Arthur Ernest Percival

Från Rilpedia

Version från den 18 maj 2009 kl. 15.32 av Ronny W (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Arthur Ernest Percival
26 december 1887 - 31 januari 1966
Arthur Percival.jpg
Percival i december 1941
Födelseort Aspenden, England
Dödsort Westminster, England
I tjänst för Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien
Försvarsgren Brittiska armén
Tjänstetid 1914 – 1946
Grad Generallöjtnant
Befäl General Officer Commanding
Malaya
Slag/Krig Första världskriget

Ryska inbördeskriget
Irländska frihetskriget
Andra världskriget

Utmärkelser CB, DSO, OBE, MC

Arthur Ernest Percival, född 26 december 1887, död 31 januari 1966, var en brittisk militär, generallöjtnant, och en veteran från första världskriget. Han byggde en framgångsrik militärkarriär under mellankrigstiden men är mest känd för sina insatser i andra världskriget då han utnämndes till befälhavare över de brittiska trupperna i Singapore. Där deltog han i slaget om Malaya och det efterföljande slaget om Singapore.

Percivals kapitulation till en mindre trupp ur den Kejserliga japanska armén, var och är fortfarande den största kapitulationen i Storbritanniens militärhistoria och underminerade Storbritanniens anseende för gott som en imperisk stormakt i fjärran östern.[1][2] Kännedom om de flertal år av underfinansiering av Malayas försvar och Samväldets oerfarna, dåligt utrustade armé gör att det går att ha en mer sympatisk syn på hans befäl.[3]

Innehåll

Tidigt liv

Barndom och sysselsättning

Arthur Ernest Percival föddes den 26 december 1887 i Aspenden Lodge, Aspenden i närheten av Buntingford i Hertfordshire, England. Han var den andre sonen till Alfred Reginald och Edith Percival (född Miller). Hans far var fastighetsmäklare hos Hamel's Park estate och hans mor kom från en "Cotton"-familj i Lancashire.

Percival började sin skolgång på lokal nivå i Bengeo. År 1901 började han på skolan i Rugby med sin akademiskt sett mer framgångsrike bror, där han var inackorderad på ett av skolans hus. Han var en måttlig student som studerade grekiska och latin men beskrevs av en lärare "inte vara en bra mönstergill".[4] Percivals enda merit när han lämnade skolan 1906 var en studentexamen. Han var betydligt mer framgångsrik som idrottsman då han utövade cricket, tennis och terränglöpning.[5] Han steg dessutom till andre fanförare i skolans frivilliga gevärskår. Hans militära karriär började emellertid i förhållandevis hög ålder. Även om han var medlem av Youngsbury Rifle Club, så arbetade han fortfarande som butiksbiträde för järnmalmsgrossisten Naylor, Benzon & Company Limited i London där arbetat sedan 1907, när första världskriget bröt ut. Det såg ut som om han skulle förbli civilist under den konflikten.

Värvning och första världskriget

Närheten av Thiepval, 7 augusti.

Percival tog värvning vid 26 års ålder i krigets allra första dag som menig i Officer Training Corps av Inns of Court. Han befordrades efter fem veckors grundutbildning till fänrik. Nästan en tredjedel av hans rekrytkolleger skulle vara döda vid krigets slut. Följande år sändes Percival till Frankrike med den nyligen upprättade 7th (Service) Battalion av regementet i Bedfordshire som blev en del av 54th Brigade, 18th (Eastern) Division i februari 1915. Den första dagen av slaget vid Somme (1 juli 1916) lyckades Percival komma undan oskadd men i september så skadades han på fyra ställen av en granatkartesch då han ledde sitt kompani i anfallet mot Schwaben Redoubt, bakom ruinerna av byn Thiepval. Han belönades med Military Cross för den insatsen.[6]

Percival tog en fast befälsbefattning som kapten vid Essex Regiment i oktober 1916, medan han tillfrisknade från sina skador på sjukhus. År 1917 så blev han bataljonsbefälhavare med en tillfällig grad av överstelöjtnant. Under Tysklands våroffensiv ledde Percival en motattack som räddade ett franskt artilleriförband från att bli tillfångatagna och belönades med den franska utmärkelsen Croix de Guerre.[7] Under en kort tid i maj 1918 var han befälhavare över 54th Brigade. Han belönades med Distinguished Service Order med orden "power of command and knowledge of tactics".[8] Han avlutade kriget som en respekterad soldat och beskrevs som "väldigt effektiv" och rekommenderades för krigshögskola.[9]

