade lantmätaren Johan Hambraeus en mycket detaljerad tomtkarta år 1700. Trots att gatorna strukturerades som ett systematiskt rutnät var flera tomtgränser inne på gårdarna oregelbundna. Detta tros vara rester av den gamla indelningen. De södra delarna av staden, samt vissa av de norra och västra har en mer oregelbunden plan. Forskare är osäkra på om detta är en anpassning till den lokala terrängen, eller om det är områden som klarat sig undan branden.^[9]

Stormaktstidens Södertälje finns också avbildat i det topografiska planschverket Suecia antiqua et hodierna (svenska: Det forna och nuvarande Sverige). Verket börjades ges ut kring 1720-talet, och innehåller 353 planscher över städer, slott och historiska platser. Det utarbetades arkitekten och ämbetsmannen greve Erik Dahlbergh på statens bekostnad. Emellertid är det svårt att dra slutsatser baserat på detta verk då Dahlbergh ofta tog med planerade ändringar, som sedermera aldrig genomfördes. Dessutom placerades ofta icke-skalenliga människor ut i bilderna för att få byggnader att se större ut än de faktiskt var. Bilden av Södertälje är gjord någon gång mellan åren 1690-1710, och visar staden söderifrån. Bebyggelsen förefaller tämligen vidsträckt i sydlig riktig. Saltsjöhamnen och kyrkan är starkt dominerande.

På tidigt 1700-tal drabbades Södertälje av pesten, samt involverades i det stora nordiska kriget. De ryska trupperna som slog läger vid Igelstaviken brände ner en tredjedel av staden. Dock skonades en del viktiga byggnadsverk, som Sankta Ragnhilds kyrka. Efter detta sjönk invånarantalet under 200 personer.^[4] Det gamla rådhuset återuppbyggdes. Det var den viktigaste offentliga byggnaden, och näst efter kyrkan var det den största i staden. När det färdigställts, sattes en förgylld inskription upp på en tavla i huset. Skriften, som numera finns bevarad i stadsarkivet, lyder:^[10]

Här har jag fagert grönskat långt öfver tusend' åhr.

Af Helga Drottning Ragnhilds jag mig berömma får;

Hon byggde "upp min kyrkia, här har hon ock sin graf

Emellan Mälarns vikar och Beltens salta haf.

Thet visa svenska skrifter och gamla permebref

Att riksdag tio gånger häruti hållen blef.

Jag 1650 af våda kom i brand;

Men 1719 af Ryssens mordska hand;

Min kyrkia blef bevarat igenom himblens mackt,

Mitt rådhus begge gånger, värdto uti aska laggt;

Men then och all min byggnad ånyo färdig blef,

När tusen och sjuhundra och trettiofem man skref;

Mitt bröd jag tungt förvärfvar uti mitt lilla bo.

Men lätt om jag får tjena min Gud och Kung med roo.

Industriell tillverkning i form av manufakturer startade under 1740-talet. Staten subventionerade detta för att öka antalet inhemskt producerade varor. Staden fick igenom detta bland annat ett kronobränneri, spinnerier, stenkärlsfabrik och tobaksodlingar. Efter detta ökade befolkningen starkt. Södertälje sprängde vallen 1000 invånare. Emellertid kom den stora inflyttningen att bidra till att många bodde mycket trångt.^[5]

Efter rysshärjningarna 1719 byggdes timmerhus i timmer runt torget, kyrkan och Storgatan. Den sistnämnda kantades av handelsmännens tvåvåningshus i trä. Småborgarnas hus byggdes istället i kvarteren bakom. Husen på Storgatan var inhägnade av staket eller plank. De uppfördes så att långsidan vätte mot gatan. Fähus och uthus uppfördes inne på gårdarna. Trots att väldigt få byggnader från perioden är bevarande har forskare ändå en god uppfattning av hur staden såg ut på den här tiden. Ända fram till 1880 var i stort sett alla byggnader kring Stortorget tvåvåningshus i trä, med panel målad i ljusa oljefärger. Den äldsta bevarade profana byggnaden i Södertälje idag är det gamla rådhuset från år 1734. Mot slutet av 1700-talet byggdes det på med en våning, och förseddes med panel. Det äldsta bevarade bostadshuset är byggnaden på fastigheten Sillen 4, vid kyrkans östra sida. Den uppfördes i slutet av 1700-talet, och fick ytterligare en våning under tidigt 1800-tal. ^[5]

1800-talet

Vid 1800-talets början hade manufakturerna från 1700-talet lagts ner. Det enda som fanns kvar var tobaksproduktionen. Invånarantalet hade sjunkit till 960 personer, vilka främst försörjde sig på handel med jordbruksvaror.^[5]

År 1806 påbörjades byggandet av Södertälje kanal. Med den tidens mått mätt var det ett mycket stort byggprojekt. Det försåg även stadens invånare med inkomster i form av mat, logi, och försäljning av verktyg och redskap.^[5]

1860 fick Södertälje järnväg. Hela Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg stod färdig året därefter. På bilden syns den första, enkelspåriga, bron över kanalen

1819 invigdes så den nya kanalen, och för första gången på över 1000 år var vattenvägen mellan Östersjön och Mälaren öppen och farbar. Dock hade flera försök att få leden farbar gjorts ändra sedan vikingatiden. Under 1400-talet lät Engelbrekt Engelbrektsson göra vissa arbeten med att rensa upp och gräva i området. Detta färdigställdes dock aldrig. Karl XI återupptog arbetet, och byggde en kanal mellan sjön Maren i centrala Södertälje och Igelstaviken. Denna kanal underhölls dock mycket dåligt och förföll med tiden. Rester av den är dock fortfarande synliga på sina håll. Framför allt delen mellan Scanias huvudkontor och Pershagen där vattenvägen fortfarande till största del är öppen. Det var slutligen under Erik Nordewalls ledning mellan åren 1806 och 1809 som kanalen fick en sluss, och blev farbar hela vägen från Mälaren till Östersjön. Idag är vattenvägen från Landsort via Södertälje till Köping med sina 103 sjömil (190 km) Sveriges längsta lotsfarled.^[11]

Traditionen att sälja Södertäljekringlor är flera hundra år gammal. De hade sin absoluta storhetstid då staden var en populär badort, alltså omkring början på 1800-talet och framåt. De såldes till turister av så kallade Kringelgummor. När journalisten Herman Söderberg gjorde sin reportageserie om Södertälje för Svenska Familj-Journalen år 1881 beskrev han kommersen med de ”tjuserskor” som sålde Telgekringlor för 25 öre påsen.^[10] Försäljningen av kringlor, kakor och kex var på den här tiden mycket viktig för staden. År 1837 var hela 26 kringelförsäljare skatteskrivna i Södertälje. Kringelgummornas försäljningsmetoder kom dock sedermera att bli så aggressiva att de förbjöds att sälja på stadens gator. Detta medförde att stora delar av försäljningen flyttade ut till järnvägsstationen Södertelge öfre, och senare även Södertälje Södra. Försäljningen på södra station höll i sig en bra bit in på 1900-talet.^[12]

1849 öppnades Södertäljes kallkvattenkurinrättning efter utländsk förebild. Denna förlades till Badparken, och fick ett stort parkområde från Stadsparken ända till Torekällskogen. Anläggningen hade både kall- och varmvattenkurinrättningar samt ett societetshus. Vattnet hämtades från Torekälla källa. Byggandet av järnvägen mellan Södertälje och Stockholm några årtionden senare gjorde att staden blev lättillgänglig och därigenom en av de populäraste kurorterna i landet.^[5] Många av badgästerna bodde på det berömda Badhotellet.

