Biblioteket i Alexandria

Från Rilpedia

Version från den 26 maj 2009 kl. 10.49 av 213.67.177.166 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Inskription från år 56 e.Kr., där Biblioteket i Alexandria omtalas.

Biblioteket i Alexandria var under antiken det största biblioteket i världen och gjorde Alexandria till ett ledande lärdomscentrum. Det förmodas att det grundlades omkring 280 f.Kr. av Ptolemaios II av Egypten. Eratosthenes och Aristarchos forskade aktivt vid biblioteket, som i sin storhetstid ska ha haft mellan 400 000 och 700 000 pergamentrullar.

Innehåll

Översikt

Enligt en historia fick biblioteket tag på Aristoteles egen privata samling av skriftrullar genom Demetrios av Phaleron, som var en av Aristoteles elever. En annan historia berättar om hur bibliotekets samling växte sig så stor. En förordning av Ptolemaios III av Egypten beordrade alla besökare att leverera böcker och skriftrullar, som de hade i sin besittning. De blev sedan kopierade av offentliga skrivare, originalen blev inordnat i biblioteket, och kopian lämnades till den ursprunglige ägaren.

Det råder stor oenighet om hur biblioteket var organiserat. Stora delar av biblioteket var med stor sannolikhet decentraliserat, så det kan också ha rört sig om de "Alexandrinska biblioteken". Bibliotekets bokbestånd var säkert fördelat på flera byggnader, medan huvudbiblioteket antingen var lokaliserat i förbindelse med eller tätt intill den äldsta byggnaden, Museion, och ett annat bibliotek i det yngre Serapeion, som var ett tempel till Serapis' ära. Carlton Welch ger i det följande en karakteristik av huvudbiblioteket, baserat på existerande historiska källor:

"En pelargång, som var täckt av marmor, förband museumsbyggnaden med en närliggande ståtlig byggnad, också i vit marmor och sten, det hela i arkitektonisk harmoni. Faktiskt skapade det en integrerad del av den stora lärdomsmängden, tack vare att den förste Ptolemaios klokt följde Demetrios av Phalerons råd och geniala tankar. Detta var det berömda biblioteket i Alexandria, "Alexandriana", utan tvivel det främsta undret i den antika världen. Här, i tio stora salar, vilkas vidsträckta väggar var kantade med rymliga skåp (armaria), numrerade och försedda med titlar, förvarades den oerhörda mängden manuskript som innehöll visdom, vetande och information som samlats av de hellenska folkens geni. Var och en av de tio salarna var beräknat till att rymma en särskild lärdomsgrupp, som omfattade de förmodade tio avdelningarna av det hellenistiska vetandet, som kan ha funnits i Kallimachos katalog, Pinakes. Salarna användes av lärde till allmänna efterforskningar och mindre, särskilda rum användes av enskilda eller grupper som företog speciella studier.

2004 hävdade en polsk-egyptisk utgrävningsgrupp att de hade funnit delar av biblioteket i Brucheion-området. Arkeologerna hävdade att de hade funnit 13 "läsesalar", vart och ett med ett centralt podium. Zahi Hawass, ordförande för Egyptens högsta råd för fornminnen hävdar att de rum som hittills upptäckts hade plats för 5000 besökare.

Dagens Bibliotheca Alexandrina

För att ära det gamla biblioteket har den egyptiska regeringen byggt ett stort biblioteks- och museumkomplex i Alexandria kallat Bibliotheca Alexandrina, som stod färdigt 2003.[1] Det nya komplexet ligger nära platsen för det antika biblioteket.

Förstörelsen av biblioteket

En av orsakerna till att så lite är känt om biblioteket är att det blev förstört några århundraden efter dess grundläggning. Allt som finns kvar av de många volymerna är några intressanta titlar som antyder all den historia som försvann när byggnaden förstördes. Hur förstörelsen gick till är mycket omdiskuterat och källorna är både motsägelsefulla och ofullständiga. Enligt Plutarchos brann biblioteket ned 47 f.Kr. Inte överraskande har det stora biblioteket sedan dess gjorts till en symbol för kunskap, och förstörelsen skylldes på människor som beskrevs som okunniga barbarer, ofta av enbart politiska skäl.