Mellan krigen

Ryssland

Percivals studier försenades år 1919 då han anmälde sig som frivillig för tjänstgöring med den brittiska militära insatsens archangelska kommando under den nordryska kampanjen i Ryska inbördeskriget. Percival blev utnämnd till titulärmajor och som näst högsta befäl för 46th Royal Fusiliers skaffade han sig ett släpspänne till sin DSO, då 400 bolsjeviker tillfångatogs under hans attack i Gorodokoperationen längs floden Dvina i augusti.[10]

Irland

Mer omstridd blev hans delaktighet år 1920 på Irland då Percivals stred mot Irländska republikanska armén (IRA) under Irländska frihetskriget. Där var han kompanibefäl och senare underrättelseofficer i 1st Battalion av Essex Regiment i Kinsale, Cork.

Percival var en framgångsrik motståndare till IRA:s gerillakrigföring men fick snart ett rykte om brutalitet bland det irländska folket. IRA-ledaren Tom Barry, skrev: Den här officern var utan tvekan den mest seglivade anti-irländare av de brittiska officerarna. Han var outröttlig i sina försök att förstöra folkets humör.... [11] Efter mordet på en polisinspektör ur Royal Irish Constabulary i juli 1920 så tillfångatog han befälhavaren ur IRA's West Cork Brigade, Tom Hales och brigadens kvartermästare Patrick Harte och mottog då Brittiska Imperieorden. Det fanns anklagelser att dessa två och andra fångar hade blivit brutalt misshandlade och torterade i häktet. Han lyckades aldrig sätta Tom Barry i fängelse trots att han en gång hade möjlighet till att förhöra honom.

IRA utfärdade £ 1 000 i skottpengar på Percivals huvud då man såg honom som ansvarig för den så kallade "Essex Battalion Torture Squad". Första mordförsöket misslyckades endast på grund av att Percival brutit sin dagliga middagsrutin. Andra försöket skulle genomföras i London i mars 1921, men förövarna tvingades istället fly Liverpool Street station då polisen fick reda på deras planer. Tillbaka på Irland ledde Percival ledde en räd som dödade en av lönnmördarna.

Under sin tid på Irland gjorde Bernard Montgomery sig bekant med Percival som tjänstgjorde i samma brigad och de växlade senare brev om sina erfarenheter i kriget.[12] David Lloyd George och Winston Churchill mötte också Percival år 1921 då han hade kallats in som expertvittne under en utredning om irländska frihetskriget.[13]

Stabsofficer

Percival gick på stabsskolan Staff College, Camberley från 1923 till 1924 som då var under general Edmund Ironsides befäl. Där läste han under J.F.C. Fuller, en av de få sympatiska läsare av hans bok, The War in Malaya, tjugofem år senare. Han imponerade sina instruktörer, som valde ut honom av åtta studenter som skulle få en påskyndad befordran, och sina studentkolleger som beundrade hans cricketfärdigheter. Efter tjänst som major vid Cheshire Regiment så tillbringade han fyra år med Nigeria Regiment av Royal West African Frontier Force i Västafrika som stabsofficer.

Royal Naval College, där Percival studerade år 1930

År 1930 tillbringade Percival ett år av studier på Royal Naval College, Greenwich. Från 1931 till 1932 så var Percival generalsstabsofficer av andra graden, en instruktör vid stabsskolan. Collegekommendanten general sir John Dill blev Percivals mentor för över tio år och hjälpte garantera sin skyddslings framsteg. Dill betraktade Percival som en lovande officer och skrev att "he has an outstanding ability, wide military knowledge, good judgment and is a very quick and accurate worker" men lade till "he has not altogether an impressive presence and one may therefore fail, at first meeting him, to appreciate his sterling worth".[14] Med stöd från Dill så blev Percival beordrad att föra befäl över andra bataljonen av Cheshire Regiment från 1932 till 1936, till en början på Malta. År 1935 så gick han på Imperial Defence College.

Percival blev till slut överste och från 1936 till 1938 var han generalstabsofficer av första graden i Malaya, stabschefs åt general Dobbie som var General Officer Commanding där. Under den här tiden upptäckte han att Singapore inte längre var ett isolerat fort.[15] Han betraktade en möjlig japansk landsstigning i Thailand som att "bryta sig in i Malaya via bakdörren"[16] och undersökte risken att Singapore skulle bli attackerat från norr. Han meddelade detta till War Office i London och Percival ansåg senare att hans farhågor liknande den plan som japanarna senare verkligen följde år 1941.[17] Han stödde också Dobbies ej verkställda plan att bygga ett fast försvar i södra Johor. I mars 1938 återvände han till Storbritannien och befordrades till brigadgeneral vid generalstaben, Aldershots befälsområde.

