Dygdetik
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Dygdetik är en etiklära som istället för att primärt söka svaret på vilka handlingar som är rätt eller fel och varför så är fallet försöker svara på hur vi bör vara som människor. Dygdetikens infallsvinkel är att dela upp den mänskliga karaktären i en uppsättning karaktärsdrag, där vissa klassas som moraliskt eftertraktansvärda, dygder, och andra som moraliskt förkastliga, laster.
Liksom pliktetikerna inte alltid förmår komma överens om vilka plikterna är förmår inte heller dygdetikerna alltid komma överens om vilka dygderna är. De menar dock att eviga dygder existerar och att dessa är möjliga att förvärva.
Ett problem med dygdetiken tycks ligga i bristen på hänsyn till situationer där dygdiga personer utför ohyggliga handlingar samt sådana där odygdiga personer utför dygdiga handlingar. Dygdetikern skulle kanske invända att detta inte är ett problem hos dygdetiken utan att det snarare är förtjänstfullt att vår moraliska begreppsapparat kompliceras. En annan invändning skulle kunna vara att syftet med dygderna inte är att ge oss någon juridisk måttstock med vars hjälp vi skall kunna avgöra den moraliska kvaliteten hos andras handlande, utan att dygderna enbart är till för att inspirera människor att utveckla sin egen moraliska karaktär.
Denna senare invändning lämnar dock frågan om hur andras moraliska beteende skall kunna värderas obesvarad. En möjlig hållning hos dygdetiker är att denna fråga inte heller kan besvaras, d.v.s. att det inte finns något handlande som är rätt eller fel per definition. Den moderna renässansen för dygetiken tog sin början i en utmanande artikel med titeln Modern Moral Philosophy av G. Elizabeth M. Anscombe i vilken hon argumenterar att man inte kan anta att det kan finnas några moraliska regler om det inte också förutsätts att det finns något övernaturligt väsen som har lagt ned dessa regler för mänskligheten att följa. Om denna argumentationslinje godtas så blir konsekvensen att inget deontologiskt system kan vara rimligt utanför ramarna för någon form av teistisk religion som inkluderar tron på ett (eller flera) högre lagstiftande väsen. Detta argument gör sig även gällande mot konsekventialismen, då även denna resonerar i termer av rätt och fel handlande. Detta skulle innebära att den enda vägen framåt för den moderna ateistiska eller agnostiska moralfilosofen ligger i just dygdetiken, och att det bästa vi kan hoppas på är att den skall kunna inspirera oss att bli bättre människor. Det finns dock flera teorier som hävdar att moraliskt rätt och fel existerar utan förekomsten av ett lagstiftande väsen; antingen moralrealistiska teorier eller konstruktivistiska.
Resonemanget ovan innebär dock att dygdetiken är oanvändbar som juridiskt grundverk, eftersom det inte låter oss avgöra huruvida någon persons faktiska handlande i en given situation är rätt eller fel. Detta åberopas ofta av dygetikens motståndare, vilka hävdar att ett etiskt system som inte låter oss analysera rätt och fel handlande inte uppfyller de förväntningar som man rimligen bör kunna ställa på ett etiskt system. Frågan om dygdetikens vara eller icke vara handlar därför mycket om huruvida det är rimligt att förvänta sig att ett etiskt system skall kunna besvara frågorna om vad som utgör rätt och fel handlande, eller om det högsta syfte som ett etiskt system kan aspirera till är att inspirera oss att bli bättre människor - i enlighet med våra egna föreställningar om vad som utgör en "bra människa".
Dygdetiken är en gammal etiklära. Några av de mest namnkunniga dygdetikerna är Platon, Aristoteles, G.E.M. Anscombe, Alasdair MacIntyre, Rosalind Hursthouse, Michael Slote och Martha Nussbaum. De mest välkända dygderna innefattar ansvarsfullhet, medkänsla, mod, pålitlighet, ärlighet och ödmjukhet.
