Från Rilpedia

Ekokardiografi eller hjärt-sonografi är en ultraljudsbaserad medicinsk undersökningsmetod för att studera hjärtat. Tekniken ger en omedelbar avbildning av hjärtat i olika vyer som kan sparas som stillbilder eller rörliga sekvenser. I kombination med dopplerteknik kan man även visualisera blodföde i hjärtat med färgkodning av flödets riktning och hastighet. Man kan även mäta flödeshastigheter i olika delar av hjärtat, t.ex. för att diagnosticera klaffsjukdomar, och med vävnadsdoppler kan man studera hur snabbt olika delar av hjärtat rör sig. De senaste ekokardiografi-utrustningarna kan även skapa en simulerad tredimensionell realtidsvisning. Ekokardiografi ger en precis, icke-invasiv och snabb bedömning av hjärtats funktion. En hjärtspecialist kan med denna metod bland annat snabbt bedöma hjärtklaffar, hjärtrummens dimensioner och graden av hjärtmuskelns sammandragningar. TTE är en vanlig diagnostikmetod som kontinuerligt utvecklas.

Det vanligaste ekokardiogrammet är ett transthorakalt ekokardiogram, förkortat TTE, som registreras genom en ultraljudsgivare eller prob (en. probe), som hålls mot patientens bröstkorg. En annan variant är transesofagal ekokardiografi, förkortat TEE, vilken innebär att en speciellt anpassad ultraljudsgivare införes i patientens matstrupe där man kommer nära inpå baksidan av hjärtat och kan registrera mycket detaljerade bilder av vissa delar av hjärtat, bland annat aorta, lungartärer, hjärtklaffar, samt vänster och höger hjärtförmak. Jämfört med TTE som enkelt kan utföras utan smärta för patienten så kräver TEE vanligtvis en lätt bedövning och ett lokalt smärtstillande glidmedel för matstrupen. Till skillnad från transthorakal ekokardiografi betecknas TEE som en invasiv metod.

Ekokardiografi utförs vanligtvis av kardiologer, kliniska fysiologer och fysiologanalytiker.