Familj

Den 27 juli 1927 gifte Percival sig med Margaret Elizabeth "Betty" MacGregor (som avled 1956) i Holy Trinity Brompton Church, West Brompton. Hon var dotter till Thomas MacGregor Greer of Tallylagan Manor, en protestantisk köpman från grevskapet Tyrone i Ulster. De hade träffats under hans tjänstgöringar på Irland och de hade tagit Percival flera år att fria. De fick två barn, dottern Dorinda Margery som föddes i Greenwich och blev Lady Dunleath, och sonen Alfred James MacGregor som föddes i Singapore och som senare tjänstgjorde i British Army. Familjen var välbärgad och Percivals gods vid tiden för sin död var värderad till £102 515, en ansenlig summa år 1966.

Andra världskriget

Generallöjtnant Percival lämnar ett plan efter ankomsten till Singapore år 1941 som det nya militära befälet i Malaya.

Percival utnämndes till brigadgeneral i generalstaben ur den första brittiska kåren av British Expeditionary Force som då var under general Dills befäl från 1939 till 1940. Han befordrades sen till generalmajor och i februari 1940 blev han för en kort tid General Officer Commanding av den brittiska 43:e infanteridivisionen. Han gjordes till assistent åt chefen för brittiska imperiets generalstab vid War Office år 1940 men bad om förflyttning till en aktiv befälstjänst efter Dunkirk-evakueringen. Han fick befälet över den 44:e infanteridivisionen och tillbringade nio månader med att organisera den brittiska kusten inför en eventuell kommande tysk invasion.[18] Han utsågs till riddare av Bathorden (CB) år 1941.[19]

Percivals tidiga hypotes kring Singapores fall

År 1936 gjorde generalmajor William Dobbie, då General Officer Commanding (Malaya), en undersökning för att se efter om fler trupper var nödvändiga på Malayas fastland för att förebygga kommande japanska landsstigningar och övertagande av baser för en senare attack mot Singapore. Percival, då stabschefsofficer fick uppdraget att rita ner taktiska uppskattningar hur den japanska attacken skulle kunna gå till. I slutet av 1937 bekräftade taktiska uppskattningar vederbörligen att norra Malaya skulle kunna bli det kritiska slagfältet. Japanerna skulle med störst sannolikhet erövra östkustens landsättningsplatser i Thailand och Malaya för att kunna ta flyghangarer och bli överlägsna i luftutrymmet. Detta kunde vara förspelet för fortsatta japanska landsstigningar i Johor för att störa kommunikationer norrut och konstruktionen av en annan huvudbas på norra Borneo. Från norra Borneo kunde sedan de sista sjö- och luftangreppen ske mot östra Singapore - mot Changiområdet. [20]

General Officer Commanding (Malaya)

I maj 1941 så gavs Percival en tillfällig befordran som tillförordnad generallöjtnant och utsågs till General Officer Commanding (GOC) Malaya. Det var en betydelsefull befordran för honom då han aldrig hade lett en armékår. Han lämnade Storbritannien i ett Short Sunderland-sjöflygplan och begav sig ut på en mödosam tvåveckors flygtur via Gibraltar, Malta, Alexandria (där han blev försenad på grund av anglo-irakiska kriget), Basra, Karachi och Rangoon där han möttes upp av en RAF-transport.[17]

Percival hade delade känslor för sitt uppdrag och noterade att "in going to Malaya I realized that there was the double danger either of being left in an inactive command for some years if war did not break out in the East or, if it did, of finding myself involved in a pretty sticky business with the inadequate forces which are usually to be found in the distant parts of our Empire in the early stages of a war."[18]

