Mose

Från Rilpedia

Version från den 26 maj 2009 kl. 19.28 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Denna artikel handlar om den bibliske gestalten Mose. Se även Moses (namn).
Mose med stentavlorna, målning av Rembrandt (1659).[1]

Mose, även Moses (egyptiska, latin: Moyses; hebreiska: מֹשֶׁה, Moshe,[2] tiberiansk hebreiska Mōšeh; grekiska: Mωϋσῆς i både Septuaginta och Nya testamentet; arabiska: موسىٰ, Mūsa; ge'ez: Musse), var en hebreisk religiös ledare, lagstiftare och profet, omnämnd i Gamla testamentet som befriare av Israels folk ur det egyptiska slaveriet och ledare under uttåget ur Egypten.[3] Han beräknas ha levt på 1300- eller 1200-talet f.Kr. och ska enligt traditionen ha nedtecknat Torah, Moseböckerna. På hebreiska kallas han ofta Moshe Rabbeinu (מֹשֶׁה רַבֵּנוּ, bokstavligen "Mose, vår Lärare"). Han är den viktigaste profeten inom judendomen[4][5] och räknas även som profet inom bland annat kristendomen,[4] islam,[6] bahá'í[7] och rastafari[4].

Enligt Andra Moseboken föddes Mose under israeliternas tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao[8] hade beordrat att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Mose mor[9] sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät Moses storasyster sitta kvar för att se efter vad som hände. Faraos dotter gick till floden och upptäckte pojken. Storasystern tog då tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son (2 Mos. kap. 1, 2). Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av hans landsmän dödade Mose egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas[10] land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro. Han gifte sig med dennes dotter, Sippora.[11]

Efter att de tio plågorna drabbade Egypten ledde Mose de hebreiska slavarna ut ur Egypten, tvärsöver Röda havet.[12] Efter några månader i öknen ingick israeliterna ett förbund med Herren. På toppen av Sinai berg mottog Mose de tio budorden av Gud. Trots han han blev 120 år gammal fick Mose aldrig komma in i det heliga landet. Han dog strax innan och fick överlåta ledarskapet till Josua.

Innehåll

Religiösa skrifter

De bibliska berättelserna om Mose står att läsa i fyra av de fem Moseböckerna i Gamla testamentet: Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium. Andra Moseboken tar upp berättelsen 230 år efter Jakobs ankomst till Egypten. Enligt Andra Moseboken var Mose son till Amram, som tillhörde den levitiska stammen från Israel, vilken härstammade från Jakob, och hans hustru Jokeved.[13] Jokeved (även Jokebed) var anhörig till Amrams far Kehat (2 Mos. 6:20). Mose hade en äldre syster, Mirjam, och en äldre bror, Aron.[13] Enligt Första Moseboken 46:11 hade Amrams far Kehat invandrat till Egypten tillsammans med 70 personer från Jakobs hushåll, vilket innebär att Mose tillhörde den andra generationen israeliter födda under deras tid i Egypten.[14]

Upphittandet av Mose, målning (olja på duk) av Lawrence Alma-Tadema (1904).

Enligt Andra Moseboken inföll Mose födelse den sjunde adar[15] 2368 (omkring februari-mars 1391 f.Kr.) och under en tid då farao hade beordrat att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas genom att dränkas i Nilen.[16] Faraos identitet lämnas ospecifierad. Jokeved, leviten Amrams fru, födde en son och höll honom gömd i tre månader.[17][18][13] När hon inte längre kunde hålla honom gömd lade hon honom i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant.[17] Enligt Koranen befallde Gud henne att lägga honom i en liten ark och överge honom i Guds värn, för att på så sätt visa prov på sin tillit till Gud.[19] Enligt Bibeln lät Jokeved Moses syster Mirjam sitta kvar för att se efter vad som hände, tills faraos dotter Thermuthis (Bithiah)[20][13][21] gick till floden och upptäckte pojken. Mirjam tog tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma.[13] På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son (2 Mos. kap. 1, 2). Mose växte upp och fördes sedan fram inför faraos dotter och blev hennes son, och därmed även yngre bror till Ramses II, Egyptens framtida farao.[22]

Enligt berättelsen i Koranen var det faraos hustru som hittade Mose i Nilen och inte hans dotter. Hon övertygade sedan farao att behålla honom som sin son, eftersom de inte hade blivit välsignade med några barn.[23]

