Missionsprovinsen

Från Rilpedia

Version från den 8 januari 2009 kl. 18.41 av Professor Processor (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Missionsprovinsen är en lutherskt kristen förening i Sverige och Finland. Dess främsta verksamhet är att organisera de till föreningen anslutna församlingarna - eller koinoniorna, som de kallas i Missionsprovinsens terminologi - samt att viga präster och diakoner för tjänst i dessa. Missionsprovinsen leds av för närvarande tre biskopar, Arne Olsson, Lars Artman och Göran Beijer. Missionsprovinsen ser sig själv som en fri, icketerritoriell kyrkoprovins inom Svenska kyrkan. Detta erkänns inte av Svenska kyrkan, som ser den som en självständig kyrka, som den inte önskar ha någon gemenskap med.[1]

Missionsprovinsen har tillkommit som en kritik mot Svenska kyrkans orientering åt en alltmer liberal teologi och som en följd av att Svenska kyrkan 1993 upphörde att prästviga personer som inte kan tänka sig att samarbeta med prästvigda kvinnor.

Innehåll

Bakgrund

Under 1900-talet har Svenska kyrkan orienterat sig alltmer åt den liberala teologin. Uppfattningen att människan är en syndare som behöver frälsas har tonats ner. Istället har Guds förutsättningslösa kärlek betonats. Alla religioners lika värde är också en tanke, som framförs alltmer, snarare än den kristna tron som enda vägen till Gud. Svenska kyrkan har alltmer kommit att orientera sig åt de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är sedan 1958 tillträde till prästämbetet. Homosexuella parförhållanden välsignas idag av Svenska kyrkan, och frågan om samkönade äktenskap utreds. I den feministiska teologin framförs att Gud även har kvinnliga egenskaper och den traditionellt manliga Gudsbilden tonas ner.

Detta är dock inte en utveckling som äger rum utan inre spänningar i kyrkan. Det har alltid funnits grupper som orienterat sig åt en mer texttrogen läsning av Bibeln, de lutherska bekännelseskrifterna, eller mot den allmänkyrkliga traditionen. De mest framträdande av dessa rörelser är gammalkyrkligheten (företrädd bland annat av Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro), högkyrkligheten (företrädd av till exempel arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF, och Societas Sanctae Birgittae, SSB), stora delar av lågkyrkligheten (företrädd till exempel av Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner, ELM-BV) samt den karismatiska väckelsen (företrädd av till exempel Oasrörelsen). Den karismatiska väckelsen är kluven i fråga om prästvigning av kvinnor. Den lågkyrklighet som representeras av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, bejakar prästvigning av kvinnor.

Frågan om prästvigning av kvinnor har här kommit att bli en viktig vattendelare. I samband med att Svenska kyrkan beslutade om prästvigning av kvinnor, införde man också den så kallade samvetsklausulen, som innebar, att manliga präster hade rätt att låta bli att samarbeta med kvinnliga präster, om de hade samvetsbetänkligheter mot detta. Allteftersom antalet prästvigda kvinnor ökade, ledde detta också till allt större problem. Många kvinnliga präster kände sig kränkta. Svenska kyrkans ledning - som i viss mån utgjordes av regeringen - inskränkte därför successivt möjligheten för dem, som inte kunde tänka sig samarbete med kvinnliga präster, att bli prästvigda. 1982 avskaffades samvetsklausulen. 1993 deklarerade biskopsmötet, att ingen som öppet förnekar giltigheten i kvinnliga prästers vigning om ämbetshandlingar, skulle prästvigas. 1994 deklarerade kyrkomötet, att ingen som inte bejakade detta, skulle prästvigas. Sista steget togs 1997, då Svenska kyrkan i sin kyrkoordning införde villkoret, att den som skall prästvigas, d.v.s. prästkandidaten, först måste ha "förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" (Svenska kyrkans kyrkoordning, 31 kap., 2§).

Som en reaktion mot beslutet att viga kvinnor till präster bildades Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen. På 1980-talet bildades Svenska kyrkans fria synod, som byggde upp en alternativ kyrklig struktur inom Svenska kyrkan. På 1990-talet kallade biskop Bertil Gärtner till Linköpingsmötet för att samla konservativa kristna och ingjuta mod. Med beslutet 1997 minskade dock möjligheten för de konservativas verksamhet i dessa former. Samråd startades därför om hur de skulle kunna fortsätta verka och viga präster i sin traditionella tro. Missionsprovinsen är ett försök till en sådan lösning. Missionsprovinsen ser sig själv som en inomkyrklig rörelse. Detta motverkas dock kraftfullt av Svenska kyrkan, som hittills fråntagit fyra ledande personer deras prästämbeten i Svenska kyrkan, och som inte heller upplåter lokaler för Missionsprovinsens verksamhet. Också många inom de konservativa rörelsena har ifrågasatt Missionsprovinsen och ser den som en splittring av Svenska kyrkan.