I stor del av mellankrigstiden hade Storbritanniens försvarsplan för Malaya legat centrerad kring den flotta som Royal Navy hade skickat till den nyligen byggda flottbasen i Singapore. Således var det arméns uppgift att försvara Singapore och södra Johor. Medan den här planen ansågs lämplig då den närmaste japanska basen låg 270 mil därifrån, hade krigets utbrott i Europa kombinerat med den till viss del japanska ockupationen av norra Franska Indokina och undertecknandet av Tremaktspakten i september 1940 tydligt visat svårigheten av ett sjöbaserat försvar. Istället hade det föreslagits att man skulle använda sig av RAF för att försvara Malaya, åtminstone tills förstärkning skulle kunna skickas från Storbritannien. Detta ledde till byggandet av flygfält i norra Malaya och längst den östra kusten samt utspridningen av tillgängliga arméförband kring halvön för att försvara dem.[21]

När Percival anlände satte han sin oerfarna armé i träning då hans indiska styrkor var särskilt otränade eftersom deras mest erfarna officerare hade dragits tillbaka för att understödja formeringen av de nya förbanden då den indiska armén utvecklades. Han fick förlita sig på handelsflygplan eller det frivilliga flygvapnet för att täcka bristen på RAF-plan, och reste runt halvön och uppmuntrade byggandet av försvarställningar kring Jitra.[22] En träningsmanual godkänd av Percival, Tactical Notes on Malaya, skickades ut till alla enheter.

I juli 1941 när japanerna ockuperade södra Indokina så framkallade Storbritannien, USA och Nederländerna sanktioner mot Japan, frös ekonomiska tillgångar och skar av Japan från sina lager av olja, tenn och gummi. Detta försatte Japan i en ohållbar situation på grund av sin samtida inblandning i Kina. Både den japanska flottan och armén mobiliserades men för tillfället rådde nu ett oroligt kallt krigstillstånd. Förstärkningar från brittiska samväldet fortsatte att träda in i Malaya och den 2 december anlände slagskeppet HMS Prince of Wales och slagkryssaren HMS Repulse, eskorterade av fyra jagare, till Singapore. Det var första gången som en flottstyrka hade baserats där. Följande dag stod konteramiral Spooner som middagsvärd för den nyligen anländna befälhavaren av Eastern Fleet, amiral Thomas Phillips och Percival.[23]

Japanska attacken och den brittiska kapitulationen

Malaya-kommandot och den japanska invasionen.

Den 8 december 1941 landsteg den japanska 25:e armén under generallöjtnant Tomoyuki Yamashitas befäl på Malackahalvön (en timme före attacken mot Pearl Harbor; datumskillnaden beror på att de två platserna ligger på var sin sida om datumgränsen). Den natten anlände den första japanska invasionsstyrkan vid Kota Bharu på Malayas östkust. Detta var bara en avledningsstyrka då den huvudsakliga landningen skedde vid Songkhla och PattaniThailands östkust dagen efter, med trupper som snabbt spred sig över gränsen till norra Malaya.

Den 10 december sände Percival ut en uppskakande, om än ineffektivt, Special Order of the Day:

In this hour of trial the General Officer Commanding calls upon all ranks Malaya Command for a determined and sustained effort to safeguard Malaya and the adjoining British territories. The eyes of the Empire are upon us. Our whole position in the Far East is at stake. The struggle may be long and grim but let us all resolve to stand fast come what may and to prove ourselves worthy of the great trust which has been placed in us.[24]

Royal Engineers förbereder sprängning av en bro under reträtt.

Japanerna avancerade snabbt och den 27 januari 1942 gav Percival ordern om reträtt över Johoresundet till ön Singapore och organiserade försvar längst öns 11 mil långa kust. Japanerna dröjde inte, och den 8 februari landsteg de på den nordvästra sidan av Singapore. Efter en veckas strid på ön höll Percival sin sista överläggning klockan nio på morgonen den 15 februari i sin bunker vid Fort Canning. Efter information om att ammunitionen och vattnet skulle ta slut dagen efter bestämdes det för kapitulation.

Japanerna fasthöll att Percival själv skulle marschera under vit flagg till den gamla Ford Motor-fabriken vid Bukit Timah för att förhandla kapitulationen. En japansk officer på plats noterade att han såg "blek, mager och trött" ut.[25] Efter en kort oenighet då Percival insisterade på att behålla 1 000 brittiska soldater med vapen i Singapore för att bevara ordning, vilket Yamashita slutligen beviljade, bestämdes det klockan 18.10 att soldater ur brittiska samväldet skulle lägga ner sina vapen och upphöra motståndet klockan halv nio på kvällen. Detta gjordes trots premiärminister Winston Churchills instruktioner om fortsatt motstånd.[2] Stillahavskriget var nu bara 10 veckor gammalt.