Herde i Midjan

När Mose hade nått vuxen ålder gick han för att se hur hans bröder klarade sig.[17] Då han fick se en egyptier slå en hebré dödade han egyptiern och begravde kroppen i sanden. Han antog att ingen som visste om vad som hänt skulle vara benägen att tala om det.[17] Nästa dag fick han se två hebréer som grälade. Han försökte separera dem, varefter den hebré som var orättvis mot den andre hånade Mose för att ha slagit ihjäl egyptiern.[24] Moses upptäckte snart att händelsen blivit känd och att farao förmodligen skulle straffa honom med döden för det. Han tog därför sin flykt över Röda havet och till Midjan.[17] I Midjan stannade han till vid en brunn, där han skyddade sju herdinnor från ett anhang ohyfsade herdar. Herdinnornas far Hobab (även känd som Raguel och Jetro,[25] och förmodligen Shoaib enligt Koranen[26]), präst i Midjan, var oerhört tacksam för stödet Mose visat hans döttrar och antog honom därför som sin son och gav honom sin dotter Sippora till hustru. Han gjorde honom också till högste uppsyningsman över sina hjordar.[27][17] Mose uppehöll sig i Midjan i fyrtio år och Sippora födde honom en son, Gershom.[28][17] En dag drev Mose sin flock till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb (2 Mos. kap. 3).[29] Där fick han se en buske som stod i låga, utan att brinna upp.[17] När han gick dit för att se efter talade Gud till honom ur busken och avslöjade sedan sitt namn[30] för Mose.[17]

De tio plågorna och uttåget ur Egypten

Gud kallade Mose att befria sitt folk från slaveriet i Egypten.[31] Gud visade Mose hur han kunde förvandla sin stav till en orm och vålla och läka spetälska, och sade att han också kunde ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och att vattnet från floden då skulle förvandlas till blod.[32][33] Koranen betonar Moses uppdrag att inbjuda farao att ta emot Guds gudomliga budskap[34] samt ge frälsning till israeliterna.[35]

Mose gav sig iväg mot Egypten och blev nästan dödad av Gud för att hans son inte var omskuren[36] (betydelsen av denna dunkla passage kan diskuteras på grund av hebreiskans tvetydighet och dess plötsliga närvaro i berättelsen; flera tolkningar är därför möjliga).[37] Han möttes på vägen av hans äldre bror, Aron, och fick ett förhör med sina förtryckta fränder när de återvände till Egypten. De trodde Mose och Aron efter att de sett tecknen de utfört mitt i den israelitiska folksamlingen.[38][39] Det visar sig att förtryckets farao (ibland identifierad med Ramses II[22]) under Moses frånvaro hade dött och ersatts av en ny farao. Om Ramses II var förtryckets farao skulle den nye farao vara Merneptah. Eftersom historien som Andra Moseboken beskriver är katastrofal för egyptierna då den omfattar fruktansvärda plågor, förlusten av tusentals slavar och många dödsfall (eventuellt även faraos egen död, trots att detta är oklart i Andra Moseboken) - är det iögonfallande[40] att inga fornegyptiska dokument som talar om israeliter i Egypten någonsin har funnits. Men Merneptah är faktiskt historiskt känd för att ha varit en medelmåttig härskare, och definitivt en svagare än Ramses II. Mose och Aron gick till farao och sade till honom att Herren, Israels Gud ville att farao skulle tillåta israeliterna att fira en högtid i öknen till Guds ära. Farao svarade att han inte kände deras Gud och att han inte skulle tillåta dem att fira sin högtid. Farao förebrådde Mose och Aron och tvingade israeliterna att samla sina egna strån som halm för att göra det tegel som krävdes av dem, men utan att minska den dagliga mängden.[41][42] Mose och Aron gick åter till farao och kastade Arons stav framför honom, så att den förvandlades till en orm, men faraos trollkarlar och siarpräster gjorde samma sak med sina stavar. Mose och Aron fick en tredje chans när de tidigt på morgonen gick för att möta farao vid Nilens strandkant. Mose sade till Aron att ta sin stav och slå på Nilens vatten och förvandla det till blod. Men de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst, och farao var obeveklig. Mose gick till farao en fjärde gång och sade då till Aron att sträcka ut sin hand över vattnen i Egypten så att landet översvämmades av grodor, men siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst och lät det komma grodor över hela Egypten. Farao blev så småningom irriterad av grodorna och bad Mose att driva bort dem. Han lovade i gengäld att släppa israeliterna så att de kunde gå och offra till Herren. Följande dag dog grodorna och man samlade dem i stora högar, och de fyllde landet med sin stank. Detta förargade farao och han lyssnade därför inte till Mose och Aron.[43]

Så småningom lät farao hebréerna gå efter att Moses Gud sänt tio plågor över egyptierna. De tredje och fjärde var plågor av myggor och flugsvärmar. Den femte var en svår pest som drabbade egyptiernas boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får. Den sjätte plågan var variga bölder som slog upp på egyptierna. Vid den sjunde drabbade en hagelstorm Egypten. Alla som var kvar utomhus och inte hade kommit under tak, både människor och djur, träffades av haglet och dog. Den åttonde plågan var gräshoppor som täckte marken och gnagde rent på vartenda träd som växte på egyptiernas marker. Den nionde plågan var totalt mörker, ett mörker så tätt att man kunde ta på det. Vid den tionde och sista plågan gick Herren fram genom Egypten och dräpte alla förstfödda i landet, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: "Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett om att få göra!" Händelserna ihågkommes och firas vid den judiska påsken.[44]