Mycket av debatten går tillbaka på olika uppfattningar om vad som egentligen utgjorde själva biblioteket. Både Serapeion, ett tempel och dotterbibliotek, och själva Museion existerade möjligen till omkring 400 e.Kr., men en källa från före förstörelsen omtalar Julius Caesar under hans invasion av Alexandria 47 f.Kr.. Caesar satte fiendens flotta i brand, då den låg i hamnen. Några historiker menar, att elden spred sig in i staden och ödelade hela biblioteket. Denna teori hävdas idag endast av en minoritet, även om den är baserad på flera antika källor, som dock är skrivna minst 150 år efter att den formodade förstörelsen ägde rum. Edward Parsons har analyserat Caesar-teorin i sin bok The Alexandrian Library och sammanfattar källorna som följer:

En slutlig sammanfattning är intressant: Bland de 16 författare, känner de 10: Caesar själv, författaren till det alexandrinska kriget, Cicero, Strabon, Livius (av det vi tills vidare känner till), Lucanus, Florus, Suetonius, Appianos och till och med Athenaios, uppenbart inte till bränningen av museet, biblioteket eller böckerna under Caesars besök i Egypten. De sex övriga författarna berättar händelsen så här:
1. Seneca (49 e.Kr.). Han är den första författare som nämner händelsen. Det sker nästan 100 år efter den påstådda begivenheten, där han skriver att 40 000 böcker blev brända.
2. Plutarchos (cirka 117) säger att elden ödelade det stora biblioteket.
3. Aulus Gellius (123 - 169) säger att under "plundringen" av Alexandria blev 700 000 volymer brända.
4. Dio Cassius (155 - 235) säger att lagerlokalerna som innehåller korn och böcker blev brända, och att dessa böcker fanns i stort antal och god kvalitet.
5. Ammianus Marcellinus (390) säger att under "plundringen" av staden blev 70 000 böcker brända.
6. Orosius (c. 415) är den sista författaren, och han är den enda som bekräftar Senecas upplysning om vad som blev förstört: 40 000 böcker.

Av alla källorna är Plutarchos den enda som uttryckligen refererar till förstörelsen av biblioteket. Plutarchos var också den första författaren som nämnde Caesar vid namn. Ammianus Marcellinus berättelse ser ut att var baserad direkt på Aulus Gellius, eftersom ordvalet är nästan det samma.

Flertalet av de antika historikerna, även de som var Caesars starkaste politiska motståndare, berättar inte om den påstådda händelsen. Cecile Orru argumenterar i Antike Bibliotheken, (2002, utgiven av Wolfgang Höpfner) för att Caesar inte kan ha förstört bibioteket, då det befann sig i stadens kungliga kvarter , där Caesars trupper hade förskansat sig efter branden. Det skulle inte ha varit möjligt, om branden hade spritt sig till det stället. Förutom att biblioteket var en mycket stor stenbyggnad, och att skriftrullarna var undandlagda i "armaria" och några av dem var lagda i kapslar, är det mycket svårt att se hur en brand i hamnen skulle ha kunnat skada biblioteket i väsentlig grad. Slutligen har nya arkeologiska fynd bekräftat att ett omfattande vattenförsörjningsnätverk som täckte stora delar av taket naturligtvis också täckte det kungliga området.

Förstörelsen av biblioteket skylls enligt några historiker på en period av inbördeskrig under den sista delen av 300-talet. Vi vet att Museion, som var en sidobyggnad till biblioteket, överlevde till 300-talet. Det finns också antydnigar från medeltiden som hävdar att Kalif Omar under en invasion600-talet beordrade att biblioteket skulle förstöras, men dessa påsåtenden kan allmänt betraktat ses som kristen propaganda mot muslimer.

Legenden om Kalif Omars förstörelse av biblioteket visar också ett klassiskt exempel på ett dilemma. Omar skall ha sagt, att om böckerna i biblioteket inte innehöll Koranens lära, var de onyttiga och borde förstöras; om de innehöll Koranens lära var de överflödiga och borde förstöras.

Bevis för att biblioteket fanns efter Caesar

Som nämnt ovan är det allmänt accepterat att Museion i Alexandria existerade till 400 e.Kr., och om Museion och biblioteket antas vara i stort sett identiska eller förbundna med varandra kan tidigare beskrivningar om förstörelsen röra sig om ett mindre antal böcker lagrade på ett annat ställe. Detta är i överensstämmelse med antalet hos Seneca, som är mycket mindre än det totala antalet böcker i biblioteket. Så i denna fortolkning är det till exempel möjligt att böcker som förvarades i ett lager nära hamnen blev förstörda av Caesar genom en olyckshändelse, och att det större antal som nämns i några verk ska anses som opålitliga: feltolkningar gjorda av de munkar som bevarade verken genom Medeltiden eller medvetna förfalskningar.

