Televerket

Från Rilpedia

Version från den 14 maj 2009 kl. 22.09 av Wikimiki (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Fönster "Rikstelefon" i gamla telefonkiosken

Televerket var fram till 1993 ett verk som höll i Sveriges telenät, TV-nät och mobila nät. Det grundades genom regeringsbeslut i februari 1853. Redan från starten var verket både en myndighet och ett affärsdrivande verk (ett statligt företag med inkomster och egen verksamhet). Från 1920-talet fram till 1980-talet hade verket de facto ett monopol på telefoni i hela Sverige.

Verket grundades som Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket. Namnet förenklades 1871 till Kongl. Telegrafverket och 1903 ändrades stavningen till Kungl. Telegrafverket med u. 1946 kapades "Kungl." bort och till hundraårsjubileet 1953 kortades namnet till Televerket.

Innehåll

Historia

Telegrafitiden

Den första elektriska telegrafledningen mellan Stockholm och Uppsala togs i bruk den 1 november 1853. Dessförinnan hade optiska telegrafer (semaforer) använts sedan 1700-talet. Privata telegrafledningar förekom antagligen (?) i anslutning till privata järnvägar. När telefonen (uppfunnen 1876) gjorde sitt intåg, var detta till att börja med ingen angelägenhet för Telegrafverket. Telefonen användes för kortare sträckor inom städer, medan telegrafen användes mellan städer. I stället för att skicka ett bud till telegrafstationen, kunde man telefonera dit.

Telenätens framväxt

Det var i Stockholm år 1880, fyra år efter att Alexander Graham Bell lämnat in sin patentansökan, som Sveriges första telefonnät byggdes. Därefter växte antalet telefonnät snabbt. Inom fem år fanns det redan 50 lokala telefonnät i Sverige och inom tio år var antalet uppe i 400. De flesta ägdes av kooperativa föreningar men i en del av de större städerna ägdes telefonnäten även av privata bolag. De olika bolagen och föreningarna konkurrerade med varandra, vilket ledde till sänkta anslutnings- och samtalsavgifter, vilket i sin tur ledde till att abonnenterna blev fler. I Stockholm ledde konkurrensen mellan Stockholms Bell Telefonaktiebolag och SAT, Stockholms Allmänna Telefon AB[källa behövs], till att Stockholm år 1885 var världens telefontätaste stad med 5000 telefonapparater!

När sedan telefontekniken förbättrades knöts telefonnät samman till regionala nät och på det viset blev telefonen en allt större konkurrent till telegrafen. Detta tyckte förstås inte Telegrafverket om och verket försökte hejda telefonsystemets utveckling men det lyckades inte. Istället började Telegrafverket bygga egna telefonnät, till en början främst i Skåne och på Västkusten, och år 1889 var 20% av landets telefoner anslutna till Telegrafverkets nät. Nu fanns inte mindre än 400 lokala och regionala telefonsystem i Sverige.

Mot ett rikstäckande nät

I kvarteret Jericho på Jakobsbergsgatan 24 i Stockholm uppfördes 1910-1912 denna byggnad för Kongl. Telegrafverket.

År 1888 ansökte SAT om tillstånd av regeringen att få bygga tre "stamnät" från Stockholm till Sundsvall, Malmö och Göteborg. Ansökan gick på remiss till Telegrafverket som föreslog avslag med motiveringen att det skulle vara bättre för allmänheten om Telegrafverket hade ansvar för dem och verket meddelade också att det kunde bygga dem. Denna rekommendation från Telegrafverket ledde till att regeringen gav verket ensamrätt att bygga ledningarna och fem år senare var de klara. Monopolet på interurbanledningar ledde till att Telegrafverket lanserade varumärket Rikstelefon.

Under 1890-talet försökte Telegrafverket få kontroll över alla telefonnät i landet för att standardisera tekniken och minska administrativa kostnader. Verket skrev flera motioner om ett förstatligande av telefonväsendet, men regeringen avslog dem alla. Istället erbjöd Telegrafverket lokala nät att ansluta sig till stamnätet, och då dessa inte hade råd med att bygga om näten från enkeltrådsteknik till dubbeltråd, vilket verket krävde, erbjöd Telegrafverket att köpa upp föreningen. Abonnenterna ville hellre kunna ringa långt än att äga sina egna nät. Antalet telefoner som var anslutna till Telegrafverkets nät ökade från 20% av landets telefoner år 1889 till 65% år 1902.