Israels räddning

Mose får vatten att välla fram genom att slå på klippan vid Horeb med sin stav. Målning av Francesco Bacchiacca.[45]

Och så ledde Mose sitt folk österut och började den långa resan till kanaaneernas land. Egyptierna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans. Israeliterna bröt upp från Ramses mot Suckot, ungefär 600 000 män till fots. Där stannade de för att hämta Josefs ben från hans grav, sedan bröt de upp från Suckot och vandrade vidare mot Etam, vid randen av öknen. De slog läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon.[46] Under tiden hade farao och hans hovmän kommit på andra tankar och lät spänna för sina vagnar. Farao tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten under befäl av höga officerare. De förföljde israeliterna och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet. Då farao närmade sig och israeliterna upptäckte att egyptierna var på marsch mot dem blev de förfärade och ropade till Herren. Gud drev då undan havet och gjorde det till torrt land. Enligt Andra Moseboken klövs vattnet och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. När den egyptiska armén försökte komma efter dem lät Gud vattnet strömma tillbaka över egyptiernas vagnar och vagnskämpar. Vattnet dränkte hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet och inte en enda kom undan.[47] Enligt Koranen ledde farao den egyptiska armén själv och drunknade tillsammans med sin armé. I sina sista ord bad han Gud om förlåtelse men Gud lät honom dö med hans kropp i perfekt form, för att han skulle bli ett exempel för varje tyrann som trotsar profeterna.[48]

Ökenvandringen

Folket fortsatte till Mara och vandrade i tre dagar i Shuröknen utan att finna vatten. Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där slog de läger. Från Elim bröt de sedan upp och efter fyrtiofem dagar nådde de Sinöknen, mellan Elim och Sinai. De drog från lägerplats till lägerplats och slog slutligen läger i Refidim. Sedan kom de till Sinai berg. Det var här Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, när Herrens ängel uppenbarade sig för honom i den brinnande busken; det var här han fick vatten att välla fram genom att slå på klippan vid Horeb med sin stav och här han kom att leda slaget mot amalekiterna.[49] Mose återförenas så småningom med Jetro. När Jetro fick höra om allt som Herren hade gjort mot farao och mot Egypten för Israels skull, om alla svårigheter som hade mött dem på vägen och hur Herren hade räddat dem gick han bort och förde fram brännoffer och slaktoffer åt Gud, sedan åt han en måltid tillsammans med de äldste i menigheten. Nästa dag såg Jetro hur Mose satt från morgonen ända till kvällen för att skipa rätt bland folket och föreslog att Mose skulle utse några bland folket som själva skulle döma i de enklare målen. Mose lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom.[50]

Guldkalven, målning av Nicolas Poussin.[51]

När israeliterna kom till Sinai slog de läger i närheten av berget. Mose varnade folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Han gick sedan upp tillsammans med Aron för att möta Israels Gud. Mose mottog de tio budorden oralt (men ännu ej i form av stentavlor) och andra moraliska lagar. Innan Mose ensam gick upp för berget för att ta emot stentavlorna sade han till de äldste att rikta de frågor som kunde komma att uppstå till Aron och Hur. När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten." Aron tog emot guldringar av människorna och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet och sade: "Detta är dina gudar, O Israel, som förde dig ut ur Egypten." En "högtid till Herrens ära" proklamerades för den följande dagen och tidigt nästa morgon offrade folket brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig. Mose övertalade Herren att inte förgöra Israels folk. Han gick ner från berget och möttes av Josua. Mose förstörde guldkalven och förebrådde Aron för den synd han hade dragit över folket. När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt ställde han sig i porten till lägret och ropade: "Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!" Då samlade sig alla leviterna kring honom. De spände på sig svärden och gick fram och tillbaka genom lägret från port till port och högg ner bröder, vänner och grannar, och dödade totalt 3 000 män av folket.[52]

Efter detta (enligt de sista kapitlen i Andra Moseboken) konstruerades och invigdes tabernaklet och den prästerliga lagen ordinerades. Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i Paranöknen, strax söder om Kanaan.[53] Mose skickade några män att utforska Kanaan och se efter vad det var för ett land. Efter fyrtio dagar återvände spanarna och rapporterade till Mose och Aron och hela menigheten, samt visade upp vad som växte i landet. Endast två av de tolv män som hade utforskat landet var dock villiga att försöka erövra det, och de stenades nästan för sina impopulära yttranden. Folket bröt ut i klagorop och gråt och ville återvända till Egypten. Mose sade till folket att de istället skulle vandra i öknen i fyrtio år tills alla de som vägrat gå in i Kanaan hade dött och deras barn skulle vilja gå in i landet. Tidigt nästa morgon sade israeliterna att de hade felat och att de nu ville tåga upp mot höglandet och ta Kanaan i besittning. Mose sade till dem att de inte skulle ge sig av, men israeliterna lyssnade inte utan invaderade Kanaan ändå, och krossades där av amalekiterna och kanaaneerna.[54] Mer om israeliternas ökenvandring kan du läsa i Fjärde Moseboken (kapitel 33: Ökenvandringens etapper).