Även om man betraktar Museion och biblioteket som klart åtskilda byggnader, finns det övertygande bevis för att biblioteket fortsatte att existera efter den påstådda förstörelsen. Plutarchos, som hävdade att det stora biblioteket skulle vara förstört (150 år efter den påstådda händelsen), beskriver i "Antonius' levnad" hur Marcus Antonius senare överförde det näststörsta biblioteket till Alexandria som en gåva till Kleopatra. Han citerar Calvisius som ska ha sagt att "Marcus Antonius har givit henne biblioteket från Pergamon, som innehåller 200 000 olika volymer", även om han själv finner Calvisius påstående svårt att tro på. I Einführung in die Überlieferungsgeschichte (1994, sid. 39) nämner Egert Pöhlmann andra utvidgningar av de alexandrinska biblioteken av Augustus (år 12 e.Kr.) och Claudius (41-54 e.Kr.) Även om de mest allvarliga anklagelserna mot Caesar var riktiga, väcker det frågan om vad som hände med dessa volymer.

Bibliotekets fortsatta existens stöds också av en antik inskription som hittades i början av 1900-talet, tillägnad Tiberius (död 56 e. Kr.), här citerad efter Handbuch der Bibliothekswissenschaft (Georg Leyh, Wiesbaden 1955):

"Vi måste forstå att det ämbete, som Tiberius Claudius Balbillus innehade [...] och som innefattade titeln 'supra Museum et ab Alexandrina bibliotheca', måste ha kombinerat ledning av Museet med ledningen av de förenade biblioteken, som en akademi."

Athenaios (cirka 200 e.Kr.) skrev i detaljer i boken Deipnosophistai om Ptolemaios II:s rikedom (309 f.Kr. till 246 f.Kr.) och om typen och antalet av hans skepp. Vad angår biblioteket och museet skrev han: "Varför skulle jag nu peka på böckerna, etableringen av biblioteken och samlingen i museet, när dette är i varje mans minne?" När man tar kontexten av hans påstående i betraktelse och det faktum att museet fortfarande existerade vid denna tidpunkt, är det klart att Athenaios inte kan ha refererat till någon förstörelse: han betraktade bägge faciliteter som så berömda att det inte var nödvändigt för honom att beskriva dem i detaljer. Därför måste man dra slutsatsen att åtminstone några av de alexandrinska biblioteken fortfarande var fungerande på den tiden.

Förstörelsen av de hedniska templen på Theofilos order

I slutet av 300-talet hade de kristnas förföljelse av hedendom nått nya grader av intensitet. Tempel och statyer förstördes över hela Romarriket, hedniska ritualer förbjöds med dödsstraff som påföljd och bibliotek stängdes. 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, och patriarken av Alexandria, Theofilos av Alexandria, efterkom denna önskan. Sokrates Scholastikos ger följande beskrivning av förstörelsen av templen i Alexandria:

"Efter råd från Theofilos, Alexandrias biskop, gav kejsaren vid denna tid en order om rivning av de hedniska templen i staden; samtidigt befallde han att det skulle utföras under ledning av Theofilos. Han grep detta tillfälle och ansträngde till det yttersta för att utsätta de hedniska mysterierna för förakt. Och till att börja med gjorde han så att Mithreum blev rensat, och han visade fram tecknen på dess blodiga mysterier för offentligheten. Sedan förstörde han Serapeion, och han karikerade offentligt de blodiga ceremonierna i Mithreum; han visste också att Serapeion var fyllt med utsvävande vidskepelser, och han lät Priapos' fallosar bäras genom mitten av torget. [...] Då denna demonstration således hade avslutats, hjälpte Alexandrias guvernör och den högste befälhavaren för trupperna i Egypten Theofilos med att riva de hedniska templen. De blev därför jämnade med marken, och deras gudabilder smältes om till grytor och andra passande redskap för att användas av kyrkan i Alexandria; för kejsaren hade instruerat Theofilos om att fördela dem till hjälp åt de fattiga. Alla bilder blev därefter slagna i stycken med undantag av en staty av den nämnda guden, som Theofilos skonade och ställde upp på en offentlig plats; 'För,' som han sade, 'att hedningarna inte i framtiden skall förneka att de någonsin har tilbett den sortens gudar.'"