Ekenbergs vagnfabrik grundades 1838. De hade sina lokaler norr om kyrkan, på Storgatans västra sida. AB Atlas köpte upp företaget 1873. Familjen Ekenberg kom dock att finansiera flera andra industriföretag i staden.^[5]

1860 öppnades järnvägen mellan Södertälje och Stockholm vilken blev oerhört viktig för staden. Hela Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg stod färdig två år senare.^[3]

Under perioden öppnades flera stora fabriker. I Framnäs startades petrokemisk tillverkning år 1860. I Mälarehamnen öppnades ett bryggeri under tidigt 1870-tal vilken kom att förse staden med sockerdricka, öl och svagdricka. Den starka industriella tillväxten medförde en explosionsartad inflyttning. Mellan åren 1860 och 1875 fördubblades invånarantalet från 1729 till 3011 personer.^[5]

1866 byggdes badanläggningarna ut med ett varmbadhus. Kallbadanläggningen från 1849 revs år 1886 då den blivit omodern. Ett år senare stod en ny kallvattenkurinrättning i morisk stil klar, vilken då var sammanbyggd med varmbadhuset. På sin tid ansågs den vara en av landets mest fashionabla och moderna kuranläggningar. Badhuset och det tillhörande societetshuset låg i nuvarande kvarteret Asken. De revs 1964 respektive 1974. Hela anläggningen totalförstördes dock i en brand 1903, men återuppbyggdes på två år. ^[5]

Övre parken var en central plats för badortssocieteten

Badanläggningen och järnvägsstationens läge bidrog till att stadens centrum vid den här tiden började flyttads alltmer i sydlig riktning. Idag är hela stråket från centralstationen över Järnagatan, Saltsjötorget, Olof Palmes plats och Storgatan kantat med butiker, restauranger och caféer. Emellertid blir det genast glesare från omkring strax efter Sankta Ragnhilds kyrka och norrut. ^[5]

1874 tecknades ett avtal om gasleverans mellan AB Atlas och staden vilket innebar att Södertälje nu fick modern gasbelysning. Samma år beslutades det att Saltsjötorget, Järnagatan och Storgatan skulle stensättas, vilket gemomfördes 1876.^[5]

Efter byggnadsstadgans tillkomst 1874 tvingades alla städer att upprätta en ny byggnadsordning. Södertäljes var färdig år 1873. Denna var betydligt hårdare reglerad än Anders Torstenssons plan från 1600-talet. Hädanefter fick nybyggda gator inte vara smalare än 40 fot (ca 12 meter). Hus fick inte heller täckas med näver, torv eller spån. De enda tillåtna materialen var tegel, skiffer, asfalt och plåt. Inom stadens gränser fick det inte heller förekomma några väderkvarnar eller badstugor.^[5] I stadgan beslutades att Södertälje skulle expandera i nord/sydlig riktning (alltså längsmed kanalen), samt i ett område öster om denna. Det antogs inte att det skulle behövas några större förändringar i stadskärnan inom någon nära stundande framtid. Utvecklingen kom dock att springa ifrån stadsplanen. Inflyttningen var under den här tiden enorm. 1860 bodde det 1 729 i staden. 20 år senare hade invånarantalet dubblats till 3 510. Mycket av bostadsproblematiken löstes med förtätning. Bland annat ersattes många av husen runt Storgatan med tvåvåningshus med brutet tak. Dessa hade någon form av affärsrörelse i markplan, bostäder ovanpå, och lagerlokaler på vinden. På 1890-talet räckte det inte längre med att förtäta de centrala delarna, utan plats började sökas lite utanför dessa för att ordna med bostäder. Eftersom det inte fanns någon kollektivtrafik att tala om lades bostäderna så nära arbetsplatserna som det var möjligt.^[3]

Tack vare industrialiseringen och badanläggningen ökade välståndet i staden snabbt. Stadsmiljön blev mer påkostad. Från att tidigare bara varit en trästad, uppfördes nu flera stora stenhus i tre eller fyra våningar. Dessa ersatte ofta äldre tvåvåningshus i trä.^[5]

Gemensamt för många av Södertäljes byggnader från 1880-talet är de präglas av nyrenässansens önskan om att använda ornament och kompositionsprinciper från europeiskt 1400-, 1500- och 1600-tal. Exempel på nyrenässansbyggnader i staden är Stadshotellet och fastigheten Saturnus 7 på Olof Palmes plats. På 1890-talet märks en slags motreaktion mot nyrenässansen i byggnationen. Istället började byggnader av ”äkta” material, såsom tegel efterfrågas. Södra Oxbacksskolan är ett bra exempel på denna byggnadstyp. ^[5]

Under 1800-talets senare del uppfördes ett flertal skolor i Södertälje. Däribland Oxbackens folkskola och läroverk, vars södra byggnad uppfördes 1883–86. År 1894 fanns behov av ytterligare lokaler, varför en likadan byggnad uppfördes norr om skolan år 1895. Båda byggnaderna genomgick en invärtes totalrenovering mellan år 1992–94, men har behållit sin ursprungliga fasad. Den allra första folkskolan i staden var dock Torekällskolan, vilken idag är belägen i korsningen av Torekällgatan och Nygatan. Den uppfördes 1869, men har igenom åren byggts om och till vid flera tillfällen. Mellan åren 1911-12 uppfördes också Läroverket på Erik Dahlbergs väg.

Då konjunkturen föll drabbades även Södertälje. AB Atlas lade ner sin verksamhet 1887. Från tidigare 300 industriarbetare år 1872, fanns det bara hälften kvar 1888. Detta medförde också ett minskat skatteunderlag, vilket försenade utbyggnaden av vattenledningar i staden. 1878 beviljade kungen stapelfrihet åt Södertälje (rätt att bedriva import och export), i utbyte mot att tullverket skulle få ha lokaler där. Samtidigt muddrades hamnen vid Saltsjötorget för att ge plats åt större, mer djupgående fartyg. Efter detta kom tonvikten att åter flyttas till sjöfart.^[5]

1900-talet fram till 1945

Vid sekelskiftet 1900 etablerades flera stora fabriker i staden:^[7] Svenska Centrifug AB (1896), AB Södertelge Verkstäder (1897), Baltic (1906), Aktiebolaget Astra Apotekarnes Kemiska Fabriker (Astra) (1913), Tobaksmonopolet (1915) och Wedaverken (1917). Mest intressant är kanske bildandet av VABIS, Vagnfabriks-Aktiebolaget i Södertelge (1891), som år 1911 slogs samman med skånska Scania och bildade Scania-Vabis. Numera använder bolaget dock endast namnet Scania.