Död

Mose utsåg Josua, Nuns son, till ledare över hela den israelitiska menigheten.[55] Mose dog sedan vid 120 års ålder. Innan han dog gav han israeliterna sin välsignelse, sedan gick han från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som låg mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet.

Herren begravde Mose i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab.[56] Israeliterna begrät Mose och sörjde honom i trettio dagar.[57] Femte Moseboken avslutas med meningen: "Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose" (5 Mos. 34:10). Han var den ödmjukaste människan på jorden (4 Mos. 12:3), och åt honom anförtrodde Herren "hela sitt hus" (4 Mos. 12:7-8).

Religionernas syn på Mose

Judendomen

Det finns en uppsjö av berättelser och ytterligare information om Mose i de judiska apokryferna och i genren rabbinsk exegetik (så kallad midrash), liksom i den muntliga judiska lagen och i Mishnah och Talmud.[58] För ortodoxa judar är Mose verkligen Moshe Rabbenu, `Eved Hashem, Avi haNeviim zya"a. Han kallas "Vår ledare Mose", "Guds tjänare" och "Profeternas fader".[58] Mose ses som den störste profeten.[59] Delvis härrörande från Mose levnadsålder, och för att 120 år på annat håll i Bibeln anges vara den högsta åldern som Noas ättlingar kan uppnå, har "må du leva till 120" blivit en vanlig välsignelse och hälsning bland judar.[58]

Kristendomen

Mosaik föreställande Mose i Cathedral Basilica of St. Louis i Saint Louis, Missouri.

För kristna symboliserar Mose - vilken omnämns oftare i Nya testamentet än någon annan gammaltestamentlig profet - ofta Guds lag, den som fullbordas i Jesu lära.[58] De nytestamentliga författarna jämför ofta Jesu ord och handlingar med Moses för att förklara Jesu uppdrag.[58] I Apostlagärningarna 7:39-43 och 51:53 liknas förkastandet av Mose och judarnas tillbedjan av guldkalven vid judarnas avvisande av Jesus som Messias.[58] Mose nämns i flera av Jesu budskap.[58]

Enligt tre av de fyra evangelierna stod Jesus tillsammans med Mose och Elia på Förklaringsberget (se vidare Kristi förklaring). Senare kristna har funnit flera andra paralleller mellan Mose och Jesu liv i en sådan utsträckning att Jesus till och med liknas vid en "andra Mose".[58]

Moses betydelse för den moderna kristendomen har inte minskat. Han betraktas och vördas som helgon inom flera kyrkor och ihågkommes därtill som profet.[58] Han är en viktig person i den judisk-kristna trons historia och de tio budorden är också viktiga.

Islam

Huvudartikel: Musa (islamisk profet)

Mose (arabiska: Musa) nämns fler gånger i Koranen än någon annan person och hans liv återberättas mer än någon annan av profeternas.[58] Mose beskrivs i Koranen både som profet (nabi) och budbärare (rasul), vilket betyder att han var en av de profeter som förde med sig en skrift och en lag till sitt folk. Bland profeterna beskrivs Mose vanligen som den, vars uppdrag som Allahs budbärare, som lagstiftare och som ledare av sitt folk, oftast jämförs med det uppdrag som gavs åt Muhammed.

De flesta av de viktigaste händelserna i Moses liv som också står att läsa i Bibeln finns spridda i olika suror i Koranen. Bibeln och Koranen berättar dock ur olika perspektiv; Bibeln fokuserar på Mose och israeliternas räddning, medan Koranen betonar relationen mellan Mose och Gud.[58] Om Mose kan du läsa i Sūratu al-Baqarah 49-61, Sūratu al-A'rāf 103-160, Sūratu Yūnus 75-93, Sūratu al-Isrā 101-104, Sūratu Tā Hā 9-97, Ash-Shu'arā' 10-66, An-Naml 7-14, Al-Qasas 3-46, Ghāfir 23-30, Az-Zukhruf 46-55, Ad-Dukhān 17-31 och An-Nāzi'āt 15-25.

Mandeismen

Inom mandeismen ses Mose som en falsk profet.

Mose som historisk person

Arten av de i Moseböckerna sammanförda källorna, av vilka en del tros ha ett mycket sent ursprung, gör det ovisst hur mycket av det som där berättas återger en historisk verklighet angående Mose och hans livsgärning, och hur mycket som är att hänföra till senare tider.[60] Den historiskt-kritiska grenen av bibelvetenskapen betraktar de flesta av berättelserna om Mose och Israels folks uttåg ur Egypten som sägner och legender med tveksam historicitet. Bland de ickejudiska, antika historiker som i sina verk hänvisar till Mose kan nämnas Manetho, Apion, Publius Cornelius Tacitus och Porphyrios.