Missionsprovinsens grundande

Tanken med Missionsprovinsen var att möjliggöra för konservativa prästkandidater att kunna bli prästvigda inom Svenska kyrkan. Man tänkte sig att kunna verka i egna församlingar - eller koinonior, som de kallas i Missionsprovinsens terminologi, efter det grekiska ordet koinonia, som betyder "gemenskap" - inom Svenska kyrkan. Därför har en stiftsliknande organisation byggts upp. Ordet provins betyder en stor geografisk del av en kyrka, alltså en liknande betydelse som stift. Missionsprovinsen viger egna biskopar och präster, som tjänstgör i provinsen och i koinoniorna.

Missionsprovinsen grundades i Göteborg den 7 september 2003. Dess förste biskop, förre kyrkoherden Arne Olsson, vigdes den 5 februari 2005 av biskop Walter Obare Omwanza från Evangelical Lutheran Church in Kenya med flera assisterande biskopar från olika länder. Därefter har ytterligare två biskopar och flera präster vigts inom provinsen. Efter ett beslut i Karlstads stifts domkapitel fråntogs 2005 Arne Olsson rätten att utöva sitt prästämbete i Svenska Kyrkan.

Missionsprovinsen säger sig ha ett tvåfaldigt syfte. Dels säger man sig vilja nå ut med budskapet om Jesus till svenska folket. Det är därför man valt att använda ordet mission. Missionsprovinsen menar att Svenska kyrkans nuvarande teologi har kommit så långt från Bibeln och den lutherska bekännelsen, att den inte längre leder människor till frälsning. Dels säger man sig vilja vara en profetisk väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan, som får föra kyrkan i riktning mot en större trohet mot Bibeln och den lutherska bekännelsen.

Missionsprovinsen samlar människor från olika bibeltrogna traditioner inom Svenska kyrkan, till exempel gammalkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och karismatiker. Bland annat kommer dess tre biskopar från olika inomkyrkliga traditioner. Missionsprovinsen får ändå sägas domineras av den gammalkyrkliga fromhetstraditionen. Missionsprovinsen är dock ett kontroversiellt projekt bland många av dessa grupper. Främst har högkyrkliga rörelser tagit avstånd från den.

Missionsprovinsen har också internationellt samarbete med ett flertal konservativa och bibeltrogna lutherska kyrkor och rörelser. Nämnas kan till exempel Missourisynoden i USA.

Svenska kyrkans reaktion

Svenska kyrkans reaktion lät inte vänta på sig. Dåvarande ärkebiskop KG Hammar kommenterade biskopsvigningen den 5 februari 2005 i ett pressmeddelande samma dag och klargjorde Svenska kyrkans inställning till Missionsprovinsen på följande sätt: "Det blir nu tydligt för alla att Missionsprovinsen inte är en del av Svenska kyrkan. Missionsprovinsen har nu bildat en egen självständig kyrka". Missionsprovinsens samtliga tre biskopar, samt dess missionssekreterare Bengt Birgersson, blev fråntagna möjligheten att verka som präster i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans biskopsmöte har förklarat att den ser Missionsprovinsen som en egen fristående kyrkobildning, som man inte har någon kyrkogemenskap med. Svenska kyrkan upplåter inte heller lokaler åt Missionsprovinsens verksamhet.

Missionsprovinsen fortsätter dock hävda, att den är en rörelse inom Svenska kyrkan (Missionsprovinsens provinsordning kap. 2). För att markera, att man ser sig som en del av Svenska kyrkan, har man valt att inte registrera sig som trossamfund, utan man har istället registrerat sig som förening. Det har gjorts gällande att det inte är helt klart vad det innebär att en rörelse ser sig som en del av en annan rörelse, som uppenbarligen inte vill ha med den att göra. I praktiken kommer den, åtminstone inom överskådlig framtid, att fungera som en egen kyrka. Till detta framhåller man att problematiken med olika biskopar och församlingar som inte erkänner varandra inte är ny utan var vanlig i fornkyrkan. Sådana konflikter kan, menar man, knappast avgöras annat än på lång sikt. Man hänvisar också till erfarenheterna från den anglikanska kyrkan där en liknande situation bedömts på sikt leda till den autonoma provinsens favör.[2]

Biskopar

Namn Ämbete Vigningsdatum Valspråk
Arne Olsson Missionsbiskop 5 feb 2005 Man måste lyda Gud mer än människor.
Lars Artman Biträdande biskop 22 april 2006 Samla ditt folk kring Ordet och sakramenten.
Göran Beijer Biträdande biskop 23 april 2006 Gaudete in Domino semper.

(Gläd er alltid i Herren. [Fil 4:4])

Församlingar/Koinonior

Det finns ett dussintal församlingar anslutna till missionsprovinsen.

Se även

Referenser

  1. Uttalande om Missionsprovinsen.
  2. Missionsprovinsen och Svenska kyrkan Joakim Förars i Kristet Perspektiv 1/05.

Externa länkar

Personliga verktyg
På andra språk