Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>'''Romerska inbördeskriget''', även kallat Caesars inbördeskrig, som utspelade sig mellan [[49 f.Kr.]] - [[45 f.Kr.]] var ett av flera inbördeskrig under den [[Romerska republiken]]. De stridande parterna bestod av [[Julius Caesar]] å ena sidan och pompejanerna ([[Gnaeus Pompejus Magnus]] och dennes anhängare) den andra. == Bakgrund == I april [[59 f.Kr.]] bildade den omåttligt populäre Pompejus, den extremt förmögne [[Crassus]] och den ambitiöse Julius Caesar en politisk allians. Denna allians kallades redan av samtiden för [[triumvirat|triumviratet]] och historien kom att kalla den för ''det första triumviratet''. Pompejus gifte sig med Caesars dotter Julia för att ytterligare stärka förbundet. Triumviratet var mycket effektiv och samtliga inblandade lyckades förskansa sig höga ämbetsposter. Alliansen knakade i fogarna [[56 f.Kr.]] men efter ett hemligt möte i [[Lucca]] samma år förnyades den. [[54 f.Kr.]] dog dock Crassus under ett fälttåg mot [[Partherna]], och samma år avled Pompejus fru, Caesars dotter, i barnsäng. Caesar försökte förnya alliansen med Pompejus genom att erbjuda att denne skulle gifta sig med Caesars släkting [[Octavia Thurina Minor|Octavia]] ([[Augustus|Octavius]] syster) men Pompejus vägrade. Triumviratet var därmed till ända. En politisk maktkamp mellan de bägge utbröt. Caesar vägrade upplösa sina legioner om inte Pompejus gjorde det samma. Alla förhandlingar bröt samman parterna emellan. Det slutade i inbördeskrig då Caesar korsade [[Rubicon]] [[49 f.Kr.]] <ref>[[Adrian Goldsworthy|Goldsworthy, Adrian]], ''Caesar — en biografi''. Historiska Media 2007.</ref> == Kriget == Pompejus, och de flesta senatorer som stödde honom, retirerade till [[Brundisium]] då de ansåg att de vid tidpunkten inte hade trupper nog till att besegra Caesars veteranlegioner. När Caesar påbörjade en belägring av staden flydde de österut mot [[Macedonia]] med hjälp av de många fartyg de hade konfiskerat i området <ref>Commentarii de Bello Civili , [[Julius Caesar]]</ref>. Caesar saknade fartyg för att förfölja pompejanerna. Caesar sände sin [[legat]] [[Gaius Scribonius Curio]] med fyra legioner för att pacificera [[Sardinien]] och [[Sicilien]], områden som var viktiga för Roms spannmålsproduktion. [[Cato den yngre]], som uppehöll sig på Sicilien, beslutade sig för att retirera från ön då han ej ansåg att han kunde bjuda Curio något motstånd med de trupper han förfogade över<ref>[[Adrian Goldsworthy|Goldsworthy, Adrian]], ''Caesar — en biografi''. Historiska Media 2007</ref>. Själv vände Caesar sina blickar mot [[Hispania]] där Pompejus hade stort stöd. Caesar krossade motståndet där på drygt en månad. Ungefär samtidigt belägrade Caesars trupper [[Massalia]] (dagens Marseille, [[Frankrike]]), där innevånarna först gav upp, men efter att ha förstört delar av anfallarnas belägringsutrustning, återupptog kampen. Man gjorde också utfall mot delar av Caesars flotta som låg utanför staden. Efter en lång belägring gav dock innevånarna upp<ref>Commentarii de Bello Civili, [[Julius Caesar]]</ref>. Curio, begav sig ungefär samtidigt till Africa med två av de legioner han förfogade över. Här besegrades han av [[Juba I|kung Juba]] som var en anhängare till Pompejus<ref>Commentarii de Bello Civili, [[Julius Caesar]]</ref>. Caesar avseglade till de östra provinserna där Pompejus och hans anhängare lyckats samla ihop en betydande styrka. Efter ett misslyckats försök av Caesar att besegra Pompejus i [[slaget vid Dyrrhachium]] tvingades han att retirera, utan att Pompejus förföljde honom. Pompejus anhängare var segervissa och ansåg att man nu hade Caesar i sitt grepp, de debatterade redan om vem som skulle få överta hans titel som [[pontifex maximus]], och förespråkade att få till ett avgörande fältslag. I början av augusti gick pompejanerna in i [[Thessalien]] (område i nutidens nordöstra Grekland) och sökte upp Caesar. Det avgörande slaget mellan Caesar och Pompejus stod utanför [[Slaget vid Farsalos|Farsalos]] [[9 augusti]] [[48 f.Kr.]]