En allmän uppfattning är att 138 708 allierade gav upp eller dödades av mindre än 30 000 japaner. Den formella siffran säger dock att nästan 50 000 soldater togs till fånga eller dödades under slaget vid Malaya och kanske 15 000 basstationerade. Många av de andra trupperna var trötta och dåligt utrustade efter reträtten från Malackahalvön. Den senare siffran understryker dock bara de tillgängliga soldaterna vid fronten vid invasionen av Singapore. Brittiska samväldets förluster sedan den 8 december uppgick till 7 500 döda och 11 000 skadade. De japanska förlusterna uppgick till runt 3 500 döda och 6 100 skadade.[26]

Referenser

Fotnoter

  1. Taylor, English History 1914-1945, s 657
  2. 2,0 2,1 Morris, Farewell the Trumpets, s 453
  3. Smyth, Percival and the Tragedy of Singapore
  4. Kinvig, Scapegoat: General Percival of Singapore, s 5
  5. Smith, Singapore Burning: Heroism and Surrender in World War II, s 23
  6. London Gazette, Issue 29824, 14 november 1916, s 25
  7. Smith, s 24
  8. London Gazette, Issue 30901, 13 september 1918, s 19
  9. Keegan, Churchill's Generals, s 257
  10. London Gazette, Issue 31745, 20 januari 1920, s 5
  11. Barry, Tom, Guerilla Days in Ireland, s 90
  12. Hamilton, Monty: The Making of a General 1887-1942, s 158-160
  13. Thompson, The Battle for Singapore, s 69-70
  14. Thompson, s 71
  15. Hack and Blackburn, Did Singapore Have to Fall?: Churchill and the Impregnable Fortress, s 39
  16. Kinvig, s 106
  17. 17,0 17,1 Percival, The War in Malaya, kapitel 1
  18. 18,0 18,1 Percival, kaptiel 2
  19. London Gazette, Issue 35204, 27 juni 1941, s 2
  20. Ong, Chit Chung (1997) Operation Matador : Britain's war plans against the Japanese 1918-1941. Singapore : Times Academic Press.
  21. Percival, kapitel 3
  22. Percival, kapitel 4
  23. Percival, kapitel 7
  24. Percival, kapitel 9
  25. Warren, s 265
  26. Thompson, s 9 och s 424

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
  • Dixon, Norman F, On the Psychology of Military Incompetence, London, 1976
  • Hack, Karl and Blackburn, Kevin, Did Singapore Have to Fall?: Churchill and the Impregnable Fortress, RoutledgeCurzon, 2003, ISBN 0-415-30803-8
  • Hamilton, Nigel, Monty: The Making of a General 1887-1942, Hamish Hamilton, 1981. ISBN 1-85753-171-X
  • Keegan, John (editor), Churchill's Generals, Abacus History, 1999, ISBN 0-349-11317-3
  • Morris, James Farewell the Trumpets, Penguin Books, 1979
  • Kinvig, Clifford, General Percival and the Fall of Singapore, in 60 Years On: the Fall of Singapore Revisited, Eastern University Press, Singapore, 2003
  • Kinvig, Clifford, Scapegoat: General Percival of Singapore, London, 1996. ISBN 0-241-10583-8
  • London Gazette
  • MacArthur, Brian, Surviving the Sword: Prisoners of the Japanese 1942-45, Abacus, ISBN 0-349-11937-6
  • Oxford Dictionary of National Biography, volym 43, tillgänglig på Oxford Dictionary of National Biography hemsida
  • Percival, Arthur Ernest The War in Malaya, London, Eyre & Spottiswoode, 1949. Utdragen från rapporten som används som grund till den här boken är tillgängliga på http://www.fepow-community.org.uk/arthur_lane/Percivals_Report/, hämtad 2 februari 2006 och referenserna nedan är från den här rapporten
  • Smith, Colin, Singapore Burning: Heroism and Surrender in World War II, Penguin Books, ISBN 0-14-101036-3
  • Smyth, John George, Percival and the Tragedy of Singapore, MacDonald and Company, 1971. ASIN B0006CDC1Q
  • Taylor, AJP English History 1914-1945, Oxford University Press, 1975,
  • Thompson, Peter, The Battle for Singapore, London, 2005, ISBN 0-7499-5068-4 HB
  • Warren, Alan, Singapore 1942: Britain's Greatest Defeat, Hambledon Continuum, 2001, ISBN 1-85285-328-X


Personliga verktyg