Häxprocessen i Södra Ny
Från Rilpedia
Häxprocessen i Södra Ny var den näst sista stora häxprocessen i Sverige, den första större häxförföljelse sedan den stora häxjakten under åren 1668-1676. Den utbröt i Södra Ny i Näs församling i Värmland under 1720-1724. Den ledde inte till några dödsdomar, men flera personwer utsattes för tortyr och dömdes till spöstraff, fängelse och förvisning, och är därmed den sista häxprcess i Sverige där personer dömts för häxeri.
I Södra Ny anklagade en tio år gammal flicka år 1720 elva grannkvinnor för att ha fört henne till Blåkulla. Kvinnorna arresterades och fördes inför häradstinget, där de förhördes under tortyr med handklovar. Prästerskapet tog aktiv del i undersökningen, och biskop Bröms i Karlstad tog med sig flickan till en inspektionsresa till grannförsamlingar, där hon fick peka ut kvinnor vid kyrkporten efter söndagsmässan. De elva utpekade kvinnorna fördes sedan till residenset i Örebro. Flera av dem erkände sig skyldiga till vad de anklagades för.
Landshövding Ribbing reagerade dock med ogillande över hela affären. Efter egna förhör med de misstänkta, skrev han till både häradsrätten på Näs och hovrätten att de som hade erkänt alla hade varit sjuka och utmattade av svält och hunger, och att historierna måste ha sitt urpsrung i drömmar uppkomna av de gamla häxberättelserna från förr. Han kritiserade de lokala myndigheterna och begärde att hovrätten skulle ta hand om saken. Hovrättskomissionen tog över fallet och utfärdade sin dom 1724. Inga dödsdomar utfärdades, men de som hade erkänt blev ändå dömda till piskning, uppenbar skrift, fängelse och förvisning från orten.
Se även
Källor
- Bengt Ankarloo, "Satans raseri".