Serapeion hyste en del av biblioteket, men man vet inte, hur många böcker det innehöll vid den tid då det blev ödelagt. Paulus Orosius erkände särskilt i sin Historia mot hedningarna: "I dag finns det bokskåp i templen, som vi själva har sett, och man berättar för oss, att när dessa tempel blev plundrade, blev de tömda i nutiden av våra egna folk, och detta är verkligen en sann berättelse." Några av böckerna kan därför ha blivit stulna, men de som fanns i dåtidens Serapeion måste ha blivit förstörda när det blev jämnat med marken.

Vad angår Museion, skriver Mostafa El-Abbadi i Life and fate of the ancient Library of Alexandria (Paris 1992):

"Museion, som samtidigt var ett 'tempel för muserna', åtnjöt en viss helighet så länge som andra tempel fortfarande var oskadda. Synesios av Kyrene, som studerade under Hypatia av Alexandria i slutet av 300-talet, såg Museion och beskrev bilderna av filosoferna därinne. Vi har inget senare omnämnande av dess existens under 400-talet, men då Theon, en framstående matematiker och far till Hypatia, som själv var en berömd lärd, var den siste kända lärde medlemmen (cirka 380), är det sannolikt att Museion inte överlevde förkunnelsen av Theodosios' dekret 391 om att ödelägga alla hedniska tempel i staden."

Slutsatser

Det finns en växande enighet bland historiker om att biblioteket i Alexandria säkert led under flera olika förstörande händelser, men att förstörelsen av Alexandrias hedniska tempel i slutet av 300-talet säkert var det hårdaste och mest avgörende slaget mot biblioteket. Bevisen för den förstörelsen är de mest slutliga och säkra. Caesars invasion kan ha lett till att man miste 40 000–70 000 skriftrullar i ett lager nära hamnen (som Luciano Canfora hävdar var de säkert kopior som gjorts av biblioteket och avsedda för export), men det är osannolikt att det kan ha berört biblioteket eller Museion, när man betänker på de många bevisen för att de bägge fanns senare.

Inbördeskrig, sjunkande investeringar i underhåll och anskaffning av nya skriftrullar och ett allmänt dalande intresse för icke-religiösa saker bidrog säkert till nedgången i mängden material som fanns tillgängligt i biblioteket, särskilt på 300-talet. Serapeion blev helt säkert förstört av Theofilos 391, och Museion och biblioteket kan också ha blivit offer för samma kampanj.

Om det verkligen var en kristen pöbel som var ansvarig för förstörelsen av biblioteket kvarstår frågan varför Plutarchos i förbigående nämner Caesars förstörelse av "Det stora biblioteket" i sin bok "Caesars liv". Plutarchos blev beskyddad av inflytelsesrika romare, däribland viktiga senatorer, som Plutarchos tillägnade några av sina verk. Sådana beskyddare kan ha uppskattat att lägga skulden på den relativt populistiske Julius Caesar. Det är också viktigt att notera att de flesta av de bevarade antika verken, inbegripet Plutarchos, blev kopierade genom medeltiden av kristna munkar. Under kopieringen är har felaktigheter ibland gjorts, och några har hävdat att medvetna förfalskningar inte kan uteslutas, särskilt rörande politiskt känsliga ämnen. Andra förklaringar är säkerligen möjliga, och bibliotekets öde kommer fortsatt att vara ett ämne för hetsiga historiska debatter.

Andra bibliotek i den antika världen

  • Biblioteken i Ugarit, cirka 1200 f.Kr. omfattar diplomatiska arkiv, litterära verk och det tidigaste privatägda biblioteket som hittills har hittats.
  • Villa dei Papyri i Herculaneum var ett av de största privata biblioteken i det tidiga romerska kejsarriket. Man antog att det hade förstörts under Vesuvius utbrott, men det återfanns 1752. Innehållet i biblioteket var förkolnat, men med modern teknologi kan skriftrullarna läsas.
  • Vid Pergamon skapade attaliderna det näst bästa hellenistiska biblioteket efter Alexandrias, grundlagt i efterbildning av ptoleméerna. När ptoleméerna slutade att exportera papyrus, dels på grund av konkurrens, dels på grund av för små lager, uppfann pergamenerna ett nytt ämne för att använda till böcker, som fick namnet pergament efter staden. Det gjordes av fint kalvskinn, och var en föregångare till vellum och papper.

Källor

Noter och hänvisningar

  1. Dagens Bibliotheca Alexandrina, officiell webbplats

Litteratur

Personliga verktyg