Forskare har försökt vaska fram historiska data ur de bibliska berättelserna om Mose. En teori är att Israels Gud, JHVH, övertagits från midjaniterna genom förmedling av Jetro och Mose. Mose levnad brukar förläggas till 1200-talet f.Kr. eller ibland 1400-talet f.Kr. Enligt Första Kungaboken 6:1 skedde uttåget ur Egypten 480 år innan templet i Jerusalem invigdes, och skall i så fall ha ägt rum omkring 1450 f.Kr., det vill säga under Nya rikets tid och då Egyptens artonde dynasti härskade.

Det finns även ansedda forskare som anser sig ha hittat de historiska platser som Mose färdades på. Arkeologiska fynd så som egyptiska vagnshjul på botten av Röda havet och tältplatslämningar har gjorts i Egypten och i Saudiarabien.

Referenser

  1. ↑ Målningen har måtten 168,5 × 136,5 centimeter och hänger på Gemäldegalerie i Berlin.
  2. ↑ Moshe (מֹשֶׁה), enligt Andra Moseboken 2: 10 "den [ur vattnet] uppdragne", av det hebreiska verbet masa, enligt Josefus av egyptiskt ursprung, men med liknande betydelse, "den ur vattnet räddade". Enligt nyare forskningar troligen en hebraisering av det egyptiska mes, mesu, "barn". Källa: Nordisk Familjebok, Uggleupplagan
  3. ↑ Berättelsen om Mose och Israels folks uttåg ur Egypten står att läsa i Moseböckerna, den andra till den femte.
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 Femte Moseboken 34:10: "Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte." (Bibel 2000). Här, liksom i 4 Mos. 12:8 betonas att Mose ser Gud när de talar med varandra.
  5. ↑ Maimonides, de 13 trosprinciperna, den sjunde principen (tron på att Mose var den störste av Profeterna).
  6. ↑ Koranen, Sūratu Maryam, vers 51: "Och minns vad denna skrift har att säga om Moses. Han var en av de utvalda, Guds sändebud och profet." – Koranens budskap i översättning av Mohammed Knut Bernström (2000).
  7. ↑ Juan R.I. Cole (7/10/98). ”Baha'u'llah on the Life of Jesus”. http://www-personal.umich.edu/~jrcole/bahai/bhjesu.htm. Läst 2008-08-11. 
  8. ↑ Den farao som åsyftas kan vara Seti I, som var farao 1291 f.Kr.–1278 f.Kr. eller 1303 f.Kr.–1290 f.Kr. När Mose hade slagit ihjäl en egyptier som slagit ihjäl en hebreisk man ville Seti få Mose dödad (2 Mos. 2:11-15). Seti avled en tid senare, och när Mose återvände till Egypten för att befria sitt folk hade en ny farao tillträtt (2 Mos. 4:19-20). Denne nye farao ska enligt traditionen ha varit Seti I:s son, Ramses II, vilken också tros ha styrt Egypten då landet senare kom att drabbas av de tio plågorna. Ramses II regerade mellan år 1290 och 1224 f.Kr. Bibeln berättar att israeliterna, som var tvingade till slavtjänst, kuvades med hårt arbete och "byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd" (2 Mos. 1:11). "Ramses" kan möjligen hänvisa till staden Pi-Ramesse Aa-nakhtu, som var Seti I:s sommarresidens (se sid. 82 i boken Ramesses: Egypt's Greatest Pharaoh av Joyce Tyldesley, 2000). Om hänvisningen till Pi-Ramesses är korrekt gör den möjligheten större till att Ramses II var den farao som styrde Egypten under Moses livstid. Det har även spekulerats i om farao Merneptah, som var Ramses II:s son, och som regerade 1224-1214 f.Kr, skulle kunna vara "förtryckets farao".
  9. ↑ Enligt Torah hette Moses, Arons och Mirjams mor Jokeved (hebreiska: יוֹכֶבֶד' / 'יוֹכָבֶד', Yoḫéved / Yoḫáved; tiberiansk hebreiska: Yôḵéḇeḏ / Yôḵāḇeḏ). Se 2 Mos. 6:20: "Amram gifte sig med Jokeved, sin faster, och hon födde honom Aron och Mose." (Bibel 2000).
  10. ↑ Midjaniterna var ett semitiskt folk som betraktade Abrahams och hans hustru Keturas son Midjan som sin anfader (1 Mos. 25:1-2). Midjaniterna var allierade med israeliterna under deras flykt från Egypten. Landområdet som befolkades av midjaniterna ligger öster om Aqabahviken och arkeologiska utgrävningar har belagt ett samhälle med bofast befolkning där kring år 1000 f.Kr.
  11. ↑ Sippora (hebreiska: צִפּוֹרָה, Ẓippora; tiberiansk hebreiska Ṣippôrāh; grekiska: Sephora; arabiska: Safura eller Safrawa; "fågel") var en kushitisk kvinna (4 Mos. 12:1) som levde i Midjan. Första Moseboken identifierar kushiterna som ättlingar till Ham, vilken traditionellt anses vara det svarta folkets förfader. Sippora var alltså etniskt afrikansk och mörkhyad, något som Mose hånades för.
  12. ↑ Traditionellt, enligt bland annat Flavius Josefus (se Pros Apiona 2:2), brukar uttåget sägas ägt rum från Egypten (Gosen), genom Röda havet (Suezviken) och till Sinai berg (Jabal Musa).
