Baltisk adel
Från Rilpedia
Baltisk adel kallas kollektivt den adel som uppstod med Tyska orden och därefter fortlevde som institution i Livland, Kurland, Estland och Ösel. Etniskt sett var de flesta balttyskar, men sedermera upptogs av historiskt förklarliga skäl svenskar, ryssar och polacker i den baltiska adeln.
Under 1500-talet och framåt värvades många ur den baltiska adeln till de svenska och polska arméerna, medan de i Ryssland fick funktionen av ämbetsmannaadel i regeringen och staten. Det fanns adelsinstitutioner i Riga, Reval, Kurland och Viborg. 1939 kallades den baltiska adeln av Hitler till Tyskland, samman med den övriga balttyska befolkningen, innan Sovjetunionen annekterade området. Adeln som institution avskaffades 1919.
Innehåll |
Historia
Danskar och tyskar kristnade Baltikum på 1200-talet, och 1346 övertog Tyska orden, samt ett par självständiga biskopar, området; i förlängningen lydde samtliga under den tysk-romerska kejsaren. Riddare följde Tyska orden till området och etablerade sig där; riddarna var huvudsakligen tyskar, och några få var danskar. Bland de äldsta adliga ätterna i Baltikum är Taube, von Rosen, Uexküll och von Ungern.
1420 finns första belägget för en lantdag, i Livland, och där fanns adeln representerad. 1524, under reformationen, anslöt de baltiska länderna sig till lutherdomen, och Tyska orden upplöstes 1561. Baltikum delades mellan Tyskland, Danmark, Polen och Sverige under 1500-talet, och länderna stred de närmaste århundradena om området. Den baltiska adeln hade juridisk bekräftelse i till exempel Sverige, vilket innebar att de fanns representerade i Stockholm vid svenska regeringsskiften. Adeln organiserades politiskt i lantråd och lantmarskalk, vilka lydde under den från Sverige tillsatte guvernören; däremot ägde de ingen representation vid de svenska riksdagarna. Många baltiska ätter naturaliserades dock i Sverige, och svenska adelsätter flyttade till Baltikum. Med Karl XII:s nederlag flyttade många ur den baltiska adeln till Finland och egentliga Sverige. Ryssland erkände dock den baltiska adelns rättigheter. Med införlivandet med Ryssland kom rysk adel till Baltikum och upptogs i den baltiska adeln; en del av dessa ätter hade islamiskt ursprung.
Adeln upplöstes politiskt 1919, och de adliga godsen konfiskerades. Ridderskapet fortsatte dock ge ut matriklar och levandegöra de adliga traditionerna, tills detta omöjliggjordes i och med Molotov-Ribbentroppakten 1939.
Organisation
Första belägget för en baltisk adelskorporation är från 1200-talets Danmark. Adelns rättigheter kodifierades i lag på 1300-talet, och dessa rättigheter förnyades fram till 1845. Matriklar över vilka som ingick i adeln började utfärdas på 1600- och 1700-talet. För att upptagas i dessa adelsmatriklar krävdes bevisande av adelskap samt att vederbörande ägde gods.
Det baltiska riddarskapet verkställde stormakternas politik i Baltikum, och lydde under respektive lands regent. Det fanns fyra riddarhus i Baltikum: i Riga, Reval, Mitau och Arensburg. den baltiska adeln organiseras i det tyska adelsförbundet i CILANE.
Litteratur
I Ernst von Mühlendahls Die baltischen Ritterschaften finns alla baltiska adelsätter medtagna, liksom de gör i den mer ålderdomliga Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften.
Källor
- Christopher Toll, "Tysk-baltisk adel", G-gruppen 2002
Externa länkar
- Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften, den baltiska adelns släktträd på tyska
- Baltisches Wappenbuch, den baltiska adelns heraldiska vapen