Oxbackens folkskola och läroverks södra byggnad uppfördes år 1894-95, vilket är elva år senare än den norra byggnaden

Stadens befolkningsutveckling har efter detta varit stadigt mycket positiv, och från att år 1800 endast ha 960 invånare har Södertälje successivt växt. År 1865, innan industrialiseringen tog fart, bodde det 2 044 personer i staden. Efter fabriksetableringarna ökade befolkningen kraftigt. 1890 hade Södertälje 4 590 invånare, år 1900 var det 8 207 och 1917 hade invånarantalet ökat till 14 479. 1995 var 57 327 personer bosatta i staden. År 2000 var invånarantalet 59 342. Om den närbelägna tätorten Pershagen, vars postort är Södertälje, räknas med hade staden 61 560 invånare. Samma siffra för år 2005 var 62 493 personer.

Vid sekelskiftet 1899-1900 hade Södertälje växt till över 8 000 personer. Byggnadsstadgan från år 1880 var nu helt otillräcklig. De styrande i staden gillade inte alls utvecklingen med expansion utanför de därför avsedda områdena. 1899 fick en kommitté i uppdrag att hitta en lämplig lösning på detta. Resultatet blev bland annat att staden gick in och köpte ett par gårdar i närheten som skulle kunna upplåtas för bebyggelse.^[3]

Per Olof Hallman gjorde en ny stadsplan år 1903. Den kom att omarbetas något av Cyrillus Johansson och Albert Liljenberg år 1920. Byggnationen ökade nu kraftigt, vilket höll i sig fram till första världskriget. Stora delar av centrala staden fick ge plats åt moderna stenhus. Efter Hallmans planer sänktes också Järnagatan utmed kvarteret Uranus. Det första stenhuset enligt Hallmans planer stod klart år 1916 i kvarteret Väduren. Mellan första världskriget och år 1930 avstannade inflyttningen dock något. Befolkningen låg konstant på ungefär 15 000.^[5]

Ett elverk öppnades 1908. Vid 1918 påbörjades elektrifieringen av staden på allvar. ^[5]

Under 1900-talets början började Södertäljes invånare bygga egnahem, och flera nya stadsdelar tillkom som en följd av detta. Området öster om kanalen började också exploateras. 1907 uppfördes Södertälje sjukhus (då Södertälje lasarett) där. Sekelskiftet innebar också byggnation i jugendstil.^[5]

Nationalromantiken under 1900-talets början gjorde att inspiration hämtades från äldre dagar, såsom medeltid och vasarenässansen. Byggnaderna uppfördes med branta tak och i rödbrunt tegel, alternativt med slammade eller putsade fasader. Dessa byggnader lades dock inte i stadskärnan.^[5]

Depressionen efter första världskriget medförde stor arbetslöshet i Södertälje. Trots omfattande nödhjälp lyckades inte krisen dämpas. Stora summor investerades i gatu- och vattenledningsarbeten i syfte att öka sysselsättningen. Krisen förvärrades dock ytterligare. År 1922 öppnades det nya havsbadet, och i och med det var krisen tillfälligt över. Stadens sanitära standard förbättrades också kraftigt av det omfattande vatten- och kloakanläggningsarbetet. 1928 ersattes den gasdrivna gatubelysningen från år 1874 med el. Södertälje blev först i landet med att ha fullständigt elektrifierad gatubelysning.^[5]

Slussen som tillkom efter kanalarbetena på 1920-talet är den största i Norden

Under tidigt 1900-tal hade kanalen blivit alldeles för smal och slingrig för dåtidens moderna fartyg. På 1920-talet grävdes kanalen återigen om, och utrustades då även med en ny sluss.^[11] 1924 invigdes den nya förbättrade kanalen. Arbetet med den hade förändrat stadsbilden radikalt. Promenadvägarna på kanalbanken som varit mycket viktiga för badortsstaden försvann också i och med detta. Bron som fanns vid gamla slussen försvann. Detsamma gällde landsvägsbron. Istället uppfördes en klaffbro nära nuvarande Mälarbron. Den nya slussen förlades lägre söderut än den gamla. Resterna av den ursprungliga slussen finns fortfarande kvar. För verksamheten runt kanalen uppfördes flera byggnader vid nya slussen, vilka utgör en enhetlig miljö som till stora delar fortfarande är bevarad.^[5] Slussen i Södertälje är den största i Norden. Under 1970-talet genomfördes ytterligare bredd- och bottenarbeten i kanalen.^[11]

Mellan åren 1926 och 1943 saknade Södertälje en fast stadsarkitekt. Istället anlitades arkitekter på konsultbasis. En som ofta anlitades var Tore E:son Lindhberg. Han flyttade till Södertälje år 1914 och ritade flera byggnader, såväl privata som offentliga, fram till sin bortgång 1950.^[5]

Storgatan breddades 1927 i samband med en reglering av kvarteret Castor. Under 20-talet återtogs en klassicerande byggnadsstil, efter inspiration från Tyskland och Danmark. Byggnaderna från tiden är mycket systematiska, och är i många fall indelade med pilaster. I Södertälje uppfördes många hus i denna stil.^[5]

I kvarteret Nötviveln i korsningen mellan Oxbacksgatan och S:t Ragnhildsgatan uppfördes det nya Folkets Hus år 1923. Arkitekt Lindhberg ritade den klacissistiska byggnaden, vilken kom att rivas år 1971. Emellertid kan en annexbyggnad fortfarande beskådas på platsen. Lindberg ritade även ett stort bostadshus i kvarteret Väduren. Fastigheten Väduren 10 som vetter mot Järnagatan och Saltsjötorget å ena sidan, samt Strandgatan å den andra. Längsmed Strandgatan byggdes stora affärslokaler, vilka inhyste Tullverket under lång tid. Granne med Väduren 10 ligger Väduren 5 som var ett annex till Stadshotellet.^[5]

Efter 1936 började företagen nyanställa. Sjöfarten ökade också. Detta medförde ett större skatteunderlag, som finansierade nya skolor, brandstation och liknande. Emellertid innebar en förbättrade konjunkturen och inflyttningen bostadsbrist.^[5]

Från 1945 till idag

På 1950-talet ansågs förhållandena i Södertäljes centrala delar undermåliga. Samtidigt som staden växte, och moderna flerfamiljshus uppfördes i ytterområdena, dominerades stadskärnan av relativt små trähus. De styrande i staden beslöt sig då för att genomföra den så kallade ”citysaneringen”, där kvarteren kring den nuvarande gågatan (den bilfria delen av Storgatan) revs. En del av byggnaderna flyttades till stadsmuseet Torekällberget, som på den tiden låg väl utanför staden. Rivningarna och nybyggnationen påverkade främst området Nygatan – Storgatan (gågatan) - Köpmangatan. Däremot bevarades mycket av 17- och 1800-talsbebyggelsen omkring Olof Palmes plats, Marenplan, Saltsjötorget och Stortorget skonades dock.^[4]