  13. ↑ 13,0 13,1 13,2 13,3 13,4 Easton, Matthew George (1897). Illustrated Bible Dictionary. London; New York: T. Nelson. "Moses".
  14. ↑ Första Moseboken, kapitel 46.
  15. ↑ Talmud Bavli, Megilah 13b, Sotah 12b, Kidushin 38a.
  16. ↑ Andra Moseboken 1:22: "Farao gav denna befallning till hela sitt folk: "Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva." (Bibel 2000).
  17. ↑ 17,0 17,1 17,2 17,3 17,4 17,5 17,6 17,7 17,8 Biblical data on Moses.
  18. ↑ "Moses". Catholic Encyclopedia. New York: Robert Appleton Company. 1913.
  19. ↑ Koranen, Al-Qasas, vers 7: "Och Vi ingav Moses moder: "Amma honom, men när du tror att hans liv är i fara, sätt då ut honom i Nilen. Oroa dig inte och sörj inte; Vi skall låta honom återvända till dig och Vi skall göra honom till en av Våra budbärare!" – Koranens budskap i översättning av Mohammed Knut Bernström (2000).
  20. ↑ "Antiquities of the Jews, Book II, Chapter 9, Paragraph 5".
  21. ↑ "Bithiah" Jewish Encyclopedia.
  22. ↑ 22,0 22,1 Ramses II (omkring 1314 f.Kr. - 1224 f.Kr.) blev farao vid cirka 24 års ålder (år 1290 f.Kr.), regerade i cirka 64 år och blev cirka 90 år gammal. Han var den tredje regenten i den nittonde dynastin och son till Seti I och drottning Tuya. Se även referens 8.
  23. ↑ Koranen, Al-Qasas, vers 9: "Faraos hustru sade: 'Barnet kan bli till glädje för mig och för dig. Låt ingen döda det! Han kan vara oss till nytta, ja, vi kan uppta honom som vår son!'" – Koranens budskap i översättning av Mohammed Knut Bernström (2000).
  24. ↑ Flavius Josefus nämner inte denna incident. Dess kronologiska förhållande till Mose fälttåg mot etiopierna är därför osäkert.
  25. ↑ "Antiquities of the Jews, Book II, Chapter 12, Paragraph 1".
  26. ↑ Mukarram Ahmed (2005), s. 100
  27. ↑ "Antiquities of the Jews, Book II, Chapter 11, Paragraph 2".
  28. ↑ Andra Moseboken 2:16-22: "Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far. Men några herdar kom och körde bort dem. Då ingrep Mose och hjälpte dem, och sedan vattnade han deras får. När de kom hem till sin far Reguel frågade han: 'Varför är ni hemma så tidigt?' De svarade: 'En egypter hjälpte oss mot herdarna; han öste till och med upp åt oss och vattnade fåren.' 'Var är han nu?' frågade fadern. 'Varför tog ni inte med honom? Säg till honom att han kommer och äter med oss!' Och Mose beslöt sig för att stanna hos prästen. Han fick dennes dotter Sippora till hustru och hon födde en son. Mose gav honom namnet Gershom, 'ty', sade han, 'jag är en främling i detta land.'" (Bibel 2000). Gershom är i hebreiskan en anspelning på "främling där".
  29. ↑ Man kan inte med säkerhet lokalisera berget Horeb idag, men många har identifierat berget Jabal Musa, "Moses berg", på södra Sinaihalvön som berget i fråga. Många forskare tror numera att berget låg längre österut, vid Elat belägen vid toppen av Akababukten mellan Edom och Moses hem i Midjan, på sluttningarna av berget Horeb.
  30. ↑ Se vidare 'Jag är den jag är', Tetragrammaton, Jahve och Jehova.
  31. ↑ Andra Moseboken 3:15-17: "'Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. Gå nu och kalla samman Israels äldste och tala om för dem att Herren, deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Säg dem att jag har gett akt på dem och vet vad som har drabbat dem i Egypten och att jag har beslutat att föra dem från förtrycket i Egypten upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land, ett land som flödar av mjölk och honung.'" (Bibel 2000).
  32. ↑ Andra Moseboken 4:2-9: "Herren sade: 'Vad har du i handen?' - 'En stav', svarade Mose. 'Kasta den på marken!' sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, men Herren sade: 'Räck ut handen och grip den i stjärten.' Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 'Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.' Och Herren fortsatte: 'Stick handen innanför manteln!' Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. Herren sade: 'Stick tillbaka handen innanför manteln!' Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 'Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod.'" (Bibel 2000).
  33. ↑ Mordechai Kamenetzky. "Project Genesis: Parshas Shemos - Pushing the Envelope". Hämtat 2008-07-16.
  34. ↑ Koranen, An-Nāzi'āt, vers 17-19: "'Gå till Farao - han har gått för långt i sitt övermod - och säg till honom: 'Vill du bli renad från synd? Vill du att jag visar dig vem din Herre är – så att du kan frukta Honom?'" – Koranens budskap i översättning av Mohammed Knut Bernström (2000).
