Hastighetsrekord vid telegrafimottagning
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. |
Vid en tävling i hörmottagning i USA för nu ganska många år sedan noterades rekordet 75,1 Words per minute (WPM) satt av Ted McElroy, numera död. Han var yrkestelegrafist i yngre dar, men startade en firma som tillverkade telegraferingsnycklar och så kallade sounders. Under andra världskriget konstruerade hans företag fotocelltransmittern varav ett stort antal levererades till det amerikanska försvaret. Efter kriget hamnade många av dessa fotocelltransmittrar som överskottsmaterial i svenska försvaret.
Vad McElroys rekord egentligen innebar som prestation har diskuterats mycket, då många omständigheter kring världsrekordförsöket är dunkla.
- Hur många tecken ansågs utgöra ett ord: 4 eller 5? De första tävlingarna gjordes med 4-ställiga ord, och vissa uppgifter gör gällande att hastighetskalibreringen av den sändare som användes vid rekordförsöket hade gjorts med ordet WORD som referens. Om en 4-ställig referens såsom WORD antas, motsvarar det 75,1 WPM eller 300,4 tecken per minut. Om istället 5-ställiga PARIS används som referens motsvarar det 375,5 tecken per minut, alltså väsentligt mycket mer.
- Användes American Morse eller Continental Morse vid försöket? Enligt vissa källor var det American Morse, men helt säkert belägg för detta saknas.
- Var kravet att mottagningen skulle vara 100 % felfri vid nedskrift, eller var det tillåtet för den tävlande att vid genomläsning efter provets slut rätta eventuella misstag eller överhoppningar?
Läslig handskrift i dessa hastigheter ligger långt över mänsklig förmåga. Rekordförsöken gjordes med nedskrift med skrivmaskin, och inget är väl att säga emot detta. Detta kan jämföras med vad en duktig maskinskrivare förmår. I maskinskrivningssammanhang brukar man ha måttet antal nedslag per 3 minuter. På handelsskolor brukar man ha en norm på 450 nedslag per 3 minuter för betyget Godkänd för nybörjare, vilket då motsvarar 150 nedslag per minut. En någorlunda driven maskinskrivare ligger omkring 900 nedslag per 3 minuter, då motsvarande 300 nedslag per minut. För radioexpeditörerna vid Telegrafverkets Radiocentral var minimikravet 900 nedslag per 3 minuter. Vid skrivmaskinstävlingar brukar vinnaren nå en bit över 1000 nedslag per 3 minuter vilket motsvarar ungefär 350 nedslag per minut eller lite över 5 nedslag per sekund.
Lägg märke till att i fallet skrivmaskin räknas antalet nedslag, det vill säga inklusive blankstegen mellan ord, vilket "ger poäng" då prestationen ska betygsättas. När man vid telegrafering räknar antalet tecken hoppar man över mellanrummen mellan ord. Detta drar ned trafikavverkningen och ger inga poäng. Det gör att jämförelsen mellan telegraferingshastighet och skrivmaskinshastighet haltar något. Bortser man från detta finner man att Ted McElroy ändå måste ha varit skicklig på skrivmaskin också, och fråga är om det var fingerfärdigheten på tangenterna eller förmågan i öron och hjärna vid omsättning av ljud till muskelrörelse som satte gränsen.
Det sägs att ingen ännu har slagit McElroys rekordnotering. Men då har man nog vid senare rekordförsök använt ITA-1 och inte American Morse (som faktiskt har något högre avverkningskapacitet än ITA-1) och dessutom tillämpat PARIS-standard vid hastighetsinställningen. Så sannolikt är förutsättningarna inte jämförbara.
Vetenskapligt gjorda försök för att utröna människans möjlighet att uppfatta korta pulser pekar mot att det för en normalperson ligger omkring 4 millisekunder, vilket motsvarar 250 tecken per min. Är pulståget snabbare än så uppfattar normalpersonen det som en sammanhängande knarrig ton och har svårt höra någon skillnad på lång och kort teckendel. Detta hindrar ju inte att somliga individer klarar ännu kortare pulser.
Det finns några tiotal individer i världen som vid tävlingar där det gäller att avkoda anropssignaler i stigande hastighet klarat upp till 1000 tecken/minut men då gäller det som sagt korta sekvenser med maximalt cirka tio tecken[källa behövs]. Det finns dock hundratals individer i världen som med lätthet kommunicerar med radiotelegrafi runt 300 tecken per minut. Det skall sägas att många trafikförkortningar används men även ren klartext då namn, bostadsort, väderrapport etc. skall meddelas. Den verkliga teckenhastigheten ligger alldeles oavsett hur man räknar betydligt över den teoretiska maxgränsen på 250 tecken per minut i dessa fall. Flertalet av dessa individer är medlemmar i någon av de intresseföreningar som finns för extrem höghastighetstelegrafi så intresset för detta är betydande, främst bland radioamatörer. Dessa individer tränar också regelbundet som vilken elitidrottsman i världseliten som helst. De tar detta på största allvar. I många länder i forna östblocket är hastighetstävlingar regelbundet förekommmande och telegrafi räknas som en idrott som inordnas under ländernas idrottsförbund. Många i världseliten har tävlat och tränat i tiotals år för att komma upp i dessa extrema hastigheter.
En vanlig tonhöjd vid hörmottagning ligger omkring 500 Hz. En period av denna frekvens är 2 ms lång, vilket innebär att en teckendel i 250-takt omfattar bara 2 perioder, om frekvensen är 500 Hz. Det är värt att notera att Shannons teorem säger att om man vill överföra en information om B bit/s krävs att överföringskanalen har en bandbredd på minst 2B Hz. Det ger stöd för att de gjorda försöken visar ett rimligt resultat. Tillämpat på praktisk telegrafering ger detta alltså följande riktlinjer för val av tonhöjd vid mottagningen:
- Om man sänker tonhöjden ett gott stycke under 500 Hz – vilket många erfarna telegrafister föredrar – försämras möjligheterna tolka mycket snabb sändning
- Om man vill ta emot sändningar över ca 250 tecken per minut måste avlyssningstonhöjen hållas över 500 Hz.
Vidare bör man tänka på följande: Morsesignaler är i princip fyrkantpulser, men om bandbredden är liten i förhållande till pulsbredden blir tecknet "mjukt" (lång stigtid), d v s det "tar tid" innan tonstyrkan ökat så mycket från noll, att örat uppfattar att signalen har dykt upp. Konsekvensen blir att hjärnan får kortare tid på sig för att tolka signalen, gränsen för högsta möjliga hastighet sjunker. En tumregel säger att för att en utsänd fyrkantpuls ska tillnärmelsevis vara fyrkantig när den ska detekteras, måste bandbredden vara minst 5 gånger pulsfrekvensen. Detta resonemang pekar mot att om man vill ta emot i, säg 300-takt (1 teckendel = 3,3 ms) bör 1 period av mottagningssignalen vara en femtedel av detta, d v s 0,667 ms motsvarande frekvensen 1 515 Hz.
Hur låter en ton på 1 515 Hz? Den som inte har en tongenerator, men disponerar något musikinstrument kan (grovt räknat) lyssna ungefär 2 oktaver upp från ett-strukna a. Det är högre än vad många telegrafister normalt använder vid mottagning!