S/S Ejdern är världens äldsta propellerdrivna ångfartyg med originalmaskin. Dess hemmahamn är Södertälje

Efter detta byttes många av de gamla bostadshusen från 1880-talet ut mot moderna fyravåningshus. Mycket av detta skedde i HSB:s regi. Bland annat tillkom stadsdelen Södra. Vid tiden för detta påbörjades även arbetskraftsinvandringen. På 1950-talet hade all central mark tagit slut. Expansionskraven ledde fram till att mark söktes längre och längre ut. Områden som Saltskog, Ronna, Geneta och Bårstabergen uppfördes. På 1960-talet växte Södertälje med nästan 50 %, vilket ledde till att ytterligare expansionsbehov. Vid tiden för detta tillkom också motorvägen som går söder och öster om staden, vilket avlastade trafiken i stadskärnan markant.^[3]

1960 var Södertälje fortfarande en ganska liten stad med en i stort sett homogen befolkning på 33 000 invånare. På 60-talet kom dock demografin i staden att förändras radikalt. Högkonjunkturen och strukturomvandlingen ledde till stordrift och ökad företagskoncentration och de stora företagen – Scania-Vabis och Astra – ropade efter folk. Mobiliseringen skedde i första hand genom rekrytering av arbetskraft i delar av landet som drabbats hårt av strukturomvandlingen, främst Norrland. När inte det räckte började arbetskraft att rekryteras och flytta hit från andra länder. Huvuddelen av den invandrande arbetskraften kom från Finland, men också Grekland, Italien och Jugoslavien. ^[13]

Många av Södertäljes invånare har finskt ursprung. Inflyttningen började på allvar redan på 1940-talet då visumtvånget upphörde, och ökade på 50-talet i och med införandet av lagen om en gemensam arbetsmarknad i hela Norden. På 1970-talet avtog den finska invandringen. Först bosatte sig många finländare i Ronna och senare i Saltskog, men idag är de spridda över hela kommunen. Eftersom många finländare var arbetskraftsinvandrare, och industriarbetet kunde utföras utan större kunskaper i svenska, behärskar många av de äldre idag inte det svenska språket fullt ut. Finlandia och Finlandssvenska föreningen är exempel på stora lokala föreningar som organiserar folkgruppen. Det finns även en finsk pingstförsamling vid Dalparken, samt en pensionärsförening och teater.^[13] Den sverigefinska gruppen är fortfarande den överlägset största etniska minoriteten i Södertälje^[14], precis som i Sverige i övrigt^[15].

På 1970-talet fanns det åter behov av att etablera nya bostadsområden. Eftersom de styrande i staden hade sett verkligheten springa ifrån prognoser under snart 100 års tid valde de att satsa ordentligt. I och med detta tillkom Hovsjö och Lina. Ungefär samtidigt började inflyttningen avstanna, för att nästintill upphöra helt något år senare. Därför utreddes möjligheten att helt avbryta bygget i Hovsjö. Emellertid ansågs det kostsammare än att fullfölja det.^[3] Efter detta stod staden med ett stort antal tomma lägenheter, vilket innebar möjlighet att ta emot flyktingar. På senare år har många assyrier/syrianer och armenier bosatt sig i Södertälje. Störst har inflyttningen varit i områdena Hovsjö och Ronna. Trots den mycket stora invandringen av assyrier och syrianer är den sverigefinska gruppen fortfarande den överlägset största etniska minoriteten i Södertälje^[14]

På 1980-talet byggdes mycket av det som staden idag är känd för. I november år 1985 höll konsthallen en mycket omtyckt utställning baserad på en fransk bok vid namn ”Tom Tit – La Science Amusante” (svensk titel: Tom Tits Experiment – Vetenskapliga förströelser). På grund av dess popularitet blev utställningen permanent. Idag är Tom Tits Experiment ett av Sveriges största science centers. År 1987 invigdes även det ombyggda badhuset, äventyrsbadet Sydpoolen, som tidigare varit ett mer normalt badhus, ursprungligen invigt 1964. Med cirka 400 000 besökare årligen är Sydpoolen en av landets populäraste badanläggningar.

Stadsbild

De centrala delarna av Södertälje är idag främst kvarteren omkring det som populärt kallas Gågatan, vilken är den bilfria delen av Storgatan. Från början var dock Stortorget stadens absoluta centrum. Förklaringen till att området sedermera skulle komma att bli mera vidsträckt (främst i sydlig riktning) består till stor del av att centralstationen lades invid stadsparken. Till skillnad från de flesta andra städer har det aldrig dragits någon järnväg igenom Södertäljes centrala delar, vilket inneburit att mycket lite central yta har behövt avsättas för spårområden och liknande. En annan intressant detalj är att det gamla Södertälje till största delen bestod av trähus. Detta är ett faktum som många menar beror på att Södertälje aldrig varit ett stort administrativt centrum, såsom till exempel en residensstad eller stiftsstad är. För en handelsstad ”räckte det” helt enkelt med byggnader i trä. Den ursprungliga träbebyggelsen är speciellt bra bevarad i områdena kring Fredsgatan och Västgötagatan. De äldre trähus som tidigare fanns i de centrala delarna har till stor del flyttats upp till Torekällberget, som idag är Södertäljes stadsmuseum. Det första flerfamiljshuset i sten uppfördes så sent som 1865. Fastigheten var Järnagatan 8, invid Saltsjötorget, som uppfördes av industrimannen D. J. Ekeberg. När Järnagatan sänktes under 1907 blev källarplanet de ytor som idag nyttjas av butiker.

Stortorget sett från Köpmangatan. I bakgrunden syns Sankta Ragnhilds kyrka

Vid Saltsjötorget ligger även det nuvarande Stadshuset, som uppfördes mellan åren 1931 och 32. Fastigheten uppfördes av Svensk-Engelska Mineralolje AB efter ritningar av arkitekten Albin Stark. Så sent som 1991 blev byggnaden stadshus. För att bättre kunna samla den offentliga verksamheten har kommunen dock förvärvat nuvarande Telge Forum, beläget på den andra sidan om centralstationen. En annan känd byggnad på Saltsjötorget är Stadshotellet, som uppfördes för att mätta den stora efterfrågan på rum som uppkom under badortstiden. Det var stadens direktörer som beslutade sig för att ett nytt hotell skulle uppföras på platsen. Man anlitade arkitekten Ernst Haeggelund för att rita byggnaden. När det stod klart fick det från början namnet Nya Strandhotellet, men kom sedan att döpas om till Stadshotellet. Staden stod länge kvar som ägare, men arrenderade ut restaurangrörelsen till krögaren C G Spannert. Idag ingår hotellet i kedjan Choice Hotels.