  35. ↑ Koranen, Sūratu Tā Hā, vers 47-48: "Gå nu till honom och säg: 'Vi är din Herres sändebud. Låt Israels barn lämna landet med oss och straffa dem inte! Vi för med oss till dig ett tecken från din Herre. Guds fred skall vara med den som följer Hans vägledning! Det har uppenbarats för oss att Hans straff skall drabba dem som förnekar sanningen och vänder den ryggen.'" – Koranens budskap i översättning av Mohammed Knut Bernström (2000).
  36. ↑ Andra Moseboken 4:24: "Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom." (Bibel 2000).
  37. ↑ Berättelsen om hur Sippora omskär sin son är dunkel och svårtolkad. Den saknar klart samband med de föregående och efterföljande avsnitten, och det är ovisst vem "han" och "honom" syftar på. Termen "blodsbrudgum" kan ha sitt ursprung i en tid då omskärelsen företogs när en man blev vuxen, före bröllopet. I gammaltestamentlig tid skedde omskärelsen vid späd ålder. Här har möjligen en gammal tradition, som ursprungligen hört samman med den äldre seden, anpassats till det ändrade bruket. Användningen av ett flintredskap understryker sedvänjans ålderdomlighet. Kanske vill berättelsen visa att omskärelsen i nödfall kunde utföras av en kvinna. Källa: Not till 2 Mos. 4:24 (Bibel 2000).
  38. ↑ Andra Moseboken, kapitel 4: Mose återvänder till Egypten (Bibel 2000), vers 20-31.
  39. ↑ Mordechai Kamenetzky. "Project Genesis: Parshas Shemos - Balance of Power". Hämtat 2008-07-16.
  40. ↑ Mideastfacts.org - Deconstructing the walls of Jericho
  41. ↑ Andra Moseboken, kapitel 5: Mose och Aron inför farao. Förtrycket ökar (Bibel 2000), vers 1-9.
  42. ↑ Mordechai Kamenetzky. "Project Genesis: Parshas Vaera - Guts and Glory". Hämtat 2008-07-16.
  43. ↑ Andra Moseboken, kapitel 8: Den andra plågan: grodor (Bibel 2000), vers 13-15.
  44. ↑ "Judaism 101: Pesach; Passover".
  45. ↑ Målningen har måtten 100 × 80 centimeter och hänger på National Gallery of Scotland i Edinburgh.
  46. ↑ Vissa tror att det var Bittersjöarna, medan andra tror att det var i vildmarken i Wadi Hammamat.
  47. ↑ Andra Moseboken, kapitel 14: Israels räddning och egypternas undergång i Sävhavet (Bibel 2000).
  48. ↑ Koranen, Sūratu Yūnus, vers 92: "'Din kropp skall Vi rädda idag för att göra dig till ett tecken för dina efterkommande, även om många människor är likgiltiga för Våra tecken.'" – Koranens budskap i översättning av Muhammed Knut Bernström (2000).
  49. ↑ Andra Moseboken, kapitel 17: Vatten ur klippan och Seger över amalekiterna (Bibel 2000).
  50. ↑ Andra Moseboken, kapitel 18: Jetro besöker Mose (Bibel 2000).
  51. ↑ Målningen har måtten 153,4 × 211,8 centimeter och hänger på National Gallery of Art i London.
  52. ↑ Andra Moseboken, kapitel 32: Guldkalven (Bibel 2000).
  53. ↑ Fjärde Moseboken 13:1: "Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i Paranöknen." (Bibel 2000).
  54. ↑ Fjärde Moseboken, kapitel 13: De tolv spanarna och kapitel 14: Folket revolterar (Bibel 2000).
  55. ↑ Fjärde Moseboken 27:18-23: "Herren svarade Mose: 'Tag Josua, Nuns son, en man med ande, och lägg din hand på honom. Du skall ställa honom inför prästen Eleasar och hela menigheten, och insätta honom i hans tjänst inför deras ögon. Ge honom något av din auktoritet, så att hela Israels menighet lyder honom. Han skall stå inför prästen Eleasar, som genom urims dom skall hämta svar åt honom inför Herrens ansikte. Efter hans ord skall de dra ut och efter hans ord vända åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela menigheten.' Mose gjorde som Herren hade befallt honom. Han tog Josua och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten, och Eleasar lade sina händer på honom och insatte honom i hans tjänst, så som Herren hade sagt genom Mose." (Folkbibeln).
  56. ↑ Moab var ett kungarike som hade sin geografiska plats direkt öster om Döda havet, det vill säga i dagens Jordanien. Invånarna, som kallades moabiter, härstammade från Moab, Lots son.
  57. ↑ Femte Moseboken 34:7-8: "Mose var hundratjugo år gammal när han dog, men hans ögon hade inte försvagats, och hans kraft hade inte sinat. Israeliterna begrät Mose och sörjde honom i trettio dagar på Moabs hedar, tills sorgetiden var slut." (Bibel 2000).
  58. ↑ 58,00 58,01 58,02 58,03 58,04 58,05 58,06 58,07 58,08 58,09 58,10 Religious views of Moses
  59. ↑ Judaism 101: Moses, Aaron and Miriam
  60. ↑ Nordisk Familjebok, Uggleupplagan (1876-1926). Uppslagsord: Mose