I Stockholm, där en tredjedel av landets abonnenter fanns, hade Telegrafverket mindre än 20% av abonnenterna. Resten hade SAT (som år 1888 köpt aktiemajoriteten i Stockholms Bell Telefonaktiebolag). Mellan 1890 och 1900 kördes samtrafik mellan näten men när detta samtrafikavtal löpte ut inleddes "telefonkriget" i Stockholm. Telegrafverket ville köpa upp SAT men riksdagen tyckte att 13 miljoner kronor var för högt och att samtrafiken fungerade bra. SAT tyckte däremot att kraven för det nya samtrafikavtalet blev för hårda, vilket resulterade i att samtrafiken upphörde fr.o.m. den 1 juni 1903. I 15 år framöver var SAT:s abonnenter helt avskurna från övriga landet. Det var först efter första världskriget som nya förhandlingar om ett statligt övertagande av SAT inleddes. År 1918 nåddes en överenskommelse och Telegrafverket kunde köpa SAT:s nät för 47 miljoner kronor.

Nu hade Telegrafverket total kontroll över Sveriges telefonnät och skulle ha det fram till 1980-talet, men något formellt monopol fick det aldrig. Under 1980-talet och 1990-talet blev konkurrenssituationen en annan. Satellit- och radiokommunikation blev vanligare; mobiltelefonen började dyka upp.

Sedan första världskriget har samarbetet mellan Televerket och LM Ericsson varit av stor betydelse för teknikutvecklingen. Genom att de två samarbetade kunde Televerket få komponenter och system som praktiskt tagit var skräddarsydda för dem och LM Ericsson hade stor nytta av att de snabbt kunde få information om hur de fungerade från driften av de nya komponenterna.

Mobila eran

Mobiltelesystem A (MTA) kom 1956 och användes främst av polisens radiobilar[källa behövs]. MTA innebar i praktiken en bakelitlur och en snurrskiva i kupén och 30 kilo batterier i bagageluckan. MTB (Mobiltelesystem B) kom i slutet av 1950-talet och innebar i praktiken inga större nymodigheter. Till MTC hade man planerat en automatisering, men tekniken hängde inte med så det fick vänta. MTD lanserades istället 1972. MTD innebar 5 kilos telefoner med två vred. Det satt telefonister initialt i Örebro, men senare tillkom betjäningscentraler i Malmö, Trollhättan, Sundsvall, Göteborg samt Karlstad som förmedlade samtalen. När A, från mobil ville ringa till B så anropades telefonisterna i betjäningscentralen som förmedlade samtalet. och mobilringaren anvisades en egen kanal där sedan samtalet förmedlades. På samma sätt, när B ville få tag på A så anropades A på en anropsfrekvens och anmodades gå till samtalskanalen. MTC, som hade lagts i "utvecklingspåse" utvecklades vidare och lanserades 1981 som NMT, Nordisk Mobiltelefoni som världens första helautomatiska mobiltelefonisystem och det vi senare kom att kalla NMT450. NMT använde 450MHz-bandet för att förmedla samtal.

I mitten på 1980-talet slog frekvenserna i 450MHz-bandet i taket och man sökte en lösning på frekvensbandsbristen. 1986 lanserades NMT900, med mindre telefoner ("bärbara" fick sitt genombrott 1990) och något som hette batterispar, att sändarstationen kunde beordra mobiltelefonen att gå ner i sändningsstyrka och därmed spara viktig batteritid. Under tiden sökte man inom den Europeiska teleunionen efter en gemensam standard för mobiltelefoni på ett frekvensekonomiskt sätt. Televerket Radio ledde det arbetet genom att inneha ordförandeskapet. I Sverige lanserades samtidigt först MBS - Mobilsökning och MiniCall, mobilsökningstjänster. Genom enklaste MBS-sökningen fick man reda på att någon sökte en, genom den mest avancerade ( så småningom MiniCall Text) kunde man sända upp till 255 teckens textmeddelande, något som GSM-kommittén tog fasta på när man la till något man kallade SMS och som skulle klara upp till 160 tecken.