Bakom stadshotellet ligger centralstationen, som utmärker sig genom att vara en av få svenska järnvägsstationer med två stationshus. Den första byggnaden är helt i tegel, och ritades 1860 av Adolf Wilhelm Edelsvärd. Det gula stationshuset tillkom på 1910-talet och ritades av Folke Zettervall. Idag används endast den gula byggnaden som vänthall och för biljettförsäljning. I det som tidigare var förstaklassresenärernas vänthall ligger en Pressbyråkiosk. Denna låg tidigare i en egen byggnad, norr om spårområdet, där det även fanns en liten expedition och väntkur för taxi. Det äldre stationshuset inrymmer en bar, ett café samt en godisbutik. Det öppna torg som ligger emellan de två stationshusen, busstationen och järnvägsspåren heter Stationsplan. Väster om stationen, tvärs över Järnagatan märks Villa Bellevue som var en av stadens mest uppmärksammade byggnader under badortstiden. Fastigheten uppfördes år 1871 av hovkonditor Davidsson, efter ritningar av arkitekten Ernst Jacobsson. Granne med fastigheten är det nya stadshuset. Villa Bellevue ligger på gränsen mellan stadskärnan och det centralt belägna stadsdelen Mariekälla, som fått sitt namn efter en av stadens källor. På Parkgatan, som är en parallellgata till stadsdelens huvudgata Mariekällgatan, ligger Villa Walhall. Fastigheten uppfördes 1875 av ingenjören Ludvig Jerving. Villa Walhall och Villa Bellevue ansågs så typiska för badortsstaden Södertälje att de noggrant beskrevs och avbildades i en serie reportage i Svenska Familj-Journalen år 1881.^[10]

De flesta restauranger och uteserveringarna återfinns idag i områdena kring sjön Maren. Marenplan, som tidigare kallades för Stadshamnen, var Södertäljes viktigaste hamn ända fram anläggandet av Mälarhamnen år 1880. Vid stadshamnen angjorde fartyg med varor, som de sedan sålde vidare till privatpersoner och handlare som väntade vid kajen. Båttrafiken till inre Maren upphörde inte förrän 1963, då Marenbron mellan Strandgatan och Lotsudden uppfördes. Bron, som var avsedd att vara ett provisorium, revs år 1993. Marenbron ersattes efter flera turer av en gång- och cykelbro. Avsikten var att bron skulle lyftas bort under sommarhalvåret, vilket skulle medföra att det fortfarande var möjligt för småbåtar att trafikera Maren. Efter ytterligare turer beslöt man att bron skulle ligga permanent. Där Lotsudden och Marenplan möts ligger det Sorbonska huset, som uppfördes 1905. Här hade hovfotografen David Sorbon sin ateljé fram till 1928. Byggnaden totalrenoverades 1985-86, och innehåller idag flera lägenheter samt en restaurang.

Det gula stationshuset på Södertälje centralstation ritades av Folke Zettervall, och uppfördes på 1910-talet

Strax ovanför Marenplan ligger Olof Palmes plats, som fått sitt namn efter den mördade statsministern. Bland byggnaderna på torget märks det gamla bankpalatset där Södertälje Sparbank tidigare höll till. Liksom så många andra fastigheter i Södertälje pryds byggnaden av Sankta Ragnhild, som är stadens skyddshelgon. Betydelsen av Olof Palmes plats har dock minskat något på senare år. Detta allt eftersom gatunätet har ritats om, och navet för busstrafiken numera flyttats från torget till centralstationen. Det har från borgerligt håll föreslagits att Olof Palmes plats skulle döpas om efter Sankta Ragnhild. Man menar att namnbytet på ett bra sätt skulle markera det förlängda gångstråket igenom centrala Södertälje, då linjenätet för buss återigen ritas om, och Järnagatan blir fri från busstrafik – och därmed blir en gågata. Från Olof Palmes plats utgår gatorna Storgatan, Badhusgatan och Järnagatan.

De flesta varuhus och gallerior ligger på Gågatan, vilket är den bilfria delen av Storgatan som löper mellan Torekällgatan och Stortorget. Bebyggelsen längs gågatan domineras av moderna varuhusbyggen, som uppfördes under 60-talet.^[4] De största varuhusen är Kringlan, Luna, Åhléns och Telgehuset. Det sistnämnda var från början ett Domus-varuhus. Ett viktigt undantag är Skandinaviska Enskilda Bankens bankpalats, som uppfördes mellan 1901 och 1902 på initiativ av tobakshandlaren TH. Gustafsson. Byggmästaren L. Lundberg ritade huset. 1939 moderniserades fasaden, för att sedan återställas då byggnaden totalrenoverades år 1975. Återigen planeras det nu för stora renoveringar av de mest centrala kvarteren, då många idag menar att rivningarna under 60-talet var stora misstag. Parallellt med detta planeras en total kollektivtrafikomläggning. Bland annat skall flera av stadsbussarna få nya linjesträckningar. För att göra busslinjerna ”rakare” vill man bland annat flytta trafiken från Järnagatan/Köpmangatan till Nygatan. Detta skulle till exempel innebära att Järnagatan blev gågata, samt göra Köpmangatan mer attraktiv för etablering av butiker och restauranger.

Det gamla lasarettet på Orionkullen uppfördes mellan år 1777-78. Fram till år 1823 var byggnaden Lasarett av Serafimerorden.^[3] Efter 1823 blev byggnaden privatbostad. År 1844 inrymdes rådhuset och läroverket i lokalerna. 1907 flyttade dock rådhuset från Orionkullen, varvid läroverket expanderade in i även dessa lokaler. I samband med att Läroverket flyttade till en ny byggnad, inrymdes flickskolan i lokalerna. Det nya läroverket uppfördes på Erik Dahlbergs väg, på den östra sidan om kanalen, invid det Biologiska Museet och sjukhuset. Arkitekten var Edward Ohlsson. Vid gymnasiereformen på 60-talet blev läroverket en gymnasieskola. Flickskolan på Orionkullen lades ner 1968, och idag inryms kulturell verksamhet i lokalerna. På kanalens östra sida ligger även Mälarparken, som kanske framför allt är känd för bangolfbanan tillhörande Södertälje Bangolfklubb. Parken har även varit utgångspunkt för ett antal evenemang, såsom drakbåtsrodd och orienteringstävlingar. Här låg tidigare även Länstidningens redaktion, innan de flyttade till korsningen av Storgatan/Torekällgatan.

Allt eftersom landhöjningen gjorde Södertälje kanal grundare, blev det svårare att ta sig från Mälaren till Östersjön för att sälja sina varor. Man beslöt sig då för att bygga ett torg i Södertälje där man kunde mötas för att handla med sina varor. Torgets placering valdes omsorgsfullt så att det skulle ligga precis mitt emellan Östersjön och Mälaren. På detta sätt behövde inte köpmännen släpa sina varor länge än vad som var absolut nödvändigt. Stortorget är alltså i första hand inte konstruerat som en handelsplats för stadsborna själva. Under många hundra år var Stortorget mycket viktigt, inte minst med tanke på den livliga torghandel som hölls där. På den tiden räknade man även Stortorget som stadens mest centrala plats. I modern tid, då merparten av handeln förlagts till butiker, har torgets betydelse minskat. Numera anses dessutom Marenplan vara den mest centrala platsen i staden. Det mest kända byggnadsverket på Stortorget är kanske det gula rådhuset i trä, som invigdes år 1735. Rådhuset stod ursprungligen på torgets västra sida. Byggnaden flyttades dock tillfälligt till Västra Kanalgatan under rivningarna på 60-talet. Sedan 1982 har rådhuset stått på sin nuvarande plats, och inrymmer idag konstgallerier och kafé. Tvärs över torget ligger nuvarande Södertälje tingsrätt, som ritades av Åke Lindqvist, och uppfördes av byggmästaren Anders Diös.