Litteratur

  • Asch, Sholem. Moses. New York: Putnam, 1958. ISBN 0742691373
  • Assmann, Jan. Moses the Egyptian: The Memory of Egypt in Western Monotheism. Harvard University Press, 1997. ISBN 0-674-58738-3.
  • Barzel, Hillel. "Moses: Tragedy and Sublimity." In Literary Interpretations of Biblical Narratives. Edited by Kenneth R.R. Gros Louis, with James S. Ackerman & Thayer S. Warshaw, 120–40. Nashville: Abingdon Press, 1974. ISBN 0-687-22131-5.
  • Bernier, Michelle. "Charlton Heston: An Incredible Life". Createspace. 2008. ISBN 1440452932.
  • Buber, Martin. Moses: The Revelation and the Covenant. New York: Harper, 1958.
  • Card, Orson Scott. Stone Tables. Deseret Book Co., 1998. ISBN 1-57345-115-0.
  • Chasidah, Yishai, Encyclopaedia of Biblical personalities: anthologized from the Talmud, Midrash and rabbinic writings, Shaar Press, Brooklyn, 2000
  • Cohen, Joel. Moses: A Memoir. Mahwah, N.J.: Paulist Press, 2003. ISBN 0-8091-0558-6.
  • Daiches, David. Moses: The Man and his Vision. New York: Praeger, 1975. ISBN 0-275-33740-5.
  • Fast, Howard. Moses, Prince of Egypt. New York: Crown Pubs., 1958.
  • Freud, Sigmund. Moses and Monotheism. New York: Vintage, 1967. ISBN 0-394-70014-7.
  • Gjerman, Corey. Moses: The Father I Never Knew. Portland: Biblical Fantasticals, 2007. ISBN 978-1424171132.
  • Halter, Marek. Zipporah, Wife of Moses. New York: Crown, 2005. ISBN 1400052793.
  • Ingraham, J.H. The Pillar of Fire: Or Israel in Bondage. New York: A.L. Burt, 1859. Reprinted Ann Arbor, Mich.: Scholarly Publishing Office, University of Michigan Library, 2006. ISBN 1425564917.
  • Kirsch, Jonathan. Moses: A Life. New York: Ballantine, 1998. ISBN 0-345-41269-9.
  • Kohn, Rebecca. Seven Days to the Sea: An Epic Novel of the Exodus. New York: Rugged Land, 2006. ISBN 1-59071-049-5.
  • Lehman, S.M., rabbi Dr., (translator), Freedman, H., rabbi Dr., (ed.), Midrash Rabbah, 10 volumes, The Soncino Press, London, 1983
  • Mann, Thomas. "Thou Shalt Have No Other Gods Before Me." In The Ten Commandments, 3–70. New York: Simon & Schuster, 1943.
  • Sandmel, Samuel. Alone Atop the Mountain. Garden City, N.Y.: Doubleday, 1973. ISBN 0-385-03877-1.
  • Southon, Arthur E. On Eagles' Wings. London: Cassell and Co., 1937. Reprinted New York: McGraw-Hill, 1954.
  • Wiesel, Elie. “Moses: Portrait of a Leader.” In Messengers of God: Biblical Portraits & Legends, 174–210. New York: Random House, 1976. ISBN 0-394-49740-6.
  • Wildavsky, Aaron. Moses as Political Leader. Jerusalem: Shalem Press, 2005. ISBN 965-7052-31-9.
  • Wilson, Dorothy Clarke. Prince of Egypt. Philadelphia: Westminster Press, 1949

Se även

Externa länkar

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Mose
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Mose"
Personliga verktyg