1992 var GSM redo för lansering. GSM stod ursprungligen för "Group Special Mobile" men fick i Sverige inledningsvis betydelsen "Göteborg, Stockholm, Malmö" för dess överlägsna täckning. Eftersom man insåg den globala potentialen för GSM bytte man tidigt namn till "Global System for Mobile Communications".

Den slutliga förändringen

Under den borgerliga regeringen ledd av Carl Bildt överfördes verkets myndighetsroll den 1 juli 1992 till den nyinrättade Post- och telestyrelsen (PTS). Driften av de rikstäckande rundradio- och tv-sändarnäten överfördes från Televerket Radio till bolaget Teracom. Telefonkatalogverksamheten avknoppades år 2000 till Eniro AB.

Den återstående verksamheten inom telefoni, mobiltelefoni och datanät ombildades den 1 juli 1993 till ett statligt ägt aktiebolag med namnet Telia AB. En tredjedel av dess aktier introducerades på Stockholmsbörsen den 13 juni 2000. Många blev förvånade då Telia inte fanns bland vinnarna när PTS i december 2000 fördelade fyra nationella licenser för tredje generationens (3G) mobiltelefoni. Efter utdragna och misslyckade diskussioner om samgående med norska Telenor, slogs Telia år 2003 samman med finska Sonera till TeliaSonera AB.

Logotyp och de orange bilarna

Krabban, här inpassad i rund form och huggen i granit.

Verkets symbol och logotyp var den femuddiga nordstjärnan omgiven av åskviggar under en kunglig krona, populärt kallad "krabban". Verkets tjänstebilar hade under många år orange färg med påskriften TELE i svart. (Färgen valdes med speciell tanke på trafiksäkerhet: Bilen skulle synas i trafiken oberoende av väglag och årstid. Jämför färgen på livbojar.)

Styrelse

Verkets styrelse kallades Kungl. Telegrafstyrelsen, senare ändrat till Telestyrelsen (ej att förväxla med Post- och telestyrelsen). Normalt avsåg beteckningen Telestyrelsen det den samling personer som motsvarar en bolagsstyrelse. Under en period kunde begreppet även avse en enhet om 100-tals tjänstemän, laboratorier etc som senare namnändrades till Televerkets Centralförvaltning.

Museum

Det gamla styrelserummets interiör från den sedermera rivna byggnaden vid Brunkebergstorg i Stockholm byggdes upp på det numera nedlagda Telemuseum, som var samlokaliserat med Tekniska Museet. Orsaken till att Telemuseum, trots kraftiga protester från många håll, lades ned, var Statens ovilja att tillskjuta nödiga medel för den fortsatta driften, när tidigare sponsorerna Telia och L M Ericsson av egna ekonomiska skäl drog sig ur bidragsgivandet.

Några av Televerkets standardtelefoner

Endast Televerkets egen telefonutrustning fick anslutas till telefonnätet. Detta kallades anslutningsmonopolet och avskaffades stegvis under 1980-talet.[1]

Plåttelefon 1894
Bakelittelefon
modell 1933; lur av L M Ericssons modell 1947
Bakelittelefon
modell 1950
Dialog
1962-1972
Diavox
1978-1989

Generaldirektörer

Referenser

Noter

  1. ”Avregleringen av sex marknader” (PDF). Statskontoret. 2004. http://www.statskontoret.se/upload/Publikationer/2004/200428.pdf. Läst 2008-01-29. 


Litteratur

  • Svenska telegrafverket. Historisk framställning, utgiven enligt beslut av Kungl. Telegrafstyrelsen, 4 delar, 1931-1953
  • Torsten Ahlin, Telelandet Sverige, utgiven till telegrafverkets hundraårsjubileum av Kungl. Telegrafstyrelsen, 127 sidor, 1953

Externa länkar

Personliga verktyg