Träbyggnad på Torekällbergets torg

På torgets norra sida ligger 1100/1200-talskyrkan Sankta Ragnhilds kyrka. Den är stadens största, och ingår i Södertälje-Tveta församling. Den är också huvudkyrkan i Södertälje kontrakt i Strängnäs stift. Efter många om- och tillbyggnader är Sankta Ragnhilds kyrka idag en stor, treskeppig byggnad med halvrund korabsid, västtorn och ett mångkantigt gravkor i söder. De äldsta partierna består av gråstenmurar som omfattar tornets nedre delar och långhusets två västligaste fack. Den stora stadsbranden som inträffade år 1650 medförde bland annat att man lät göra en ny valvslagning i koret och sakristian samt i sidoskeppen förutom i de ovannämnda två facken. De senaste tillbyggnaderna utfördes på 1670-talet och består av Cronberg-Hackerska gravkoret mitt på södra långmuren, sannolikt ritat av Erik Dahlbergh och numera använt som dopkapell, ett bisättningsrum i sydvästra hörnet mellan tornet och södra sidoskeppet samt två underjordiska gravvalv. Då ryska trupper brände stora delar av staden i samband med den stora nordiska kriget var Sankta Ragnhilds kyrka en av få byggnader som förskonades. En ny brand 1881 orsakade främst yttre skador varefter arkitekten Johan Fredrik Åbom fick i uppdrag att återställa kyrkan. Tornet nybyggdes upptill från vapenhusets valv, kyrkans västfasad fick en symmetrisk uppbyggnad och övriga fasader (förutom dopkapellets) dekorerades med profilerade lister och annan putsad ornamentik. Korfönstren fick nya glasmålningar. En större restaurering under ledning av arkitekt B. Romare ägde rum mellan åren 1960 till 61. Ett par år efter denna fick två av fönstren invid dopkapellet nya glasmålningar, utförda av F. Heybrock. Kyrkans exteriör reparerades 1986 - 87 varvid fasaderna delvis fick sin nuvarande färgsättning.

Ovanför Stortorget och Gågatan ligger Nygatan, som i princip uteslutande kantas av bebyggelse i modernistisk stil. Bland fastigheterna här kan bland annat det så kallade Roxyhuset nämnas. Byggnaden ritades av arkitekten Björn Hedvall, och stod färdig år 1939. I huset fanns bland annat en biograf, som döptes till ”Roxy”. Den 13 september 1939 hade den första filmen premiär, och därefter låg Roxybiografen kvar i byggnaden fram till år 1992, då den flyttades till Lunagallerian på Storgatan. Efter detta renoverades Roxyhuset delvis, och en matbutik, restaurang och nattklubb flyttade in. Där Nygatan korsar Badhusgatan ligger telegrafverkets gamla byggnad. Byggnaden uppfördes mellan 1939-40, efter ritningar av U. Ahlbom. Ungefär samtidigt som byggnadens telegrafstation togs i bruk påbörjades automatiseringen av det svenska telefonnätet, vilket medförde att stationen lades ned efter endast 30 år. Strax nedanför Telegrafverket ligger Torekällskolan. Skolan är den äldsta av stadens skolor som fortfarande är i bruk. Sedan invigningen år 1869 har den byggts om och till vid ett flertal tillfällen.

Holmfastvägen tar sin början vid Turingegatan (-Mälarbron) i stadens centrala delar, och ansluter till Genetaleden i Geneta i stadens västra delar. Från början gick den dock ända ut till Näsby, invid Måsnaren. Den anlades under 1000-talet, vilket gör det till en av de saker som talar för att området omkring nuvarande Södertälje tidigt var befäst och viktigt. Marken i området (i synnerhet väster om Bårstabergen) är känd för att vara sank. Därför fick man på flera platser fylla ut med sten och göra broar. Vid foten av Bårstabergen, ca 3 km öster om Näsby, gjordes två runinskrifter. Den första (Södermanlands runinskrifter 311) lyder: ”Holmfast lät röja väg efter Ingegärd sin goda moder”. Intill finns ytterligare en inskription (Södermanlands runinskrifter 312): ”Holmfast lät röja väg och göra bro efter Gamal sin fader, som bodde i Näsby. Gud hjälpe hans öde. Östen (ristade).”. Holmfastvägens nuvarande sträckning motsvarar den ursprungliga. Arkeologer finner det mycket troligt att Holmfasts gamla broar finns kvar under vägbanan. Omkring inristningen, som är belägen i omedelbar anslutning till vägen, har man idag röjt upp och satt upp skyltar från Riksantikvarieämbetet med översättningar av inskriptionen.

Södertälje har haft relativt få etableringar av stora externa köpcentrum, som ofta uppförs utanför stadskärnorna, invid motorvägar eller andra stora trafikleder. Ända fram till 2000-talets början var den enda riktigt stora samlingen av butiker, bortsett från lokala stadsdelscentrum, Weda Köpcentrum beläget öster om staden. I och med byggandet av Morabergs köpcentrum, strax öster om Weda, ökade konkurrensen ytterligare. Coop Forums etablering invid Axa Sports Center i Geneta har i stort sett levt sitt eget liv, fram tills nyligen då ytterligare stormarknader och mindre butiker har öppnat i området. Därtill kommer den nya eventarenan att innehålla en galleria. Externhandel har även funnits omkring Hansaplan i stadsdelen Södra, där även den stora uthamnen finns.

Broar

Fram tills 1924, då den ombyggda kanalen öppnades, fanns endast en broförbindelse över kanalen. Det var svängbron, i närheten av den gamla slussen, vid Mälarehamnen.^[3] Tidvis fanns även en järnbro som rullades ut över själva slussen. I övrigt var man hänvisad till att använda någon av roddförbindelserna som fanns på fem platser. Dessa sköttes av slitstarka kvinnor. Oftast dalkullor, men i undantagsfall även män. En överfart kostade mellan två och fem öre, beroende på vilket år det var. På den tiden kunde en roddbåt ta fem personer, och eventuellt även något barn. Överfarten var mycket kort. På det smalaste stället var det endast 12 meter över. Vid mälarehamnen var överfarten 125 meter. Överfarten vid Viksgatans östra del var mycket populär. Många var villiga att betala för att slippa gå upp till svängbron och sedan tillbaka igen, om man bodde omkring Tältet eller Hagaberg. Vinterhalvåret lade man ut vinterbroar, vilka bestod av smala spänger som vilade på en flytponton. Då var det gratis att passera.