<ref>[[Adrian Goldsworthy|Goldsworthy, Adrian]], ''Caesar — en biografi''. Historiska Media 2007</ref> Caesar vann en förkrossande seger med sina, till antalet, underlägsna styrkor. <ref>Commentarii de Bello Civili , [[Julius Caesar]]</ref> Pompejus gjorde inga försök att samla de styrkor som lyckades undkomma slagfältet vid Farsalos, utan han bestämde sig för att fly till [[Egypten]]. Dock ville [[Ptolemaios XIII Filopator Filadelfos]] och förmyndarregenten [[Pothinus]] ställa sig in hos Caesar och lät därför mörda Pompejus på hans 58:e födelsedag [[29 september]] [[48 f.Kr.]] Caesar såg dock fortfarande Pompejus som sin vän och drabbades av stor sorg när han fick se Pompejus huvud. Caesar avrättade sedan Pothinus samt återinsatte Ptolemaios syster, [[Kleopatra]], som drottning. Pompejus död betydde dock ej att inbördeskriget var till ända. [[Metellus Scipio]], [[Cato den yngre]] och andra motståndare till Caesar, bland annat [[Pompejus den yngre]] och dennes lillebror Sextus, samlades i den Romerska provinsen [[Africa]] och förberedde här sitt motstånd. De blev besegrade i [[slaget vid Thapsus]] [[46 f.Kr.]] Metellus Scipio och Cato tog sina liv efter förlusten. De pompejaner som lyckades fly efter slaget var bland annat Pompejus den yngre, Sextus Pompejus och Caesars förre legat [[Titus Labienus]]. De fortsatte sitt motstånd i Hispania där det sista och avgörande slaget i inbördeskriget stod utanför staden [[Slaget vid Munda|Munda]] (dagens södra [[Spanien]]) [[17 mars]] [[45 f.Kr.]] <ref>[[Adrian Goldsworthy|Goldsworthy, Adrian]], ''Caesar — en biografi''. Historiska Media 2007</ref> Efter slaget lämnade Caesar kvar sin legat Quintus Fabius Maximus för att belägra Munda och pacificerade själv resten av provinsen. Pompejus den yngre tillfångatogs kort efter slaget och avrättades för förräderi. Efter slaget vid Munda fanns inget organiserat motstånd kvar mot Caesar. == Efterspel == Efter sitt återtåg till Rom utropades Julius Caesar till diktator på livstid. Några månader senare, [[15 mars]] [[44 f.Kr.]], mördades han dock av en grupp sammansvurna senatorer, många av dem personer Caesar skonat under inbördeskriget. Istället för att säkra republiken, som konspiratörerna hade hoppats på, utlöste Caesars mord en maktkamp som ironiskt nog resulterade i slutet för den Romerska republiken och början på Augustus tid som kejsare och envåldshärskare i det [[Romerska kejsardömet]]. == Andra artiklar relaterade till inbördeskrig under Romerska republiken == * [[Första slavkriget]]: [[135 f.Kr.]]-[[132 f.Kr.]] på Sicilien, lett av Eunus och och Cleon. * [[Andra slavkriget]]: [[104 f.Kr.]]-[[103 f.Kr.]] på Sicilien, lett Athenion och Tryphon. * [[Tredje slavkriget]] (även kallat Spartacusupproret och Gladiatorkriget): [[73 f.Kr.]]-[[71 f.Kr.]] i Italien, lett av [[Spartacus]]. * [[Sulla|Lucius Cornelius Sulla Felix]] * [[Gaius Marius]] == Referenser == <references/> [[Kategori:Romerska krig]] [[Kategori:Inbördeskrig]] {{Link FA|es}} [[en:Caesar's civil war]] [[es:Segunda Guerra Civil de la República de Roma]] [[fi:Julius Caesarin kansalaissota]] [[fr:Guerre civile de César]] [[hu:Polgárháborúk a Római Birodalomban]] [[id:Perang Saudara Caesar]] [[it:Guerra civile tra Cesare e Pompeo]] [[ja:ローマ内戦 (紀元前49年-紀元前45年)]] [[jv:Perang Sadulur Caesar]] [[ko:카이사르의 내전]] [[la:Bellum civile alterum]] [[ms:Perang saudara Caesar]] [[nl:Burgeroorlog tussen Pompeius en Caesar]] [[no:Cæsars borgerkrig]] [[pt:Segunda Guerra Civil da República de Roma]] [[ru:Гражданская война в Древнем Риме (49—45 до н. э.)]] [[sh:Drugi rimski građanski rat]] [[sr:Други римски грађански рат]]

Tillbaka till Romerska inbördeskriget (49 f.Kr. - 45 f.Kr.).