Svängbron över den gamla kanalen. På sidorna om kanalen syns promenadstråken

Idag finns det tre platser där det är möjligt att korsa kanalen med bil eller till fots, samt två järnvägsbroar. Den nordligaste förbindelsen är Mälarbron, som är en femfilig bilbro över mälardelen av kanalen. Den byggdes under 1960-talet, och var från början en del av det som idag är E4/E20. Bron är en dubbel öppningsbar klaffbro, och styrdes från början från det torn som finns på dess nordöstra sida. Den är numera fjärrstyrd, tillsammans med hela lotsfarleden söderifrån landsort, från lotskontoret på lotsudden. ^[16]

Den mest centrala överfarten finns vid slussen, och består av de två broarna Marenbron, som går över sjön Maren, och Slussbron, som går över själva kanalen.^[16] 1963 konstruerades den första bron över Maren. Avsikten var att denna bro skulle vara ett provisorium, och därför revs den år 1993. Marenbron ersattes efter flera turer av en gång- och cykelbro. Avsikten var att den skulle lyftas bort under sommarhalvåret, vilket skulle medföra att det fortfarande var möjligt för småbåtar att angöra Marens inre delar. Efter ytterligare turer beslöt man att bron skulle ligga permanent. Den 21 september år 2003 hölls en folkomröstning bland Södertälje kommuns invånare som fyllt 15 år, där de fick ta ställning till om en ny bilbro skulle uppföras på platsen där gång- och cykelbron låg. Kostnaderna för detta beräknades till omkring 40 miljoner kronor. Kritikerna mot byggande av en ny bro menade dels att kostnaderna skulle bli orimligt höga i förhållande till vinsterna i exempelvis tid. Man menade även att Södertälje är en av de få städer som har platser där man kan lägga till med båtar på så centrala platser som Maren, Marenplan och omkringliggande områden är. Vid folkomröstningen röstade 56,5 procent nej och 39,4 procent ja, vilket innebar att ingen ny bilbro skulle uppföras. I kommunens nya planer för innerstaden ingår flera förändringar för Marenområdet. I dessa ingår bland annat ett förslag om att bygga en öppningsbar gång- och cykelbro på platsen, alternativt bygga en bågbro, där det skulle finnas möjlighet för mindre båtar att åka under. Idag är bron en del av ett mycket populärt flaneringsstråk runt Maren, bestående av Strandgatan, Marenplan och Lotsudden. Fortsätter man österut över Lotsudden kommer man till Slussbron, som leder över till Kusens Backe. Gångtrafikanter har även möjlighet att gå över slussportarna.

Saltsjöbron utgör tillsammans med E4-bron och den gamla järnvägsbron den sydligaste överfarten för bilar och fotgängare. De löper mellan stadsdelarna Södra och Viksängen i Södertäljes södra delar.^[16] Vägen som går över bron heter Viksängsleden, och utgår i söder från korsningen av Hertig Carls väg och Verkstadsvägen. Den upphör i korsningen med Länsväg 225 vid Hagabergsrondellen i Hagaberg. På brons västra sida finns en gång- och cykelbana. Saltsjöbron byggdes för att avlasta E4-bron och ge ett alternativ om den bron (också öppningsbar) skulle haverera, vilket hände år 1990. I slutet av 1994 slöts ett ramavtal mellan Södertälje kommun och Vägverket om en gemensam finansiering av ett Södertäljepaket för att förbättra den lokala trafiksituationen i staden. Tre delar ingick; Trafikplats Södertälje Syd vid Södertälje Syd i Pershagen, Trafikplats Moraberg vid Moraberg och Viksängsleden med Saltsjöbron. Saltsjöbron är en dubbel klaffbro i samma höjd som motorvägsbron. Den fria spännvidden mellan klaffkamrarna är 53 meter och bredden mitt på bron 12,5 meter. Bron öppnas och stängs med hydraulcylindrar som är inbyggda i klaffkamrarna. Den fasadbelysta bron är utformad för att ge en estetiskt tilltalande portalverkan. I november 1998 påbörjades arbetet med Saltsjöbron och Viksängsleden och enligt planerna skulle arbetena vara klara i december 2001. Förseningar i produktionen förhindrade ett öppnande. Den 23 mars år 2002 inträffade ett haveri i klaffmaskineriet på Saltsjöbrons sydsida. Efter modifiering i konstruktion och styrsystem var slutbesiktningen genomförd och därmed kunde bron öppnas för trafik.

Grannen E4-bron leder motorvägarna E4 och E20 över kanalen och byggdes under början av 1960-talet i samband med att motorvägen runt Södertälje byggdes. Tidigare leddes trafiken igenom staden, över Mälarbron. E4-bron är en lyftbro, som lyfts upp för att höja till segelfri höjd. Den blev riksbekant år 1990 då den föll ner under en lyftning och skadades svårt, vilket gjorde motorvägen oframkomlig.

Tre av Södertäljes öppningsbara broar; Den nordligaste (närmast i bild) är Saltsjöbron. Längst söderut ligger den gamla järnvägsbron, och i mitten syns E4-bron

Den gamla järnvägsbron är en del av Västra Stambanan, men trafikeras idag främst av lokaltåg och godståg. Den dubbelspåriga bron byggdes för omkring 80 år sedan, och idag passerar ungefär 150 tåg per dygn över den. Det finns även en mindre gångbana på brons västra sida. Banverket håller på att bygga en ny järnvägsbro omedelbart väster om den nuvarande. Man menar att den nuvarande bron inte är byggd för dagens krav på järnväg och sjöfart, den klarar inte för tunga tåg eller för djupgående fartyg samt har för hög bullernivå. Den nya bron kommer att klara 30 tons axellast på tågen (mot dagens 22,5 ton). Avståndet mellan bropelarna blir bredare så det går att bredda kanalen ytterligare. Dessutom bullrar inte den nya konstruktionen lika mycket när tågen passerar. Den gamla bron kommer att rivas när den nya tas i drift. Kostnaden för detta beräknas till 300 miljoner kronor.

Igelstabron är den sydligaste och yngsta av stadens alla broar. Den är 2140 meter lång, och går som mest på 48 meters höjd över kanalen, vilket gör den till Sveriges högsta och längsta järnvägsbro (efter den svenska bandelen av Öresundsbron). Igelstabron går mellan Pershagen och Hall, söder om stadsdelen Östertälje. Bron utgör en del av Grödingebanan, och invigdes för trafik år 1995. På brons västra del ligger järnvägsstationen Södertälje Syd. ^[16]

Kulturliv

Södertäljes största teater är Oktoberteatern på Slussgatan, mellan Olof Palmes plats och Marenplan, där man sätter upp ett flertal pjäser varje år. Teatern har tidigare hetat Castor, och i lokalerna fanns det från början en biograf. Södertälje har även Sveriges enda professionella finskspråkiga teatergrupp, vid namn Teatteri Kipinä.

Ett av de populäraste kulturella centrumen runt staden är Kulturhuset i Ytterjärna. I byggnaden ryms teater, café, konferenslokaler och kontor. Sedan premiären 1992 har kulturhusets popularitet ökat, och idag finns här ett rikt programutbud. Kulturhuset vann andra pris för Sveriges mest omtyckta moderna byggnad år 2001. Vid byggnationen satsade man speciellt på akustiken i lokalerna, vilket har gjort att många konserter hålls här. Konsertsalen har ca 500 platser, och får tillsammans med annan antroposofisk verksamhet omkring 30 000 besökare årligen. Av den övriga kulturella verksamheten märks även de uppmärksammade utställningarna om arkitektur och trädgårdskonst som hållits här.

Museer

Invid Scaniakoncernens huvudkontor vid Nyköpingsvägen ligger fordonsmuseet Marcus Wallenberg-hallen, som är döpt efter den framlidne finansmannen Marcus Wallenberg. Under 1900-talets början bidrog han till att utveckla Scania. I museet finns en rad äldre fordon som tidigare varit i bruk. Bland annat återfinns ett exemplar av den första serietillverkade svenska personbilen från år 1903. Här finns även järnvägsvagnar som tillhört Statens Järnvägar, och trafikerade de svenska järnvägarna under 1800-talets slut till början av 1900-talet. De utställda objekten har återställts till ursprungligt skick. Lite mindre än hälften av museet består av nyare fordon som tillverkats under 2000-talet.

Torekällbergets Museum (i folkmun vanligtvis endast Torekällberget eller Berget) med Södertälje Stadsmuseum, är mycket välbesökta. Själva museet skapades i samband med den så kallade citysaneringen år 1961 då man valde att flytta många äldre byggnader till Torekällberget. Museet är uppdelat i miljöerna ”Staden” och ”Landet”. Stadsmiljön är uppbyggd omkring Torekällbergets torg, där man fortfarande håller marknader. Torget kantas av bebyggelse från 17- och 1800-talen. Landsmiljöerna är hemvist för djurparken. Här kan man få en bra inblick i hur livet på de sörmländska gårdarna var. Där finns även Torekällbergets Scen, där det sommarhalvåret ofta anordnas dans och uppträdanden.

Saltskog gård var Carl Fredrik Liljevalch, d.y. hem. Idag fungerar det som museum. Gården har anor från 1500-talet. Liljevalch förvärvade den år 1881. Tidigare hade gården varit i Lovisin, Gyllenstierna, Dufva och Tamms ägo. Liljevalch blev dock den första som faktiskt bosatte sig på gården. Han tog aktiv del i arbetet på gården, och utvecklade den till ett mönsterjordbruk. Han gjorde också omfattande upprustningsarbeten av gården och ägorna vilka blev en kulturell mötesplats fylld av konst. Senare gjordes en tillbyggnad till huvudbyggnaden, samt en mindre villa och en ladugård, stall och ekonomibyggnader. Trädgården innehöll flera ovanliga trädsorter och fick ett engelskt utseende. Mycket stensattes, och två nya runstenar ristades. Gården drivs idag av en ideell förening. De har återställt mycket av gården i ursprungligt skick. Idag finns där flera konstnärsateljéer och utställningslokaler. Evenemangen på Saltskog gård är av varierande slag. Ofta hålls utställningar, föredrag och konserter.

Det Biologiska museet skänktes till staden av mecenaten Carl Fredrik Liljevalch. Byggnaden ligger på på Erik Dahlbergs väg, och uppfördes i jugendstil. Museet öppnades för allmänheten år 1913. Utställningarna, som skapades av Gustaf Kolthoff och hans son Kjell Kolthoff, visar djur och fåglar från de sörmländska omgivningarna i sina naturliga miljöer. Totalt har man samlat över 100 olika arter i lokalerna. Kjell Kolthoff målade de stora dioramorna som än i dag finns kvar i museet. Byggnaden totalrenoverades år 1970, och återinvigdes år 1983. Sedan restaureringen har museiverksamheten drivits av Torekällbergets museum.

Världens äldsta propellerdrivna ångfartyg med originalmaskin är S/S Ejdern. Dess hemmahamn är sedan år 1906 Södertälje. Ångfartyget byggdes ursprungligen av Göteborgs Mekaniska Werkstad år 1880. Under sina första år trafikerade Ejdern Göteborgs skärgård. Från 1898 till 1905 gick båten i trafik i Roxen. Efter detta flyttade fartyget runt mellan flera hamnar i Mellansverige. 1906 kom Ejdern till Södertälje. Ursprungligen trafikerade hon sträckan från Södertälje till Mörkö, samt körde frakt i östra Mälaren. Från år 1914 till 1957 hade båten en och samma befälhavare; Rickard Fredmark. Han sålde sedan båten till Södertälje stad. Vid den tiden var båten i mycket dåligt skick, och visade inte vinst. Staden beslutade efter detta att båten skulle sänkas utanför Landsort. 1964 skänktes båten dock till Föreningen för bevarande av gamla båtar. Ur denna bröt sig sedan Museiföreningen Ångfartyget Ejdern ut, vilka äger båten idag. Sedan 1976 har de kört båten i trafik runt Södertälje. Från 1984 började man åter igen driva båten med koleldning. Ejdern tar 90 passagerare och trafikerar numera rutten mellan Södertälje och Adelsö.

Vetenskapsmuseet beläget på Storgatan heter Tom Tits Experiment. Konsthallen höll en vetenskapsutställning i november år 1985. Förebilden var boken ”Tom Tit – La Science Amusante” (svensk titel: Tom Tits Experiment – Vetenskapliga förströelser). Utställningen blev så populär att man bestämde sig för att låta den bli permanent. Man flyttade in i Svenska Centrifug AB:s gamla lokaler (det så kallade Centrifugenhuset) i närheten av Stortorget. Det är idag Sveriges största så kallade ”science center”. Museet har fyra våningar. Under sommarhalvåret har man även en öppen park. Sammanlagt finns det över 400 naturvetenskapliga experiment i utställningen. Årligen har museet över 300 000 besökare.

Wendela Hebbes hus är ett museum över Wendela Hebbe, som var den första kvinnliga yrkesjournalisten i Sverige. Hon anställdes på Aftonbladet år 1841. Där skrev hon om teater och musik, samt recenserade och översatte böcker. Parallellt med att vara journalist tonsatte hon sånger och skrev sagoböcker. Museet är beläget invid Slussgatan, i början av Lotsudden. På baksidan av huset ligger Vänortsparken, tvärs över Maren från Marenplan och Strandgatan. Själva byggnaden består av två våningar i gulmålat trä. Det uppfördes ursprungligen under 1700-talet vid Snäckviken, där AstraZenecas anläggning idag finns. År 1863 köptes fastigheten av Lars Johan Hierta som en sommarstuga åt Wendela, hennes dotter Signe och den gemensamma icke erkända sonen Edvard Faustman. Efter Wendela har huset tjänat flera olika syften. Efter många turer beslutade sig kommunen för att restaurera huset, och upplät platsen invid Vänortsparken för detta. Alltsedan invigningen har det fungerat som ett kulturhus, med flera utställningar och teatrar årligen. Det inrymmer även en restaurang som förestås av Antoinette Mezher och en museidel med möbler och tavlor från släkterna Hebbe och Faustman. Huset ägs och drivs av den ideella föreningen Wendelas Vänner som också anordnar flera aktiviteter där.

Kyrkligt